SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HELG häl4j (i ssgsformen helge- häl3je~ l. häl3ge~), r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)); best. -en ((†) -an Ekeblad Bref 1: 247 (1653; rättat efter hskr.; bygdemålsfärgat)); pl. -er32, äv. (föga br.) -ar (Hyltén-Cavallius Vär. 1: 290 (1864), Ahrenberg Männ. 6: 116 (1914)).
Ordformer
(helg(h), hälg 1541 osv. helj 1856. heel- 1636 (: heelvickun))
Etymologi
[fsv. hälgh, f., ombildning av ett fsv. hälghe, f., motsv. isl. helgi, f., helighet; jfr d. helg, isl. helgr, f.; avledn. av HELIG]
1) sammanfattande benämning på den tid som upptages av var särskild av de stora kyrkohögtiderna, i allm. räknat från aftonen före första högtidsdagen; äv. (i folkligt spr.) om vilken söndag o. helgdag som helst tillsammans med aftonen före denna; förr (i folkligt spr.) äv. i utvidgad användning om bröllop, ting, marknad o. d.; stundom om religiös högtid hos icke kristna folk. Före, under l. i, efter helgen, äv. (i folkligt spr.) till helgs (ofta motsatt: till vardags). Fira helg. Hålla helg, vila från arbetet o. iakttaga helgens bruk o. seder o. d.; jfr hålla heligt (se HELIG 3 e ε). Nu ringes helgen in. Glad l. god helg! (ss. tillönskan). LPetri KO 46 b (1571; äv. i hskr. 1561). Wij hafve hoos oss ordspråk, at emot store hälger har altid den onde sitt spel. Bark Bref 1: 228 (1704). Hülphers Norrl. 2: 256 (1775; om bröllop m. m.). Denna arbetslön är det enda jag har at lefva af med mina tre barn öfver Helgen. Lenngren (SVS) 2: 434 (1800). Lördagskvällen kl. 6 tutades hälg på (fäbod-)vallen av den skickligaste spelerskan. Landsm. XI. 4: 36 (1896). Uppl. 2: 347 (1908). — jfr JUL-, KYRK-, LÖRDAGS-, MIDSOMMAR-, MÅRTENS-, NYÅRS-, OFFER-, PINGST-, PINGSTDAGS-, PÅSK-, STOR-, TORS-, TRETTONDE-, UNGDOMS-HELG m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) om israelitisk sabbat l. högtid. På siwnde årena skal landet hålla Herranom sina stora helgh. 3Mos. 25: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: vilosabbat). 4Mos. 29: 12 (Bib. 1541).
b) i uttr. i helg och söcken, både söndag o. vardag; jfr heligt och söcken(t) (se HELIG 3 e β). Svenska folket i helg och söken. Strindberg (1882; i boktitel). Nilsson FestdVard. 69 (1925). Grönköping i helg och söcken. Hasselskog (1928; boktitel).
c) (i folkligt spr.) i uttr. göra helg, sluta arbetet (på aftonen) före en sön- l. helgdag. Lind (1738, 1749).
2) i bildl. anv., särsk. om ngt som kännes ss. en stämningsfull högtid l. som utmärker sig gm högtidlig ro o. stillhet. Almqvist AmH 1: 44 (1840). Den egendomliga stämning af helg och högtid, i hvilken man lyssnar till hans (dvs. Rydbergs) ord. OLevertin i OoB 1892, s. 91. En sådan härlig sommardag, då man känner det vara helg i naturen. Ramsay Barnaår 1: 102 (1904). — jfr ÖRLOGS-HELG. — särsk. (†) i uttr. göra sig en helg av ngt, känna ngt som ngt högtidligt l. festligt. Du vet at mama gjorde sig en helg deraf (dvs. av att ha kalkonkycklingar), och just på denna stunden går hon at se den unga kullen. Knöppel Bondeg. 12 (1788).
3) [efter motsv. anv. i fsv.] helgd (se d. o. 4); i ssgr; jfr FRID-, MAN-HELG.
Ssgr (till 1): A: HELG-AFTON. dag l. afton före (första helgdagen i) en helg; äv. (i folkligt spr.) om aftonen före sön- l. helgdag efter helgmålsringningen; jfr HELIG-AFTON. Möller (1790).
