SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HIMMEL him3el2, r. l. m. ((†) f. Triewald Lärespån 12 (c. 1710)); best. himmeln l. himlen l. (i bet. 35 vanl.) himmelen; pl. himlar ((†) hembler Spak Fan. 5 (cit. fr. 1565)). Anm. Den gamla gen. pl. himla förekommer ännu i ålderdoml. spr. i uttr. till, enst. mot himla (se 1 d, 3 a).
Ordformer
(hem- 15491563. hemm- 15261744. him- 15591795. himm- 1526 osv. himbel 1676; himblen, best., o. himblar, pl. 15261740)
Etymologi
[fsv. himil, liksom dan. o. nor. himmel, holl. hemel, av fsax., fht. himil (t. himmel), motsv. det inhemskt nordiska fsv. himin, motsv. isl. himinn, got. himins o. fsax. heƀan, feng. heofon (eng. heaven)]
1) världsrymden sådan den ter sig, sedd från jorden, med en skenbart välvd (blå) bakgrund (förr uppfattad ss. ett fast valv) på vilken sol, måne o. stjärnor tyckas vara fästa resp. vandra, himlavalvet; äv. i överförd anv. om den under detta valv varande luftrymden, ”skyn”; äv. (i bibliskt spr. o. i fråga om ä. uppfattningar) om var särskild av de över varandra liggande ”himlar” l. himmelssfärer varav himmeln enl. äldre, i sht orientaliska o. klassiska föreställningar ansågs bestå (jfr g); äv. (i bibliskt o. poetiskt spr., i anslutning till dessa uppfattningar) i pl. med kollektiv bet.; jfr ETER I b, FIRMAMENT 1, FÄSTE 2. Himmelns fäste (i högre stil), firmamentet. Strö ngt för himmelns alla vindar. Foghlana vnder himmelen haffua näste. Mat. 8: 20 (NT 1526). Gudh kalladhe fästet, Himmel. 1Mos. 1: 8 (Bib. 1541). Himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa (dvs. omsluta) honom (dvs. Gud). 2Krön. 2: 6 (Därs.). I stjernor som på himlen brinnen, / jag ber er, slocknen och försvinnen! Tegnér (WB) 4: 33 (1822). Himmelens fåglar. Wulff Petrarcab. 140 (1905). Stiernhielm (SVS) II. 1: cxxxix (1924). — jfr ELD-, KRISTALL-, PLANET-, STJÄRN-HIMMEL m. fl. — särsk.
a) (i poetiskt spr.) i uttr. himmelns rand, himlarand, horisont; jfr 2. BEMalmström 6: 3 (1840). Ej lyfts en höjd mot himlens rand, / .. Mer älskad än vår bygd i nord. Runeberg 2: 3 (1847). Snoilsky 2: 79 (1881).
b) (†) i uttr. himmelns lopp, om himlakropparnas rörelse; äv. ss. benämning på vetenskapen om himlakropparna(s rörelse), astronomi; jfr HIMMELS-LOPP. Then högt beprijsedhe konst, som kalles himmellssens lop eller astronomia. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 70 (1539). Jes. 47: 13 (Bib. 1541). En högfärdigh Lärder, som beskoder Himmelens Lopp. Preutz Kempis 6 (1675). Bergklint MSam. 1: 89 (1781). Han är klok på himlens lopp, men på jorden en stolle. Rhodin Ordspr. 65 (1807).
c) (i bibeln o. i anslutning därtill) i uttr. himmelns här l. härskara o. d. (jfr 3 b), om stjärnorna. Solen, och månan, och stiernonar, hela himmelens här. 5Mos. 4: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: himmelens hela härskara). Bælter JesuH 5: 1000 (1759).
d) i uttr. mot, till himmeln, enst. äv. mot himla, uppåt, mot höjden. 2Mos. 9: 23 (Bib. 1541). Dalin (1852). Då till himlen höjes / din forskarblick. Rydberg Dikt. 1: 6 (1877, 1882). Klättra som en katt mot himla. Karlfeldt FridLustg. 77 (1901).
e) i uttr. under bar (förr vanl. baran) himmel, äv. under öppen l. fri himmel, förr äv. under blå himmel(n) (se BLÅ 1 a γ), ute i det fria, utan tak över sig; jfr 2. VarRerV 67 b (1579). Låder, jul och annat tillbehör stå uthe under bahran himmel. RP 6: 96 (1636). Månge fattige nödgas ligga oskylde under bar himmel. Tessin Bref 1: 105 (1751). (Älgarna) brukar .. stå under öppen himmel hela vintern igenom. Lagerlöf Holg. 2: 14 (1907).
f) i förb. himmel och jord o. d.
α) ss. beteckning för hela universum. Mat. 24: 35 (NT 1526). J Begynnelsenn skapadhe Gudh himmel och iord. 1Mos. 1: 1 (Bib. 1541). Jagh troor på Gud Fadher alzmechtigan, himmelens och iordennes skapare. Cat. 1567, s. B 1 b. Mer fins i himmel och på jord, Horatio, / Än någonsin filosofin har drömt om. Hagberg Shaksp. 1: 309 (1847; eng. orig.: There are more things in heaven and earth, Horatio, / Than (osv.)); jfr β α'. — särsk. [jfr Jes. 13: 13, Hag. 2: 7] bildl., i uttr. röra (äv. riva) upp o. d., förr äv. remuera himmel och jord, ”vända upp o. ner på allting”; särsk.: uppbjuda alla krafter, sätta alla krafter i rörelse (för att nå ett mål); äv.: ställa till ett oerhört väsen o. d. Jag hade skolatt remuera himmel och jordh häruthinnan att hielpa. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 137 (1697). (Han) hade, när han saknade sina döttrar, upprört himmel och jord. Tersmeden Mem. 6: 154 (1787). Wetterbergh Sign. 98 (1843). Hedin 1Varn. 68 (1912).
β) i uttr. mellan himmel och jord. (Absalons) hoffuudh (fastnade) widh Eekena och han bleff hengiande emellan himmel och iord. 2Sam. 18: 9 (Bib. 1541). — särsk.
α') [utgående från språkprovet fr. 1847 under α] i talesättet det finns mera mellan himmel och jord, än din filosofi har drömt om o. d. Langlet BevO 2: 125 (1928).
β') i uttr. allt mellan himmel och jord, allt i världen, allting, allt möjligt. Diskussioner .. öfver ämnen berörande allt mellan himmel och jord, politik, konst, litteratur. Dahlgren 1Ransäter 129 (1905).
g) föregånget av ordningstal för att beteckna ngn viss av de himmelssfärer som tänktes välva sig över varandra; äv. bildl. — särsk.
