SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HARMSEN har3msen2, adj. -set, -sne, -sna; -snare; förr äv. HARMSE, adj.
Ordformer
(harmse 15411814. harmsen 1723 osv.)
Etymologi
[avledn. till HARM; jfr med avs. på bildningen GRAMSE (gramsen), LEDSEN (ledse) m. fl.]
1) om person: som känner harm (mot ngn l. över ngt), som harmas (på ngn l. över ngt), vanl. ss. apposition l. i predikativ ställning; ss. bestämning till ett saksbst. (i sht attributivt) o. ss. adv.: som ger uttryck åt l. röjer l. vittnar om harm; förr äv. allmännare: vred, förbittrad, förtörnad; (ngn) gramse. Harmsen l. harmset lämnade han rummet. Han gav fridstöraren en harmsen blick. En wreedhsam man kommer trätto åstadh, och en harmse man gör monga synder. Ordspr. 29: 22 (Bib. 1541). Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Frun var så harmsen att hennes näsvingar skälfde och ögonen sköto blixtar. Benedictsson Folkl. 145 (1887). Skrik, åtföljda av harmsna svordomar. Hallström Händ. 80 (1927).
2) (föga br.) harmlig, förtretlig, förarglig, retsam. Ingenting stod att göra, huru harmset det än var att tänka sig, att ... Lindholm Sibbo 1: 182 (1890).
Avledn. (till 1): HARMSENHET, r. l. f. Snellman Gift. 2—3: 76 (1842).
HARMSNAS, v. dep. (†) harmas. Kolmodin QvSp. 1: 93 (1732).
Spoiler title
Spoiler content