SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HET he4t, adj.; n. hett het4; -are ((†) superl. hetst Runius Dud. 2: 33 (1712: hetsta, sg. best.; i vers)). adv. -A (†, Svart Gensv. H 7 b (1558: hete), Bureus Suml. 37 (c. 1600)), HETT het4.
Ordformer
(he(e)t 2Mos. 16: 21 (Bib. 1541) osv. hett Linné Bref I. 1: 322 (1732: hettaste, superl.). n. sg. o. adv. heet OPetri Kr. 77 (c. 1540), SvOrds. B 5 b (1604). heett G1R 10: 228 (1535), AOxenstierna Bref 3: 45 (1642). hett Job 6: 17 (Bib. 1541) osv. — Formen heter, urspr. nom. sg. m., användes fortfarande ngn gg i ledigt vardagsspr. om person i bet. 4 a η, t. ex. Lindqvist Herr. 284 (1917); äv. den gamla ack. sg. m. hetan kan ännu ngn enstaka gång uppträda i poesi: Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882: i hetan sand))
Etymologi
[fsv. heter, motsv. d. hed, nor. heit, isl. heitr, fsax. hēt, holl. heet, feng. hāt, eng. hot, fht. heiz, t. heiss; sannol. till ett germanskt hai i t. dial. hei, torr, fht. gehei, hetta; jfr lit. kaitrùs, het; möjl. rotbesläktat med HEDER, sbst.2, HEM o. -HET. Ordet står i avljudsförh. till HETTA, sbst. — Jfr HETTA, v.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] om eld l. ngt som brinner l. glöder l. utstrålar värme, äv. om klimat, årstid l. tid på dygnet o. d.: mycket varm, i hög grad varm, av (jämförelsevis) hög temperatur, i sht så hög att den värkar brännande l. eljest besvärar l. vållar obehag; äv. i bild; förr stundom: varm. Vattnet är sjudande hett. Här är alldeles för hett inne. Det är mycket (odrägligt, kvävande) hett i dag. Sanden är glödande het. Tå hetast war på daghenom. 1Mos. 18: 1 (Bib. 1541). Heta grytor. Job 41: 11 (Därs.). När som heeta Eelden sloknar. Lucidor (SVS) 1: 104 (c. 1670). Vi ha' nu länge nog känt krigets heta låga. Frese VerldslD 4 (1715, 1726). Jag (kastade) mig fram och åter på mitt heta läger. Cederborgh OT 1: 41 (1810). De täta blixtarnes sken .. genomkorsade den heta, qvalmiga luften. Carlén Repr. 216 (1839). Solen stekte hett. Fröding Guit. 16 (1891). Arabien är ett av de hetaste länder på jorden. I synnerhet äro de låga kuststräckorna bekanta för sitt heta och osunda klimat. NorstedtVärldH 4: 403 (1928). — jfr BRÄNN-, GLÖD-, KOK-, SJUD-, SKÅLL-, SMÄLT-, SOL-, STEK-HET m. fl. — särsk.
a) i uttr. het källa, källa med hett vatten. Troil Isl. 261 (1777). Sörlin JoL 93 (1925).
b) (i fackspr., särsk. med.) i uttr. hett bad, bad med en temperatur av från 37 à 40 till 45 à 50 grader Celsius. NF 1: 1417 (1876). LbInternMed. 2: 1286 (1918).
c) landt. om gödsel: som ”brinner” hastigt o. under utveckling av stark värme. Juhlin-Dannfelt 165 (1886).
d) [efter lat. zona torrida, tidigare användt äv. i sv., t. ex. Rålamb 4: 34 (1690)] geogr. i uttr. den heta zonen (förr äv. det heta jordbältet l. luftstrecket), benämning på den del av jorden som ligger mellan vändkretsarna (tropikerna) o. som utmärkes av stark hetta. Bergman Jordkl. 1: 8 (1773). Den Heta Zonen. Palmblad LbGeogr. 17 (1835). Berlin Lrb. 84 (1852).
e) (†) metall. om malm, i uttr. gå hett (i smältning), gå lätt i smältning, vara lättsmält. Rinman 2: 431 (1789). JernkA 1827, s. 384.
f) i vissa bildl. uttr.
α) i uttr. ett hett järn att röra vid o. d., se JÄRN.