α) [i enlighet med den gammaljudiska föreställningen om tre himmelssfärer, varav den högsta tänktes ss. Guds boning] i uttr. vara i l. bliva uppryckt till (den) tredje himmeln o. d., förr äv. vara i tredje himmel, dels (i bibliskt språk l. i anslutning därtill) i fråga om Paulus' syn (se NT nedan), dels (numera mindre br.) ss. beteckning för den högsta grad av (jordisk) lycksalighet o. hänryckning; jfr β. Iach kende en man j Christo .. then samme wort vprychter alt vp j then tridhie himmelen. 2Kor. 12: 2 (NT 1526). Apostelen (Paulus) .. hafwer warit vthi tridje Himmelen och vthi Paradijs. Schroderus Os. III. 1: 266 (1635). (Jag) begynte .. til at blifwa gladh och tykte at iag war i tridie himel. Horn Lefv. 91 (c. 1657; rättat efter hskr.). Dalin (1852).
β) [eg. syftande på den översta av det ptolemeiska världssystemets sju planethimlar] (i sht ngt vard.) i uttr. (vara o. d.) i sjunde himmeln, ss. beteckning för den högsta grad av (jordisk) lycksalighet o. hänryckning, ”paradiset”. Gubben var .. hänryckt (av musiken), stundom i 7:de himmelen. Agrell Maroco 1: 479 (1791, 1796). Gellerstedt Gläntor 132 (1909).
h) (i sht i högre stil) i jämförelser o. d., för att beteckna ngt ss. mycket stort l. vidsträckt. Wår skull är stoor vp til himmelen. Esra 9: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: stor allt upp till himmelen). Tijn godheet är så wijdt som himmelen är. Psalt. 57: 11 (Bib. 1541). Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668).
i) i mer l. mindre bildl. anv.
α) i uttr. som beteckna våldsamt rägnande o. d. Det rägnar som om himmeln vore öppen. Himmelns fönster öppnade sig, voro öppnade o. d., se FÖNSTER 1 a. SvBrIt. 1: 27 (c. 1700).
β) i uttr. (komma o. d. som) en blixt, äv. (tillf.) ett åskslag från (en) klar himmel, om ngt (i sht ngt ledsamt l. obehagligt) som kommer plötsligt l. oväntat l. oförberedt. Låta .. (lagförslaget) komma som ett åskslag från en klar himmel. De Geer Minn. 2: 230 (1892). (Nyheten) verkade .. som en blixt från klar himmel. VL 1906, nr 268 A, s. 4.
γ) (ngt vard.) i uttr. falla från himmeln o. d.
α') komma oväntat (o. oförtjänt); jfr 3 c. Efter pengarna nu fallit på mej snart sagdt ifrån himmelen. Blanche Våln. 582 (1847). Denne obekante nordamerikanske general, som ramlat ned från himlen hos motståndarna. Janson CostaN 2: 233 (1910).
β') i uttr. se ut som om man fallit ner från himmeln, se ut ”som fallen från skyarna”. Wetterbergh Altart. 82 (1848).
δ) (numera föga br.) i uttr. (upp)höja (ngn l. ngt) till, förr äv. i himmeln o. d., höja (ngn l. ngt) till skyarna, högeligen berömma. När then rijke talar, så tijgher hwar man, och hans ord vphöyer man j himmelen. Syr. 13: 23 (Bib. 1541). (De) höllo fort at berömma honom, och höija honom up til Himmelen. Ehrenadler Tel. 868 (1723). Lysander Almqvist 240 (1878).
ε) (vard.) i uttr. ta ner himmeln, utföra ngt övermänskligt svårt. Bremer Nina 279 (1835).
ζ) (i vitter stil) om (himmelsblå) ögon. Runeberg 1: 343 (1841). När hon slog upp sina himlar ibland, / Stod blicken i brand. Nybom SDikt. 1: 331 (1846, 1880). Wecksell SDikt. 15 (1856).
2) [specialanv. av 1] om den del av himlavalvet som är synlig från en viss ort l. punkt på jorden l. befinner sig över ett visst område, land o. d.; särsk. om ifrågavarande del av himlavalvet ss. sammanhängande med väderleken l. de klimatiska förhållandena på motsv. del av jorden; äv. i pl. för att beteckna himmeln över olika trakter l. vid olika tidpunkter. Himmeln var klar, molnfri, molntäckt, mulen. En blå, grå(daskig), strålande himmel. Thet bliffuer clart wädher, för thy ath himmelen är rödh. Mat. 16: 2 (NT 1526). Thenna tijden pläga (ni) hafwa klar och skiön Himmel och Lufft. Rudbeckius KonReg. 189 (1615). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord; / Din sol, din himmel, dina engder gröna. VSvFolksång. 2 (1845). Den holländska himlens förunderliga vexlingar. PT 1883, nr 19 A, s. 3. Öberg Makt. 2: 14 (1906). — jfr AFTON-, DAG-, HÖST-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, SOMMAR-, VINTER-, VÅR-HIMMEL m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. under en viss himmel, i en viss trakt, ett visst land o. d. VetAH 1761, s. 279. (Emigranterna) hoppades under främmande himmel möta mindre vedermöda, än hemma. Hallenberg Hist. 5: 225 (1796). Den, som tillbragt de föregående åren under Italiens och Frankrikes himmel. Nordin i 2SAH 3: 145 (1802). Björkman (1889).
b) (i vitter stil, mindre br.) i uttr. under en så l. så beskaffad himmel, närmande sig bet.: i ett så l. så beskaffat klimat. Ehrenadler Tel. 871 (1723). Det under en lycklig och blid Himmel belägna Brasilien. VetAH 1819, s. 65. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 490.
c) (i vitter stil, mindre br.) övergående i bet.: klimat. Linné i VetAH 1739, s. 7. Om de Danska öarne blefve med Sverige förenade, kunde med tiden .. (Köpenhamns) mildare himmel och sköna natur locka Sveriges Konung att dit förflytta .. (rådsherrarna) från deras kära Mälarestränder. Afzelius Sag. IX. 2: 111 (1860).
d) konst. på målning l. teckning o. d. framställt parti av himmeln; ”luft”. Luft eller himmel, hvarmed äfven förstås moln och skyar. Scheutz Ritk. 206 (1832). Dupré .. älskar att tolka landskapets patetiska scener med storm och oroliga himlar. SD(L) 1902, nr 241, s. 5.
e) (i sht i vitter stil) i bildliga uttr. syftande på skilda områden av mänsklig värksamhet o. d. l. skilda intressesfärer o. d.; särsk. i sådana uttr. som på politikens l. litteraturens himmel, på den vittra himmeln o. d., i politiken, litteraturen osv. Swedberg SabbRo 818 (1701, 1710). Ett så vidunderligt phænomen på litteraturens himmel som närvarande arbete. JournSvL 1797, s. 511. Moln (hade) börjat uppstiga på den äktenskapliga himmelen. Tegnér Armfelt 1: 162 (1883). Fahlcrantz Kyrkoh. 121 (1907).
