SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HEMFALL hem3~fal2, n.; best. (knappast br.) -et (Östergren (1927; angivet ss. sällsynt form)); pl. (knappast br.) = (Östergren (1927; angivet ss. sällsynt form)).
Etymologi
[liksom d. hjemfald efter t. heimfall]
(numera föga br.) jur. vbalsbst. till HEMFALLA 1: hemfallande. Möller (1790). Ärftliga förläningar inom furstendömet skulle vid dettas hemfall till kronan få behållas mot sökande af konungens stadfästelse, som ej fick nekas. NF 17: 43 (1892). Östergren (1927; angivet ss. ålderdomligt).
Ssg: HEMFALLS-RÄTT, r. l. m. [jfr t. heimfallsrecht] särsk. jur. om statens l. vissa institutioners rätt till herrelöst gods (t. ex. danaarv) l. (i fråga om ä. l. utländska förh.) till ledigblivna län. Wikforss 1: 776 (1804). Kôersner PolHlex. (1883). 3NF (1928).
Spoiler title
Spoiler content