SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HASKA, v. -ade (pr. -er HushBibl. 1755, s. 177).
Etymologi
[sv. dial. haska, löpa efter, förfölja, skynda; möjl. bildat till HAS, sbst.1; jfr bet.-utvecklingen av HASA, v.3]
(†) eg.: följa (ngn) i hälarna, nafsa efter (ngn) o. söka gripa (ngn) (så som en hund ett villebråd); förfölja l. jaga (ngn); (hårdt) ansätta (ngn). Jagh .. / .. wardt .. illa haskat och slagen. Fosz 504 (1621). — särsk. i förb. haska efter (ngn l. ngt), nafsa l. gripa efter (ngn l. ngt); förfölja (ngn); (hårdt) ansätta (ngn). När fienden någhot lijtet haskar effter them, tå hugga the så Hästerna i sidorna. Petreius Beskr. 4: 5 (1615). En brinnande Drake, som ganska wijda vplät sijn Käfta, och medh stoor ijfrigheet haskade efter then fattige Wandringzmannen. Schroderus Kors. 403 (1641). (Sv.) haska efter odjur, (lat.) malas bestias insectari. Ihre 1: 794 (1769). Lindfors (1815; angivet ss. fam.). Ahlman (1872). jfr EFTER-HASKA.
Särsk. förb. (†): HASKA BORT. skrämma l. jaga bort (ngn). (Eng.) To chase away, (sv.) skräma, haska bort. Serenius F 4 b (1734). Weste (1807; angivet ss. fam.). Lindfors (1815; med hänv. till bortjaga).
HASKA MED SIG. släpa l. draga med sig. Al slags säd .. hasker sin skahl, agn och damb med sig ifrån Åkren. HushBibl. 1755, s. 177.
Spoiler title
Spoiler content