3) om himmeln (rymden ovan jorden) ss. Guds o. hans änglars o. de saligen avlidnas boning; äv. (i högre stil, särsk. i bibeln) i pl. (urspr. utgående från den gamla föreställningen om flera himmelssfärer); äv. i fråga om hednisk religion: gudarnas boning. Komma till himmelen, bliva salig. Fadher wår som är j himblomen. Mat. 6: 9 (NT 1526). Wardhe thin wilie så på iordhenne som j himmelen. Därs. 10 (Därs.). (Han svor) viid thn lott han siig førwente skall j himmellen. SthmTb. 13/5 1555; jfr HIMLA-LOTT. Jag vördnad har för alla slags Gudinnor / I Himmel och på jord. Kellgren 2: 200 (1781). Genom Jesu Försoning blef himmelen öppnad. Hagberg Pred. 2: 91 (1815). Nilsson FestdVard. 41 (1925). — särsk.
a) i uttr. upptagas, fara o. d. till himmelen, äv. (i sht i ålderdoml. spr.) till himla, förr äv. till himmels.
α) i fråga om Kristus' (ävensom profeten Elias') himmelsfärd. 1Petr. 3: 22 (NT 1526). 2Kon. 2: 11 (Bib. 1541). (Jesus Kristus är) Vpstighen til himbla. Cat. 1567, s. B 2 b; jfr Lindblom Cat. 13 (1811: till himmelen). Then brinnande wagnen i huilken Elias bleff fördt till himbla. Bolinus Dagb. 23 (1667).
β) (dels i högre stil, dels vard., skämts.) allmännare: efter döden bliva upptagen bland de saliga i himmelen; fara hädan, dö. Rosenfeldt Vitt. 223 (1685). Blott en kärlek skön som vår / tas med när man till himlen går. Tegnér (WB) 4: 30 (1822). (Man blir snart gammal) och får sitta och sucka och grina, / tills en far upp till himla. Fröding Stänk 41 (1896).
b) (i bibeln) i uttr. himmelens härskara (jfr 1 c), om änglarna; jfr HIMMELSK 2 a. Jag såg en gång Herran sitta på sin thron, och himmelens hela härskara stående utmed honom. Lindgren Öfv. 1Kon. 22: 19 (1862; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: allan himmelska hären).
c) i uttr. komma som (l. vara sänd) från himmelen o. d., komma oväntat, utan att man gjort sig räkning l. vågat hoppas därpå; komma som en gåva från himmelen; jfr 1 i γ α'. Widekindi KrijgH 291 (1671). Dätta (dvs. pänningbidraget o. rekommendationerna) kom som i från himmelen till den Berlinska resans fortsättjande. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 117 (1696). (Man) häpnade .. för Parti-bitterheten, och emottog 1772 års hvälfning såsom ifrån himmelen, för at en gång se slut på detta tracasseriet. Schönberg Bref 1: XXXIII (1789).
d) (†) i uttr. ropa i himmelen o. d., med sina klagorop o. d. vända sig till (Gud i) himmelen; ropa (l. klaga) högljudt. Lät oss ropa j himmelen, så warder Herren ock oss nådhelighen. 1Mack. 4: 10 (Bib. 1541; Apokr. 1921: till); jfr anm. nedan. The ropade och skrijade vp i himmelen vppå Måns Nilson, at han så skendeligen skulle förråda them. Svart G1 172 (1561). Bönderne sucka och roopa i himmelen, der ifrån hempnden kommer. RARP 4: 354 (1650). Anm. Uttr. ropa i himmelen har i nyare bib.-övers. utbytts mot ropa till himmelen, varigm uttrycket anslutes till bet. 4.
e) i uttr. storma himmelen, eg. (i den gr. mytologien) i fråga om giganternas uppror mot gudarna; bildl.: (söka) framkalla en omvälvning av det bestående; söka genomföra ngt djärvt l. till synes ogenomförbart; jfr HIMMELS-STORMANDE. Östergren (1927).
f) i uttr. himmelens son, Kinas kejsare [efter kin. t'ien-tsï]; äv. i uttr. himmelens söner, (av européerna bildad beteckning för) kineserna; jfr HIMMELSK 2 b β. Himmelens snedögda söner. Funch KBref 50 (1909). Den högste av alla herrarna (i det gamla Kina) är konungen T'ien-tsï, ”himmelens son”, som fått sin investitur av himmelen. NorstedtVärldH 15: 44 (1928).
g) bildl. i fråga om jordiska förh.: lycksalighetens l. sällhetens boning; höjden av lycksalighet l. sällhet; himmelrike (på jorden), ”paradis”. Nattwardzens heemligheet gör tigh ther himmel vthaff jorden. OMartini Bew. D 3 a (1604). Utvärtes heder, .. grannlåt i stat och kläder .. Detta är hans himmel, som han dageligen åtrår. Nohrborg 188 (c. 1765). Ett hem med en älskad hustru, .. det är i sanning en himmel! Bremer Pres. 155 (1834). Heidenstam Dikt. 70 (1895). — särsk. (i högre stil, föga br.) om l. till person som är föremål för ngns kärlek l. dyrkan. Runeberg 1: 343 (1841). Topelius Ljungbl. 128 (1844, 1860).
4) i överförd anv. av 3, om Gud, Herren; försynen; de himmelska makterna; gudarna. Anropa himmelen om nåd. Himmelen vare tack (l. lov). AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 117. Himmelen göre Edra Majesteters dagar och regering lång och lyckelig. Linné Bref I. 3: 3 (1753). Himmel! hör vårt rop uti nöden! / Är du ej mer de olyckligas far? Kellgren 1: 9 (1786). Väl himlen vår kung har med seger bekrönt / öfver Priamos' stad. Risberg Aisch. 46 (1890; gr. orig.: οἱ μάκαρες, gudarna). Anm. Se 3 d anm. — särsk. i uttr. himmelen vet (om l. vem l. vad osv.), Gud vet (osv.); särsk. (vard., äv. i uttr. himmelen vete o. d.) för att beteckna ngt ss. i hög grad ovisst l. obegripligt; äv. (vard.) i uttr. himmelen skall veta (att osv.), ss. bedyrande: Gud skall veta, sannerligen o. d. Himmelen allena vet ordsakerna til kiärlek och hat. Serenius (1734; under account, sbst.). Vete Himlen dock, / Hvarför jag skall så mycket tycka om dig! Atterbom 1: 91 (1824). Himmelen vet, om icke samma ordning för nästa vecka kommer att gälla. Törneros Brev 2: 163 (1828; uppl. 1925). Himlen skall veta, att .. (gulärlans ungar) just icke äro vidare fagra att titta på. Ericson Fågelkås. 2: 35 (1907).