β) i uttr. stå l. sitta l. ställa (ngn) på heta stenen, kasta heta stenen, se STEN.
γ) i uttr. göra l. elda ngn helvetet hett l. helvetet hett för ngn, se HELVETE 3 a β.
δ) (vard.) i uttr. (börja) känna marken het under fötterna o. d., (börja) känna det alltför riskabelt att stanna kvar på en plats; jfr BRÄNNA, v. I 5 i ϑ. Anarkisterna .. börja finna marken under sina fötter något för het i Frankrike och Italien. VL 1894, nr 156, s. 4. Hon kände det kanske litet hett under fötterna efter den där natten. Söderberg Främl. 38 (1903). Ahnlund Oljob. 207 (1924).
ε) om längre l. kortare tidsperiod: pressande, svår, besvärlig; i uttr. en het dag, stund o. d. (jfr 4 e β). Janson CostaN 2: 129 (1910). De övriga (examens-)dagarna blevo heta nog, men ingen som denna. Lagerlöf Top. 106 (1920).
ζ) (i sht vard.) i uttr. ngn har l. får det hett l. det blir hett för ngn, ngn har resp. får det svårt l. pinsamt l. odrägligt o. d. Runeberg 3: 144 (1833). (Om de häkta oss) kan ni lita på att vi få det hett. Lidforss DQ 1: 84 (1888). När far din kommer, blir det hett för mig. Andersson Terentius 6 (1896).
η) (i sht vard.) i uttr. göra det hett för ngn, häftigt angripa l. ansätta ngn (så att han icke l. bl. med svårighet kan reda sig), bringa ngn i (svårt) trångmål, skaffa ngn mycket besvär på halsen l. ”mycket att göra”. Cavallin (1875). Det var han, som (i riksdagen) på den tiden i främsta rummet gjorde det hett för regeringen. SvH IX. 2: 20 (1908).
ϑ) [sannol. efter uttr. det osar bränt (horn); se BRÄNNA, v. I 5 i γ] (vard.) i uttr. det osar hett l. börjar osa hett o. d., det ser farligt l. riskabelt ut, det ligger fara i luften, resp. saken börjar taga en farlig vändning l. se betänklig ut o. d. Remmer Högf. 100 (1818). Den stendöfve gubben hade likväl hört nog bra för att lägga i väg från sin belöning, så snart det började osa hett. Högberg Vred. 3: 377 (1906).
g) (vard.) i uttr. det är (så) hett (mellan två personer), i fråga om översvallande vänskap l. kärvänlighet. Nyss var det så hett, nu är det kallt dem emellan. Weste (1807).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; eg. ett specialfall av 1] om person l. kroppsdel o. d.: som har jämförelsevis hög temperatur; vanl.: med (av stor ansträngning, häftig sinnesrörelse, sjukdom o. d. föranledd, ofta av rodnad kännetecknad) högre temperatur än den normala, med stegrad temperatur; om person äv.: upphettad, echaufferad; förr stundom: varm. Vara het om händerna, om kinderna. Jes. 5: 11 (Bib. 1541). I löpen fast, swettigh och heet. Fosz 308 (1621). Palmchron SundhSp. 398 (1642). Röd och varm, / Som jag frå spisen kom; men mera het af harm. Kolmodin QvSp. 2: 295 (1750). Han blef het i kinderna af blygsel. Lundegård Tannh. 1: 18 (1895). Mången gång brände hans huvud hett av vrede över alla retsamma, dumma förordningar. Lagerlöf Top. 210 (1920). — jfr FEBER-HET. — särsk.
a) (i Finl.) i uttr. ha hett, vara l. känna sig het l. echaufferad. Ahlman (1872). Uj! Hvad jag har hett! Numers Dram. 1: 39 (1892). Cannelin (1921).
b) (vard.) i uttr. bli het om öronen, få l. ha det hett om öronen, för att beteckna att ngn gripes av oro l. råkar i förlägenhet inför en brydsam situation l. kommer l. befinner sig i ett brydsamt l. kinkigt läge; göra ngn het om öronen, försätta ngn i ett läge som vållar honom ängslan l. förlägenhet. Sejdler (skickade) bud, att min nya vagn vore färdig att afhämta. Jag blef het om öronen, ty min kassa räckte ej till. Tersmeden Mem. 4: 101 (1751). Vilhelm .. gaf (under examen) en och annan gång svar, som gjorde mig rätt het om öronen. Ödman UngdM 1: 39 (1862, 1881). Nu fick den arma gäldenären (som hotades med bysättning) hett om öronen. Ahrenberg Männ. 2: 43 (1907). — jfr (†): Ty får hon (dvs. Bellona) så oneffst spassera / Hon lärer göra osz heet om öra. Brasck TyKr. F 3 b (1649).