-DAG, se d. o. —
-FLUNDRA, se HELGEFLUNDRA.
-FRI. som icke utgör (del av) sön- l. helgdag; jfr HELGDAGS-FRI. Helgfri dag, vardag. Tidningen utkommer hvarje helgfri Måndag och Thorsdag. Snällp. 1848, nr 68, s. 1.
-FRID. frid som bör råda under en helg (jfr FRED 4 c); äv. (i vittert spr.) bildl.; jfr HELG 2. Nu har jag alltför länge stört ers nåds helgfrid. Topelius Planet. 2: 125 (1889; i fråga om ett besök på julafton). Midt i sorlet helgfrid kan du bjuda. Ekelund Syn. 112 (1901).
-HÖ, se HELIG ssgr (sp. 695).
(jfr 2) -KLAR. (i vitter stil) Allt är ljus och helgklar ro. Ekelund Syn. 11 (1901).
-KVÄLL. (helg- 1917 osv. helge- 1893) kväll före (första heldagen i) en helg l. (i folkligt spr.) före sön- l. helgdag; äv. (tillf.): kväll på en helgdag; äv. bildl. En gubbe .. hvilken aldrig brydde sig om att hålla ”helgeqväll” då det ringde helgemål i kapellet. Wengelin GMinn. 116 (1893). Österling Idyll. 108 (1917).
-LAT. (tillf.) lat ss. man är under en helg l. på en helgdag. Hälglat och säflig. Engström Glasög. 192 (1911).
-MÅL, se HELGSMÅL.
-MÄSSA, se HELGONMÄSSA.
-RINGNING. (helg- 18271913. helgs- 18421909) (mindre br.) ringning med kyrkklockorna före en helg; helgmålsringning. Atterbom 2: 393 (1827). Efter den övliga helgringningen till jungfru Marias lov, ingick pingstfriden. Grimberg SvFolk. 1: 582 (1913).
-STÄMNING. Forsslund Storg. 87 (1900).
-TRAFIK. Helgtrafiken å Statens Järnvägar. SvKomm. 1916, nr 18, s. 88.
-TYST. (i vitter stil) jfr -FRID. I en helgtyst våraftontimma. Ekelund Syn. 28 (1901).
-TÅG. järnv. om extra tåg vid helger. SvKomm. 1916, nr 18, s. 88.
-VECKA, r. l. f. (helg- 1636 osv. helge- 1788) vecka varunder en helg infaller. RP 6: 564 (1636). Tenow Solidar 1: 95 (1905).
-VILA, r. l. f. (helg- 1790 osv. helge- 1888) vila från arbete under helg l. helgdag. Möller (1790, 1807).
(1 a) -ÅR. (†) sabbatsår. 3Mos. 25: 5 (Bib. 1541). Schenberg (1739).
B (†): HELGA-MÄSSA, se HELGONMÄSSA.
-RÅN, se HELGERÅN.
C (numera bl. arkaiserande; jfr dock -DAG, -RÅN med avledn.): HELGE-BRÄKARE. [jfr EBRÄKARE] (†) brytare av helgfriden. I haffuen draghit thenne mennenar fram som hwarken äro helghebräkare, eller någhon hädhilse giordt hafua emoot idhor gudhinna. Apg. 19: 37 (NT 1526; Bib. 1541: kyrkioröffuare; Luther: kirchenreuber).
-DAG, se HELGDAG, sbst.1
-FLUNDRA, se d. o. —
-HÖ, se HELIG ssgr (sp. 695). —
-KOTA, se HELIG ssgr (sp. 695). —
-KVÄLL, se A.
-MÅL, se HELGSMÅL.
-MÄSSA, se HELGONMÄSSA.
-RÅN, se d. o. —
-RÅNA, -RÅNARE, se HELGERÅN avledn.
-VECKA, -VILA, se A.
D (†): HELGO-MÄSSA, se HELGONMÄSSA.
E (numera föga br.; jfr dock -MÅL): HELGS-MÅL, se d. o. —
-RINGNING, se A.
Avledn.: HELGA, v.1 (helja) (tillf.) till 1: hålla l. fira helg. Almqvist Kap. 14 (1838). Fröding Guit. 169 (1891).
Spoiler title