5) [specialanv. av 3 resp. 4] (i sht vard.) i utrop l. kraftuttr., särsk. ss. uttr. för häpnad l. förskräckelse l. förtvivlan l. otålighet o. d.; äv. med ytterligare förstärkning i förb. himmel och helvete (starkt vard.), förr äv. himmel och jord. (O) himmel, där är han! Vad i himmelens namn tar du dig till? O Himmel och Jord, huart wil detta doch uth? Kempe Krigzpersp. 50 (1664). För alla himlars skull! om jag har .. förolämpat dig — ett ord blott — gå icke. Almqvist DrJ 350 (1834). Skälfvande af raseri utropade han: .. Himmel och helvete! Cederschiöld Riehl 1: 96 (1876). Du milde himmel, så flickungen ser ut! Fahlcrantz Kyrkoh. 301 (1907). Himlar, vad det kittlade i halsen! NSvSkämtl. 139: 30 (1920). — särsk.
a) [anv. av sg. obest. har utlösts ur ssgr som emfatiskt uttalats med två huvudaccenter; jfr HIMLA, adj. o. adv.] (vard.) i gen. sg. best. (förr äv. obest.) ss. attributiv l. adverbiell bestämning till sbst. l. adj. l. adv.: ryslig(t), väldig(t), ”himla” (se HIMLA, adj. o. adv. b). Det var allt en himmelens lycka, att han inte var med. En himmels storm. Weste (1807). Det var ett himmelens mörker härinne! Jolin Mjölnarfr. 91 (1865). Den saken (var väl) ingenting att göra ett himmelens väsen av. Eklundh Folk 15 (1918).
b) (†) ensamt, i uttr. (o) himmelens, ss. uttr. för förskräckelse o. d. Vill du svärja mig din dyraste ed på att komma till tings .. (osv.)? Himmelens — nej då! Almqvist Skälln. 92 (1838). Dens. Amor. 286 (1839).
c) i gen. pl. himla ss. förstärkningsord; dels ss. enkelt ord, se HIMLA, adj., dels ss. förled i ssgr, t. ex. HIMLA-ARG, -BEFÄNGD, -GLAD m. fl.
6) [jfr motsv. anv. i t.] i överförd anv. av 1 o. 2, om föremål som i likhet med himmeln bildar ett tak över ngt; jfr HIMLING, sbst.2, HIMNING.
a) (numera föga br.) baldakin över predikstol, ävensom över dopfunt, vissa förnäma kyrkstolar o. d. Murenius AV 103 (1644). Allvin Mo 102 (1857). — jfr PREDIKSTOLS-HIMMEL.
b) baldakin; päll; särsk. om (ofta praktfull) vävnad som är fäst ss. ett tak över säng l. högt uppsatt persons plats, i sht över tron, förr äv. över hedersplats vid bord o. d., l. som (förr) fäst vid stänger bars över personer som skulle särskilt hedras, t. ex. över kungliga personer l. över brudpar, ävensom (förr) i likprocession över kistan; bords-, brud-, säng-, tak-, tronhimmel o. d. (ofta elliptiskt för ngn av dessa ssgr); jfr TAK-DRÄKT. Konungen (gick) medh .. stådt och herlighet vthur kyrkjonne, och bars öfwer hans Kongl. M: en kostelig och wälbeprydd himmel. Svart G1 Inl. 5 (1561). Himmelen öfwer Lijket (i processionen) bohre, Johan Skytte, Hans Claszon (osv.). Widekindi G2A 70 (i handl. fr. 1612). Öfver det rum, där brudgumme och brud skola sitta till bords fästas i taket en himmel, som beprydes med hvarjehanda granlåt. VästmFmÅ 15: 16 (1775). En Torpare gjorde bröllop och hade 7 eller 8 himlar i taket af brudstugan. Choræus Bref 70 (1800). Fatab. 1906, s. 88. — jfr ALTAR-, BORDS-, BRUD-, BÄR-, KRÖNINGS-, PÄLL-, SAMMETS-, SÄNG-, TAK-, TRON-HIMMEL m. fl.
c) (†) å vagn: sufflett. Petreius Beskr. 2: 165 (1614).
d) jäg. om nät som spännes horisontellt ss. ett tak; dels, vid fågelfångst med lockfågel, om skyddsnät över lockfågeln, dels om täcknätet i en rapphönsryssja. På det (vid fångst med höknät) roffogeln ej må kunna skada lockfogeln, begagnas stundom till dennes skydd ett öfver honom spändt nät, kalladt himmel. Hahr HbJäg. 208 (1865). Rapphönsryssja (driftyg, homma) består egentligen af trenne delar: Ryssjan, himmeln och armarna eller ledarna. Därs. 213.
Ssgr: A (Anm. Ssgr av denna typ tillhöra numera, med undantag av HIMLA-VALV, ävensom -MAT, i sht den högre stilen. Till det vard. språket höra dock sådana ssgr som HIMLA-ARG, -BEFÄNGD, -GLAD, -NÖT, vilka numera vanl. uttalas (o. skrivas) ss. två ord o. då anslutas till HIMLA, adj. o. adv.): (3) HIMLA-ANDE. (i högre stil) himmelsk ande. Nordenflycht Svea 30 (1746). EHTegnér i UVTF 12: 113 (1875).
(5 c; jfr HIMLA, adj.) -ARG. (vard., föga br.) förfärligt ond. Hedenstierna Marie 200 (1896).
-ART, se D.
(3) -ARV. (himla- 1819 osv. himmels- 1688) (i högre stil) jfr ARV, sbst.1 I 6 b. Brenner Dikt. 2: 37 (1688). Förmågan att sjelf skapa harmoni är ett vårt slägtes gemensamma himla-arf. EHTegnér i 2SAH 58: 81 (1882).
(3) -BANA, äv. -BAN. (himla- c. 17001910. himmels- 1822) (i högre stil) himmelsk bana l. väg; ”väg” till himmelen. TRudeen Vitt. 319 (c. 1700; i gravskrift). Sätherberg Dikt. 2: 110 (1863).
(3) -BAND. (†) himmelskt band (se BAND, sbst.1 2); särsk. om äktenskaplig trohet. Hiortzberg YttDom. 40 (c. 1740, 1756). Hagberg Shaksp. 8: 244 (1849).
(3) -BARN. (himla- 17411910. himmels- 17131914) (i högre stil) barn av himmelen; barn som tillhör himmelen; särsk. bildl. Brenner Dikt. 1: 250 (1713). Nordenflycht QT 1748—50, s. 20 (1741; om dygden). Petri Ouchterlony 471 (cit. fr. 1910; om ett dödt barn).
(5 a, c; jfr HIMLA, adj.) -BEFÄNGD, p. adj. (himla- 1848 osv. himmels- 18471871) (vard., föga br.) rysligt l. alldeles befängd. Almqvist Ekols. 1: 348 (1847).
-BLOSS, -BLÅ, se D.
(3) -BONING. (i vitter stil, i sht i fråga om nordisk mytologi) himmelsk boning, gudaboning. (Friggs) himlaboning kallas Fensal. Strinnholm Hist. 1: 174 (1834). NF (1883).
(3) -BOREN, äv. -BUREN, p. adj. (himla- 1790 osv. himmel- 17331843) (i högre stil) född i himmelen; av gudaätt; sänd från himmelen; äv. bildl. Dalin Arg. 1: 188 (1733, 1754). Då fann min själ sig Himlaburen, / Sig sprungen af en Gudastam. Kellgren 2: 195 (1790). Den stolta, himlaburna Frigga. Stagnelius (SVS) 3: 26 (1814). Grimberg SvH 434 (1908).
(3) -BORG. (himla- 17341884. himmels- 1672) (i vitter stil) om himmelen uppfattad ss. en borg. Lucidor (SVS) 256 (1672). Wennerberg 3: 114 (1883).
(3) -BORGARE. (himla- 1737. himmels- 16851742) (†) om saligen avsomnad människa: ”medborgare” i himmelen. Spegel GW 284 (1685). 2Saml. 1: 155 (1742).