c) om blod: som pulserar varmt o. ”sjudande” i ådrorna; i sht bildl. för att beteckna (uppbrusande) häftighet l. (otålig) iver o. d. (jfr 4 a). Lagerström Bunyan 2: 125 (1727). Svält och kyla (hade) svalkat den alltför heta blod. Atterbom 1: 100 (1824). Dock hände det äfven hos honom (dvs. G. II A.) stundom, att det heta Vasablodet kom att sjuda öfver. Odhner Lb. 182 (1869).
d) (†) i uttr. het brand, brand förenad med inflammation, rosfeber, het fluss, blodstockning med svullnad o. hetta. Then hetta Branden (Gangræna). Lindh Huuszapot. 17 (1675). Heta flussar eller blod-drifter (congestiones). Acrel Chir. 87 (1759).
e) om öga l. blick: som lyser i feberglans l. (liksom) av en stark inre värme; som röjer en eldig, passionerad natur, häftig (kärleks)-trånad o. d. Edgren Lifv. 1: 127 (1883). Efter svar hans (dvs. den febersjukes) ande / Ur heta blicken ser. Bååth GrStig. 114 (1889). Ungdomar med heta ögon. Bergman JoH 111 (1926).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (förr) i fråga om en av de fyra (var för sig i grader uppdelade) grundegenskaper som enligt medeltida o. långt ned i nyare tid fortlevande åskådning (ytterst med rötter i äldre grekisk filosofi), i olika sammansättning, konstituerade alla levande väsens såväl som alla tings natur, ”komplexion” l. ”temperament”: varm (i sig själv); motsatt: kall. BOlavi 13 a (1578). Tartarus Wijnsteen .. är heet och torr i then 4. grad. Forsius Min. 151 (c. 1613). Cholerici hafwa en heet och torr Natur. IErici Colerus 1: 21 (c. 1645). Planeten Venus .., som är heet och wååt. Risingh KiöpH 37 (1669). Al het och cholerisk jord är röd eller brun. Serenius EngÅkerm. 119 (1727).
4) i överförd o. bildl. anv. om person, känsla l. sinnesstämning, lynne, strid l. annan värksamhet o. d.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] för att beteckna ngn ss. uppfylld av en stark känsla l. lidelse l. full av värksamhetslust o. d.: (otåligt) ivrig l. häftig; lidelsefull, passionerad; förr stundom med prep. till l. efter l. att (till att) o. inf.: ivrig l. begärlig efter (ngt) l. efter att (få l. få göra ngt). J som så hete ären til affgudhar vnder all gröön trää. Jes. 57: 5 (Bib. 1541). Käre sonn, osz förundrer .., ath thu äst så heter till ath tränchte och länchte effter olycken. G1R 28: 305 (1558; till hertig Johan). Hete efter Himmelen. Lagerström Bunyan 1: 215 (1727). En het partiman. NordT 1894, s. 2. Het för det rätta. Belfrage Runebg 147 (1917). — särsk.
α) (vard.) i uttr. (vara) het på ngt, för att uttrycka (en alltför) otålig iver; i sht i uttr. (vara) het på gröten, se under GRÖT 1 b. Rosenfeldt Vitt. 202 (1686). Ni är som all ungdom het på saken. Tersmeden Mem. 1: 48 (c. 1780). Hon var riktigt het på att komma i väg. Smith Rönnerkr. 160 (1912).
β) (vard.) i uttr. taga ngt l. saken hett, taga hett vid sig (över ngt o. d.), bli häftigt upprörd (uppbragt l. förtvivlad) över ngt, låta ngt gå sig djupt till sinnes, taga ngt sig mycket nära. Envallsson Slått. 25 (1787). ”Bevars”, — sade han, — ”så hett du tar det. ..” Lönnberg Skogsb. 174 (1881). Seså, inte skall fröken ta så der hett vid sig, jag menade bara —. Lundquist Smink 72 (1887).
