SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HI hi4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (föga br.) -et l. -t; pl. (föga br.) = l. -n.
Ordformer
(hi 1737 osv. hih 1847. hij 1614c. 1690)
Etymologi
[jfr d., t. o. fr. hi; ljudhärmande; jfr HA, HEJ. Jfr HIdeforss i RedLatLärovGbg 1929—30, s. 11]
I. interj.
1) ss. uttr. för glädje l. sorglöshet l. tillfredsställelse l. välbehag o. d.: hej, hurra; stundom fördubblat; ofta i förb. hi och hej o. d. Hij, hij, iagh kiänner röök, / Lijka som vthaff bonda löök. Rondeletius 80 (1614); möjl. till 2. Hih! hvad det var roligt! Blanche Våln. 696 (1847). Hi och hej och hopp, nu skall det bli lustigt i skogen! Topelius Läsn. 1: 52 (1865). Rydberg Faust 30 (1876). Tavaststjerna Dikt. 55 (1896).
2) återgivande skratt l. fnitter; vanl. fördubblat l. tredubblat (äv. hopskrivet i ett ord HIHI04 l. HIHIHI104); jfr HA, interj. I 2. 2Saml. 13: 78 (c. 1690). Jag kan intet hålla mig för at skratta, .. hi, hi, hi. Olthoff Plutus 37 (1737). Om Lotten bleve kär i Luns von Hancken? Hi, hi, tänk det! Bergman LBrenn. 149 (1928). — (†) i förb. hi ha. CAEhrensvärd Brev 2: 231 (1799).
II. sbst.
1) motsv. I 1.
a) ordet l. utropet ”hi”. Med hi och hej och hojt och hut åt hundarna. Hagberg Shaksp. 6: 212 (1849). Bergman LBrenn. 173 (1928).
b) (föga br.) ss. ljudhärmande beteckning för: stoj, oväsen, ”fläng” o. d.; vanl. i sådana förb. som hi och hej (l. hoj). Man frustar, kiknar, svärjer på att ej / Man nånsin sett ett sådant hi och hej. Hagberg Shaksp. 1: 20 (1847). Koch Timmerd. 175 (1913). — särsk. (enst., i vittert spr.) i förb. hi och ho, vinande o. d. Och vinden drog / med hi och ho / öfver myr och skog. Rydberg Dikt. 1: 57 (1876, 1882).
2) motsv. I 2. Hennes kraftiga hä, hä åtföljdes af de andras fina hi, hi i kisande diskant. Nordmann BorgåBarn 40 (1906).
Spoiler title
Spoiler content