-BREV, -BRO, se D.
(3) -BRUD. (himla- 16851899. himmels- 1705)
1) (i sht i högre stil) till 3, om kvinna som ägnar sitt liv åt Gud o. i himmelen skall bliva Kristus' brud; särsk. om nunna. Spegel GW 45 (1685). Lagerlöf Drottn. 177 (1899).
2) (tillf., †) till 3, om Eva. Spegel TPar. 143 (1705).
3) (enst., poetiskt) till 1, om solen. Stagnelius (SVS) 3: 135 (1822).
(1) -BRYN. (himla- 1762 osv. himmels- 17491829) (numera bl. i vitter stil) himlarand, horisont. VetAH 1749, s. 235. Qvanten Dikt. 49 (1880).
-BRÖD, se D.
(3) -BUD, förr äv. -BOD. (himla- c. 16691832. himmels- 1732) (i högre stil)
1) budskap l. befallning från himmelen, himmelskt bud. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 121. Wallin Rel. 4: 191 (1832).
2) himmelsk budbärare, ängel. Kolmodin QvSp. 1: 28 (1732). Stagnelius (SVS) 2: 378 (1821).
-BUREN, se -BOREN.
(1) -BÅGE. (i vitter stil, föga br.)
1) rägnbåge. Himla-bågens färgor. Creutz Vitt. 53 (1755). Sätherberg Blomsterk. 13 (1879).
2) himlavalv. Lidner 1: 163 (1784). När månen steg på himlabågen. CGStrandberg 3 (c. 1865). Östergren (1927).
(1) -DAGG. (himla- 16831842. himmels- c. 16131830) dagg; numera bl. (i högre stil) bildl. Forsius Min. 112 (c. 1613). Snellman Gift. 1: 201 (1842; bildl.). särsk. (†) om manna. IErici Colerus 2: 123 (c. 1645).
(3) -DROTT. (i högre stil, numera knappast br.) himmelens härskare. TRudeen Vitt. 240 (1683). Palmblad Aisch. 323 (1843; om Zeus).
-DROTTNING. (himla- 1811 osv. himmels- 18601898) (i högre stil)
1) till 3, om kvinna l. gudinna betraktad ss. himmelens härskarinna; särsk. om jungfru Maria. Atterbom i Phosph. 1811, s. 9. EHTegnér i Ydun 1870, s. 65. Böök ResSv. 110 (1924).
2) till 1, om solen. Santesson Nat. 37 (1880).
(3) -DYGD. (†) himmelsk dygd. Spegel GW 256 (1685). Nordenflycht QT 1745, s. 14. —
-ELD, -FACKLA, se D.
(3) -FADER, stundom (i sht i vers) äv. -FAR. (-fader c. 1710 osv. -far c. 17121819) (i högre stil) den himmelske fadern, Gud. Runius Dud. 1: 45 (c. 1710). Wallin 1Pred. 2: 35 (c. 1830).
-FALLEN, p. adj. (himla- 18401893. himmel- 1899. himmels- 1858)
1) (i vitter stil, numera föga br.) till 1 l. 3: nedfallen l. kommen från himmelen. Tegnér (WB) 9: 19 (1840). Lysander Almqvist 151 (1878). Anders Suneson kom hem .. från Volmarslaget och det eröfrade Estland med en himmelfallen Danebrog. Weibull LundLundag. 277 (1899).
2) (†) till 1 i γ β': ”som fallen från skyarna”, häpen, handfallen. Hedberg 4År 164 (1858).
(1, 3) -FLAMMA, r. l. f. (i högre stil) eld från himmelen; himmelsk eld; i sht bildl. Atterbom i PoetK 1821, 1: 167 (bildl.). Östergren NDikt. 137 (1875, 1879). särsk.: blixt. Tegnér (WB) 2: 154 (1814). Därs. 5: 179 (c. 1825).
(3) -FRUKT. (i högre stil, föga br.) himmelsk frukt; bildl. Nordenflycht QT 1746—47, s. 99. Glädjens himlafrukter. Ps. 1819, 30: 7. Rogberg Pred. 2: 230 (1829).
-FRÖJD, se D.
(3) -FÄGRING. (†) himmelsk fägring. Spegel TPar. 143 (1705). JGOxenstierna 4: 314 (1815).
(1) -FÄLT. (i högre stil) (del av) himmeln. Spegel GW 160 (1685). Stjärnors skara / på safirblå himlafälten. Hagberg Echegaray 24 (1902).
-FÄRD, se D.
(1) -FÄSTE. (himla- 1741 osv. himmels- 15841829) (i högre stil) (himmelns) fäste, firmament, himmel, himlavalv. Luth Astr. 4 a (1584). De många Lius på höga Himmels-Fästet. Brenner Dikt. 1: 217 (1706, 1713). Östergren (1927).
-GESTALT. (himla- (i bet. 2) c. 18151845. himmels- (i bet. 1) 1657)
1) (†) till 1, om stjärnhimmelns utseende vid ett visst tillfälle. Fuhrman Alm. 1657, s. 17.
2) (i högre stil) till 3: himmelsk gestalt. Stagnelius (SVS) 1: 149 (c. 1815). I himlagestalt. Bergstedt Öfv. 21 (1845).
(5 c; jfr HIMLA, adj.) -GLAD. (vard., föga br.) översvallande glad. Benedictsson FruM 346 (1887).
(3) -GLANS. (himla- 17451853. himmels- 18171835) (i högre stil) himmelsk glans. Nordenflycht QT 1745, s. 157. Kræmer Sydfr. 29 (1853).
-GLOB, se D.
(3) -GLÄDJE. (himla- 17531819. himmel- 1673. himmels- 1615c. 1755) (i högre stil) himmelsk glädje; glädje i himmelen; salighet. Phrygius HimLif. 75 (1615). Ps. 1695, 84: 2; jfr Ps. 1819, 268: 2. —
-GUD, se D.
(3, 4) -GÅVA. (himla- c. 17151878. himle- 1713. himmels- 1697c. 1840) (i högre stil) gåva av l. från himmelen. Brobergen 49 (1697, 1708). Friheten är en stor himla-gåfva. Oelreich 253 (1755). Rydberg Faust 31 (1876).
(3) -GÄST. (i högre stil) gäst från himmelen, himmelsk gäst; ofta bildl. Spegel ÖPar. 22 (1705; om förståndet). Välkomna himlagäster, sköna drömmar! ALindeberg i 2SAH 9: 127 (1819). Späda himlagäst, för dig ej grydde / nordens vinterdar. Runeberg ESkr. 1: 23 (c. 1840; vid ett barns grav).
(3) -HARPA, r. l. f. (i högre stil) himmelsk harpa. CGNordforss i 2SAH 6: 144 (1810). Jag re'n, af englar buren, / Hör himlaharpors ljud. Ps. 1819, 488: 1. Hagberg Pred. 6: 42 (1820).
-HELVETE.
1) (i vitter stil, föga br.) till 3: himmel och helvete. Vilda drömmars himlahelvete. Fahlcrantz 2: 57 (1825, 1864).