γ) (vard.) i uttr. taga hett i, ge ett häftigt uttryck åt den harm l. förbittring man känner flamma upp inför ett yttrande l. en handling; förr äv.: taga itu på skarpen (med ngn). Serenius Hhh 4 b (1734). Han tog hett uti med honom. Widegren (1788). Menar du verkligen att jag ljuger? .. (Svar:) du ska' inte ta i så hett! Strindberg RödaR 50 (1879). Öman Ungd. 283 (1889).
δ) [jfr motsv. anv. i fsv.] upptänd av kärlek, brinnande av lidelse, lidelsefull, passionerad; äv. om känsloyttring i ord l. handling. (Elegien) glama veth / Om hete gilliarns soth. Düben Boileau Skald. 13 (1721). Den unge mannen förblef kall, trots alla hennes heta och olyckliga dikter. Söderhjelm ItRenäss. 297 (1907).
ε) upptänd av vrede, uppbragt, uppretad, förargad, förtretad; ofta i förb. bliva het, fatta eld, brusa upp, fatta humör; förr stundom i uttr. het på ngn; äv. om ord l. yttrande: uppbragt, vred. Hwadh haffuer iagh miszhandlat eller syndat, at tu är så heter på migh? 1Mos. 31: 36 (Bib. 1541). Asteropherus 30 (1609). Jag vet inte hur det kan komma sig, att jag alltid skall bli het när jag talar med dig. Benedictsson Peng. 206 (1885). Många heta ord de fällde. Hagberg Echegaray 95 (1902).
ζ) (i sht i fackspr.) om jägare, jakthund, häst o. d.: nervöst ivrig l. otålig; av ett nervöst, livligt o. oroligt temperament. Svederus Jagt 160 (1832). Den s. k. skyttskälfva, hvaraf en del heta jägare bruka vara besvärade. Högdahl Jaktb. 78 (1913). Heta, oroliga hästar. RidI 1914, s. 4.
η) häftig till lynnet, som lätt brusar upp l. blir ond l. fattar humör, snar till vrede, hetsig, kolerisk, hetlevrad; äv. i förb. het om huvudet; äv. om lynne l. sinnelag: uppbrusande, hetsig, kolerisk. Jag veett honom haffua ett heett huffuud ded sig i hastighett inted råder. AOxenstierna 2: 566 (1623). Gerber var .. het som en Tysk, hvilket man den tiden (dvs. i början på 1800-talet) nyttjade till ordspråk. Wingård Minn. 2: 49 (1846). Frun är litet het om hufvudet ibland. CVAStrandberg 2: 324 (1865). Hans heta lynne. Sylwan Kellgren 120 (1912).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] om vilja l. viljebetonad känsla (längtan, önskan, iver, kärlek o. d.), äv. bön, åkallan o. d.: brinnande, glödande, häftig. Då ähr wel hennes kärleek heet? Asteropherus 36 (1609). O Gud! om ej min heta bön dig blidkar, / .. Så gjut din vrede ut på mig allena! Hagberg Shaksp. 5: 171 (1848). Jag måste lyda hjertats heta önskan. Fahlcrantz 3: 265 (1864). Allt det hon hetast åtrått. 2Saml. 36: 115 (1915).
c) om livlig, starkt känslobetonad tankevärksamhet: sjudande. Hagberg Shaksp. 8: 176 (1849). Heta tankar sjödo i hans hjärna. Edgren Lifv. 1: 117 (1883). Lundegård Tit. 321 (1892).
d) om sinnesförnimmelse av starkt obehaglig art, kroppslig l. själslig smärta, sorg, förtvivlan o. d.: brännande, häftig, skarp. Sig nu ett ögonblick de heta plågor hvila. Lidner 1: 89 (1784). Jag gråtit har den hela natt / Och har ej tårar fler; / Men sorgen är dock lika het. Gumælius Engelbr. 135 (1858). — i överförd anv. om tår, suck o. d.: bitter. LPetri Luther Nattw. A 4 a (1558). Att iagh medh sådan Sorg, och heta Suckar många / .. nu legat Nättren långa. Skogekär Bärgbo Wen. 19 (c. 1650, 1680). Under heta tårar förmälte (hon), att ... HT 1918, s. 199 (1809).
e) om kamp l. strid, arbete o. d.
