SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HESS häs4, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[av t. hes; se för övr. under ESS]
(föga br.) mus. den med ett halvt tonsteg sänkta tonen h (vanl. kallad b); nottecknet för denna ton. Mankell Lb. 43 (1835). BonnierKL (1924). — särsk. i uttr. hess dur, hess moll (äv. skrivet hess-dur, hess-moll, stundom uttalat 3~2 l. 4~1) durtonart resp. molltonart som har hess till grundton, b-dur resp. b-moll. Mankell Lb. 67 (1835).
Ssgr (mus., föga br.): HESS-DUR, se HESS slutet. —
-ESS. tonen hess sänkt med ett halvt tonsteg, dubbel-b. Mankell Lb. 52 (1835). 2NF 11: 600 (1909).
-MOLL, se HESS slutet.
Spoiler title