2) (†) ss. kraftuttr.; jfr HIMMEL 5. Det var då också himla-helvete! sade Petter. Strindberg SvÖ 2: 285 (1883).
-HERRE, se D.
(5 c; jfr HIMLA, adj.) -HUND. [jfr t. himmelhund] (starkt vard.) ss. okvädinsord: usling. Almqvist Skälln. 91 (1838). Janson Ön 38 (1908).
-HUS, sbst.1 se D.
(3, 4) -HÅVOR, pl. (himla- 17091837. himmels- 1674) (i högre stil, föga br.) håvor från himmelen, himmelska håvor. Lucidor (SVS) 361 (1674). Nådemedlens himlahåfvor. Wallin Rel. 4: 251 (1837).
(jfr 3 b) -HÄR, r. l. m. (himla- c. 17151846. himmels- 17051846) (i högre stil, numera föga br.) om änglarnas härskara. Spegel TPar. 105 (1705). Melin JesuL 2: 79 (1843).
-HÖG, -HÖJD, -HÖRN, -KARTA, -KLOT, se D.
(3) -KONUNG, förr äv. -KUNG. (himla- 1723 osv. himmels- 1680. -konung c. 1715 osv. -kung 16801723) (i högre stil) himmelens konung, Gud, Kristus; i fråga om hednisk religion: den högste guden. Lillienstedt Vitt. 270 (1680). De gamle Schahernes dyrkan af den högste Guden, Himlakonungen. Palmblad Nov. 2: 103 (1819, 1841). Lysander Faust 8 (1875; om Kristus).
(3) -KRAFT. (himla- 16831826. himmels- 18071876) (i högre stil) himmelsk kraft. Brenner Dikt. 2: 98 (1683). Bönens himlakraft. Rogberg Pred. 1: 315 (1826). (enst.) personifierat. Himmelskrafter upp och neder sväfva. Rydberg Faust 17 (1876).
(1) -KROPP. (himla- 1685 osv. himmels- 17581904) benämning på de i rymden svävande kropparna: sol, månar, planeter, kometer o. stjärnor. Spegel GW 41 (1685). NoK 1: 5 (1921).
-KUPA, se D.
(3) -LAG, r. l. m. (†) himmelsk lag. Dalin Arg. 1: 160 (1733, 1754). Nordenflycht QT 1744, s. 22. —
-LAND, -LJUS, -LJUV, se D.
(1) -LOFT. (himla- 17371927. himmel- 1892. himmels- 1919) (i högre stil, föga br.) himmel, himlavalv; jfr -TAK. Dalin Vitt. II. 4: 12 (1737). Jensen Mickiewicz 89 (1898).
-LOPP, se D.
(3) -LOTT. (i högre stil) (ngns) ”del” (se d. o. V 2 a α) i himmelriket; jfr HIMMELS-DEL, HIMMELRIKES-LOTT. Thorild 1: 183 (1805; oeg.). Ps. 1819, 385: 2. —
-LUFT, -LUST, se D.
(3) -LÅGA, r. l. f. (himla- 17441881. himmels- 1734) (i högre stil) himmelsk låga; i sht bildl. Scherping Cober 1: 275 (1734). Kärlek, himlalåga. Snoilsky 2: 263 (1881).
(3) -LÅN. (i högre stil, föga br.) ngt av himmelen förlänat, lån från himmelen. Geisler Fägnet. B 1 a (1709). Känn faran, dödlige! af Snillets himlalån. Kellgren 2: 79 (1787). Wirsén Dikt. 67 (1876).
-LÄNGTAN, se D.
(3) -LÄRA, r. l. f. (†) lära om (Guds rike i) himmelen; (kristen) religion; teologi. Hallman Flodman 9 (1729). Bergklint MSam. 1: 89 (1781; om teologi). Östergren (1927; angivet ss. sällsynt).
(3) -LÄRD, p. adj. (himla- 1805. himmel- 1672) (†) som har teologisk lärdom; lärd i himmelska ting. Lucidor (SVS) 226 (1672). Thorild 1: 161 (1805).
(3) -MAK. (†) himmelsk boning, himmelskt ”gemak”. Spegel GW 165 (1685).
(3) -MAKT. (himla- 16891886. himle- 1674) (i högre stil) himmelsk makt; särsk. personifierat: Gud; gudom. Columbus BiblW G 4 a (1674). LejonkDr. 74 (1689). Svensén Jord. 301 (1886).
-MANNA, se D.
(3) -MAT. (föga br.; se dock slutet) himmelsk spis; övermåttan läcker mat; förr äv. bildl.: ngt himmelskt, övermåttan ljuvligt. Oelreich 184 (1755; bildl.). Tusen tack för Presidentens omtänksamma, oförtjenta godhet! Den är mig som sol i hjertat, en verklig himla-mat. Bremer Brev 2: 465 (1845). Hufvudet på morkullan .. ville jag kalla himlamat. Crusenstolpe CJ 1: 302 (1845). Östergren (1927). särsk. (utom i Finl. numera mindre br.) benämning på maträtt tillagad av vispad grädde o. sylt o. uppblötta skorpor o. d., ”giftas”, ”änglamat”. Bremer Hem. 1: 84 (1839). Östergren (1927).
(3) -MONARK. (†) himmelens härskare, Gud. Runius Dud. 1: 78 (c. 1710).
(3) -MÅL. (i religiöst spr., tillf.) om himmelen ss. människans mål, himmelskt mål. Lär ock mig .. / .. uppå korsets helga stig / Till himlamålet hinna. Ps. 1819, 89: 4.
(3) -NÅD. (i högre stil) himmelsk l. gudomlig nåd. Nordenflycht QT 1745, s. 51. Hagberg Shaksp. 10: 408 (1850).
(5 c; jfr HIMLA, adj.) -NÖT, n. (vard., föga br.) förfärligt nöt, dumbom. Ditt himlanöt! Blanche Bild. 1: 133 (1863).
-ORT, -PLANTA, -PORT, se D.
(3) -PRÅNG. (†) himmelsk prakt. Dahlstierna (SVS) 406 (c. 1696).
(1) -PÄLL. (i sht i poesi) himmel, himlavalv; i sht i sg. best. BEMalmström 6: 71 (1842). Sander Ar. 13 (1877).
(1) -RAND. (himla- 1814 osv. himmel- 1906. himmels- 18461915) (i högre stil) horisont, synrand. Stagnelius (SVS) 3: 9 (1814). När solen sjönk vid himlaranden. Melin Dikt. 1: 35 (1888). Gripenberg Aftn. 18 (1911).
(5 c; jfr HIMLA, adj.) -RASANDE, p. adj. (himla- 1887 osv. himmels- 1886) (vard., föga br.) jfr -ARG. Linder Regl. 178 (1886). Strindberg Hems. 122 (1887).
(3) -REGENT. (†) himmelens härskare. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668; om Jupiter).
(3) -REN, adj. (himla- 1813 osv. himmel- 1684. himmels- 16691927) (i högre stil) himmelskt ren. SColumbus Vitt. 128 (1669).