α) om kamp l. strid, ordväxling o. d.: som föres med stor häftighet l. förbittring o. d., hård, häftig, ivrig, våldsam, intensiv. Adlerbeth Æn. 271 (1804). På det fält, der striden hetast brunnit, / Stod qvar i qvällens sena frid en man. Runeberg 2: 118 (1848). Diskussionen blev småningom litet het rivalerna emellan. SvD(A) 1929, nr 202, s. 6. — särsk. (i sht vard.) i uttr. det går (gick) hett (äv., med anslutning till nedan anförda ställe hos Tegnér, hett under sköldarna) till, i fråga om strid l. batalj, debatt l. ordväxling, dryckesgille o. d. Det går hett under sköldarna till. Tegnér (WB) 5: 112 (1825). Man hviskade, att det stundom gick hett till vid bägarne på Kastelholms fogdeboställe. Topelius Fält. 2: 164 (1856). Det gick hett under sköldarne till vid (riksdagsmanna-)valen i höstas. VL 1897, nr 114, s. 2. Dahlgren 1Ransäter 129 (1905).
β) om arbete l. värksamhet som utföres l. pågår med brinnande iver l. som brådast; äv. om tid under vilken ett arbete osv. utföres l. pågår: (synnerligen) bråd (jfr 1 f ε). Under den hetaste and-tiden. Almqvist Grimst. 20 (1839). Sedan .. ”Lusse” .. var öfverstökad, började det hetaste jularbetet inom hus; det bakades, det bryggdes, det slagtades m. m. Lilljebjörn Minn. 119 (1874). Posten har haft en het julhelg. SvD(A) 1930, nr 352, s. 9.
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] om födoämne, njutnings- l. läkemedel o. d.: som framkallar en känsla av hetta i kroppen; som värkar hetsande; om krydda äv.: av (mer l. mindre) skarp o. brännande smak. Heet krydder, som äre ingefär, Canelbarck, Fenikel (osv.). BOlavi 60 a (1578). L. Paulinus Gothus Pest. 78 a (1623). När man .. icke förut förvärrat siukdomen igenom heta och stridande saker. PH 5: 2945 (1750). jfr: Vinet hett som sommarsol .. / sprutar lustigt fram. Tegnér (WB) 5: 177 (c. 1825). — särsk. (i sht i fackspr.) om vin av hög alkoholhalt (scherry, portvin, madera o. d.). 2NF 32: 612 (1921).
6) om (i sht röd l. i rödt skiftande l. bjärt gul) färg: glödande, livlig; ”stark”, ”hög”; motsatt: sval, kylig. Vattnet (skiftar) än i hetaste, dunklaste purpurrödt, än i kyligaste, genomskinligaste isgrönt. Steffen BrittStröft. 255 (1895). Herr Erik Johansson Vasa hade sin vanliga heta färg. Heidenstam Svensk. 1: 315 (1908). Heta kulörer. Siwertz JoDr. 82 (1928).
7) metall. i överförd anv. om malm: som kräver stark hetta för att smälta. BokvGP 64 (1722). JernkA 1904, s. 469.
Ssgr (mest till 1): A: HET-BARKA, -ning. (förr) barka (hudar) i varm barkvälling (som kokats utan jäst), varmbarka. Linné Ungd. 2: 334 (1734).
-BLEMMA, se HETTA, sbst. ssgr B.
(2 c) -BLODIG. [jfr t. heissblütig] som har ”hett blod”, med starka o. livliga känslor, eldig, passionerad. Ling As. 167 (1816). Hetblodiga sydländingar. Dagen 1897, nr 144, s. 2. Ett hetblodigt begär att njuta af lifvet. 2NF 32: 458 (1921).
(2 d) -BRAND. (†) inflammation. Möller (1807). Tholander Ordl. (c. 1870).
(jfr 1 e) -GÅENDE, p. adj. metall. om malm: som vid rostning l. smältning lätt sintrar. Odelstierna JärnM 222 (1913).
-JÄST l. -JÄSEN, p. adj. (het- 16891770. hett- 1764) (†) om öl l. dricka vid vars framställning jästen lägges i brygden, då denna är het. Rudbeck Atl. 2: 601 (1689). VetAH 1770, s. 267.