-RIKE, se HIMMELRIKE.
(3) -RO, r. l. f. (i högre stil) himmelsk ro. Nordenflycht QT 1746—47, s. 85. —
-ROS, se D.
(1) -RUND, r. l. m. (himla- 1695 osv. himmel- 1906. himmels- 1860) (i högre stil) himlavalv; i sht i sg. best. Ps. 1695, 407: 4. När stjärneblossen / tända sig på himlarunden. Jensen BöhmDiktn. 200 (1894).
(1) -RYMD. (himla- 1776 osv. himmels- 17901919) (i högre stil) himmel, (världs)rymd; äv. bildl. Wallerius Tank. 89 (1776). En örn, som flög fram uppe i himlarymden. Upp. 8: 13 (Bib. 1917). SvLittH 2: 21 (1919; bildl.).
(3) -RÖST. (himla- c. 17151880. himmels- 1826) (i högre stil) röst från himmelen; himmelsk röst. Lybecker 121 (c. 1715). Himlarösters återklang / Blef hörd i jordiskt bröst. Ps. 1819, 141: 8. (Lundin o.) Strindberg GSthm 133 (1880).
(3) -SAFT. (†) eg.: himmelsk saft; bildl.: himmelsk lycksalighet. Granatenflycht Vitt. 327 (1711). Läska tu (Jesus) med himla-safft siäl och hierta. Lybecker 150 (c. 1715). Bremer FamH 2: 86 (1831).
(3) -SAL. (himla- 17391894. himmels- 1681c. 1755) (i högre stil) himmelen uppfattad ss. en sal, himmelens sal. Wexionius Sinn. 4: D 1 a (1681, 1684). Jensen BöhmDiktn. 195 (1894).
(3) -SANNING. (i högre stil) himmelsk sanning. Nordenflycht QT 1745, s. 101 (1739). Fahlcrantz 1: 163 (1846, 1863).
-SFÄR, se D.
(jfr 3 b) -SKARA. (himla- 1815 osv. himmels- 1829) (i religiöst spr.) himmelsk skara; änglaskara. JGOxenstierna 4: 363 (1815). Ps. 1819, 486: 6.
(3) -SKATT. (himla- c. 17151819. himmel- c. 1755. himmels- 1648) (i religiöst spr.) himmelsk skatt. Muræus Arndt 2: 175 (1648). Ps. 1819, 294: 7. —
-SKEN, -SKY, se D.
(3) -SKÖN, adj. (himla- 17941906. himmel- 1651. himmels- c. 1788) (dels i högre stil, dels, föga br., vard.) himmelskt skön; övermåttan skön, gudaskön. Stiernhielm Parn. Inl. (1651, 1668). O fly mig icke, himmelssköna Flicka! Kellgren 3: 297 (c. 1788). Strax, när jag ritat något, tycker jag det är himlaskönt. Humble Hemm. 150 (1903).
(3) -SLUT. (†) gudarnas beslut. LejonkDr. 91 (1689).
(3) -SLÄKT, sbst.
1) (i högre stil) himmelskt släkte. Hvita alfer der, en himlaslägt. Tegnér (WB) 9: 23 (1840).
2) (†) person av gudomlig släkt l. härkomst. O Hercules, tu Himbla Slächt. SColumbus Vitt. 70 (c. 1670).
(3) -SON. (i högre stil) himmelens son; äv. bildl. PoetK 1815, 1: 11 (om Kristus). Snellman Gift. 1: 117 (1842; bildl.).
-SPEGEL, se D.
(3) -SPIS. (i högre stil) himmelsk spis; ambrosia; särsk. bildl. Warnmark Sinnew. 2 (1687). Östergren (1927).
(3) -STEGE. (himla- c. 1715 osv. himmels- c. 16801927) (i sht i högre stil) stege som leder upp till l. i himmelen, jakobsstege; särsk. bildl. Spegel Pass. 341 (c. 1680). Den forne snickargesällen (hade) sträfsamt klättrat uppför konstens himmelsstege. Lundegård Prins. 150 (1889). (I Betel) hade .. (Jakob) den märkvärdiga drömmen om himlastegen. Waldenström Österl. 382 (1896).
(1) -STOD. (†) himmelns pelare. Himmelen häpnar och flyyr, Ja Himla-Stodarna skiälfwa. Spegel GW 20 (1685).
-STORMANDE, -STORMARE, -SYN, se D.
(3) -SÄLLHET. (i högre stil) himmelsk sällhet; salighet. Warnmark Sinnew. 26 (1687). Bremer FamH 2: 78 (1831).
(3, 4) -SÄND, p. adj. (i högre stil) sänd av l. från himmelen. AAAfzelius i PoetK 1813, 1: 49. Rudin 1Evigh. 2: 406 (1873, 1878).
-SÄNG, se D.
(1) -TAK. (himla- 1824. himmel- 1671) (i högre stil) om himmeln uppfattad ss. ett tak. Thet blåbestiernte Himmel taak. Lucidor (SVS) 151 (1671). Törneros Brev 1: 30 (1824; uppl. 1925).
-TECKEN, se D.
(3) -TON ~tω2n. (i högre stil) himmelsk ton; i sht i pl. Atterbom Lyr. 2: 297 (1810). Stagnelius (SVS) 3: 46 (1814).
-TRON, -TRÄNGTANDE, se D.
-TUNGEL, se C.
(1) -TÄLT. (himla- 18131873. himmels- 17341848) (i vitter stil) om himlavalvet uppfattat ss. ett tält. Kolmodin Dufv. 206 (1734). Månen göt från himlatältet / ner på förödelsen sitt sken. Tegnér (WB) 4: 29 (1822). Dahlgren Moreto 74 (1873).
(6) -VAGN. (himla- 18191837. himmel- 1639) (†) ett slags med tak (sufflett) försedd vagn. Schroderus Comenius 455 (1639). Bremer Grann. 1: 42 (1837).
(1) -VALV. (himla- 1685 osv. himmel- 1734. himmels- 16801829) himmeln uppfattad ss. ett valv (på vilket sol, måne o. stjärnor tyckas vara fästa resp. vandra); den del av himmeln, som är över horisonten; firmament; i sht i sg. best. Leyoncrona Vitt. 163 (1680). Månens .. ställning på himlavalvet. Nilsson FestdVard. 201 (1925). särsk. (†) med anslutning till HIMMEL 3, om himmelen ss. Guds (l. gudarnas) boning; äv. i pl. Min' Suckar skola städs til Himla-hvalfvet gå. Knöppel Reg. 24 (1741). Lidner 1: 349 (1783; i pl.).
-VÅR, r. l. m. (himla- 18211850. himmels- 16721815) (†) himmelsk vår. Lucidor (SVS) 200 (1672). Atterbom Lyr. 3: 238 (1850; bildl.).
-VÄG, se D.
(3) -VÄN ~vän2. (i högre stil) himmelsk vän; särsk. om Kristus. Warnmark Songt. 27 (1701; om Kristus). BEMalmström 6: 170 (1841).
-VÄRTS, se C.
-ÖGA, se D.
B (†): HIMLE-BLOSS, se D.