(2) -KINDAD, p. adj. med heta, blossande kinder. Heidenstam Tank. 4 (1896, 1899).
-LAND. (föga br.) land beläget inom den heta zonen; nästan bl. i pl. Högberg JesuBr. 1: 46 (1915). NArgus 1923, s. 36.
(2) -LEVRAD, p. adj.
1) (†) som har ”het”, dvs. inflammerad lever. BOlavi 59 b (1578).
2) [jfr ä. eng. hot-livered; sannol. återgivande KOLERISK] av häftigt l. hetsigt lynne, som lätt brusar upp l. fattar humör, kort för huvudet; äv. om lynne o. sinnelag l. ord l. handling vari det tar sig uttryck: häftig, hetsig, uppbrusande; förr äv. med prep. på: som är mycket ivrig o. ”het på gröten”, då det gäller ngt. Dalin Arg. 2: 224 (1734, 1754). Hon kiände hans hetlefrade sinnelag. Säfström Banquer. Nn 3 a (1754). Således är nu Förf. i tillstånd att — kallblodigt besvara Rec(ensenten)s hetlefrade critiker. SvLitTidn. 1819, Bih. sp. 26. Jag erkänner, att jag inte är så särdeles hetlefrad på att förnya (bekantskapen). FADahlgren (1840) hos Dahlgren 2Ransäter 109. Af den hetlefrade Tott blef han engång .. trakterad med käpprapp. Fryxell Ber. 9: 169 (1841). Dahlgren 1Ransäter 144 (1905).
-LUFT. (i fackspr.) luft av mycket hög temperatur (120—200°), använd inom läkekonsten l. ss. smittreningsmedel. 2NF 11: 626 (1909). SFS 1920, s. 578. Avledn. (i fackspr.): hetlufts-behandling, -dusch.
-SJUDANDE, p. adj. (†) sjudande het. En kittel full med hetsiudande oljo. Swedberg SabbRo 363 (1690, 1710). Björnståhl Resa 1: 186 (1771).
-SPORRE, äv. -SPORR. (-sporr 18481927. -sporre 1905 osv.) [efter eng. hotspur, eg.: (person vars) sporre (är) het av ständiga, häftiga ridter, urspr. tillnamn till Henry Percy, som 1403 stupade under upproret mot Henrik IV; jfr: Vildhjernan Hetsporr. Hagberg Shaksp. 3: 231 (1848). Formen -sporr beror på inflytande från den engelska förebilden] person som med stor hetta (med otålig iver, lidelsefullt) kämpar för en sak l. idé l. som överhuvud ”tar hett i” l. är ”het på gröten”, då det gäller ngnting; brushuvud. Romantikens Hetsporrar. Levertin G3 241 (1894). I Katalonien finnes (det) hetsporrar, som till och med arbeta på denna landsdels anslutning till Frankrike. PT 1901, nr 287 A, s. 2. Han var ingen ung hetsporr, som sökte slagsmål. Hagberg VärldB 88 (1927).
(2) -SVULST. (†) svulst som är inflammerad o. hettar; rosfeber. Florman HästKänned. 109 (1794). Hetsvulst, rosen. HA 4: 6 (1800).
(5 slutet) -VIN. ”hett vin”, starkvin. SvD 1919, nr 273, s. 8. —
-VÄGG, se d. o.
B [första leden är eg. adv. l. sg. n. ss. predikatsfyllnad] (†): HETT-JÄSEN, p. adj., se A.
-SUDEN, p. adj. kokhet. Hettsudne Egg. Schroderus Os. 1: 437 (1635).
Avledn.: HETAKTIG, adj. (†) het; något het. särsk.
1) = HET 2. Om ögonen icke äre rödhe eller ansichtet heetachtigt. BOlavi 172 b (1578).
2) = HET 3 (l. 5?). (Duvornas) Kött är heetachtigt och tort. Palmchron SundhSp. 97 (1642).
HETLIG, äv. HETELIG, adj. adv. -A (Schultze), -EN (Linc., Schultze). (heetl- 16401652. hetel- c. 1755) (†) het; något het; särsk. = HET 1, 2, 4 (a). Linc. (1640). Schultze Ordb. 1884 (c. 1755).
Spoiler title