(1) -CIRKEL. himmelssfär. Spegel GW 156 (1685).
-GÅVA, -MAKT, se A.
-POL, se D.
C († utom i -RIKE o. -SKÄVER): (1) HIMMEL-BLANK. blank l. klar som himmeln. Spegel GW 55 (1685). Warnmark Sinnew. D 1 a (1687).
-BLÅ, se D.
-BOREN, se A.
(1 l. 3) -BRANDS-BLOMMA, f. [jfr t. himmelsbrand] (blomma av) örten Verbascum thapsus Lin., kungsljus. Utterman Ertmann D 1 b (1672).
-BRÖD, se D.
-FALLEN, se A.
(1) -FAST, adj. [jfr t. himmelfest] om beslut: fast ss. himlavalvet. Det är så dit (dvs. gudinnans) Behag och Himmel-fasta Slut. Dahlstierna (SVS) 380 (c. 1696).
-FLYKT, -FÄRD, -FÄRG, -FÄRGAD, -GLOB, se D.
-GLÄDJE, se A.
-GRÄS, se D.
-HUS, se HIMMELHUS.
-HÖG, se D.
(jfr 1 f α) -JORD. himmel o. jord, (ngns) ”allt”. I är' min Himmel-Jord, min enda Lijfnadz-Root. Lucidor (SVS) 422 (c. 1670; om den älskade).
-KORN, -KRETS, -LJUVLIG, se D.
-LOFT, -LÄRD, se A.
-MANNA, se D.
-OP, se -UPP.
-RAND, -REN, se A.
(1 h) -REST, p. adj. som reser sig ända upp till himmeln. Himmel-reeste-Högder. Spegel GW 123 (1685).
-RIKE, se d. o. —
-RUND, -SKATT, se A.
-SKEN, -SKRI, -SKRIANDE, se D.
(1) -SKÄVER. (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) sjukdom som ett barn enl. folktron får, om modern under havandeskapet råkat se en likkista bäras så högt att hon sett himmeln under kistans botten; jfr LIK-SKÄVER. Wigström Folkd. 2: 275 (1881). Dens. (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 381. —
-SPRÄTT, -STIGANDE, -STORMANDE, -STRECK, -STRÄVANDE, -SÄNG, se D.
-TAK, se A.
-TECKEN, se D.
-TUNGEL. (himla- 1899. himmel- 15611755) [fsv. himiltungl] himlakropp; särsk. om månen. Himmeltunglen (dvs. solen o. månen), som regere werldena. LPetri SalWijsh. 13: 2 (1561). Wirsén Vis. 115 (1899).
(3) -UPP. (-op) [efter t. himmelauf] upp mot l. till himmelen. Kolmodin Dufv. 204 (1734).
-VAGN, se D.
-VALV, se A.
(1) -VÄRTS. (himla- 1762. himmel- 17001726) [efter t. himmelwärts] upp mot himmeln. TRudeen Vitt. 314 (1700). Celsius Æn. 4 (1762).
-ÅTSTRÄVANDE, se D.
D: (1) HIMMELS-AGAT. (†) Himmelsagater (kallas) de (agatstenar), som föreställa Stjernorne och Månan, med mera dylikt. Rinman 1: 18 (1788).
-ART. (himla- 16971747. himmels- 1723) (†)
1) till 2 c: klimat. Ehrenadler Tel. 100 (1723).
2) till 3: himmelsk beskaffenhet l. natur. Brenner Dikt. 1: 130 (1697, 1713). Hans (dvs. örnens) himla art åtrår en himlahögd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 10. —
-BANA, -BARN, -BEFÄNGD, se A.
(1) -BJÖRN. (†) om stjärnbilderna Stora o. Lilla björnen. Cellarius 226 (1699, 1729). Lilla Himmels biörn. Därs. 228. Ekblad 456 (1764).
(1) -BLOSS. (himla- 16851906. himle- 1674. himmels- 16881915) (i högre stil) om lysande himlakropp; särsk. dels om solen, dels om komet. Columbus BiblW G 4 a (1674). Rudbeck Bref 330 (1688; om komet). Heidenstam NDikt. 99 (1895, 1915). bildl. Eder vishets himla-bloss. Kellgren 2: 187 (1781).
(1) -BLÅ. (himla- 18111918. himmel- 15381755. himmels- 1629 osv.) [fsv. himilblar] som har himmelns blå färg, azurblå; äv. i n. sg. i substantivisk anv. VarRerV 20 (1538). Rydberg 1: 282 (1895). särsk.
a) (†) i uttr. himmelsblå lilja, örten Iris germanica Lin., tysk svärdslilja, ävensom Lilium candidum Lin., helgonlilja. 2LinkBiblH 4: 74 (c. 1550; om Lilium candidum Lin. o. Iris germanica Lin.). Mollet Lustg. D 1 b (1651; om Iris germanica Lin.).
b) bildl.; jfr BLÅ 1 a α slutet, 3 a. Sturzen-Becker 5: 133 (1862). Lundegård LaMouche 161 (1891).
-BORG, -BORGARE, se A.
(3) -BREV. (himla- 17711927. himmels- 1759 osv.) (†; se dock a) brev från himmelen. Anse hans ord som himmelsbref. KalmDP 1759, s. 126. Stagnelius (SVS) 2: 139 (c. 1820). särsk.
a) (förr, i folkligt spr.) skrivet l. tryckt blad (l. häfte) som uppgives innehålla en avskrift av ngt av Kristus l. Gud skrivet o. från himmelen nedkommet brev o. som i ä. tid av allmogen betraktades ss. skyddsmedel mot olyckor (särsk. mot skada som vållas av eld l. vatten). JHeuman (1771) hos Cavallin Herdam. 4: 346. Karlin KultM 17 (1888).
b) bildl. i uttr. ha fått himmelsbrev om ngt, ha fått kännedom om ngt gm ingivelse från himmelen. Weste (1807).
(3) -BRO. (himla- 18391863. himmels- 18291891) (i vitter stil) bro som leder till himmelen; himmelsk bro; särsk. om Bivrost, äv. bildl. Hejmdall, himmelsbrons .. väktare. Ekelund 1FädH 1: 7 (1829). Heidenstam Vallf. 143 (1888; bildl.).
-BRYN, se A.
(1) -BRYNE. (†) horisont. Ehrenadler Tel. 10 (1723).
(1, 3) -BRÖD. (himla- 16901927. himmel- 15281672. himmels- 15411927) [fsv. himna bröþ] himmelskt bröd; bröd från himmelen; särsk. om manna; äv. bildl. OPetri Sacr. E 1 b (1528). Psalt. 78: 24 (Bib. 1541). Ps. 1819, 111: 10 (bildl.). Östergren (1927). särsk. (†) ss. namn på växten Glyceria fluitans Lin., mannagräs. Salander Gårdzf. 188 (1731).
-BUD, -DAGG, se A.
(3) -DEL. (†) jfr DEL V 2 a α, ävensom -PART o. HIMLA-LOTT. Frese Pass. 104 (1728).
-DROTTNING, se A.
(1) -EKVATOR. astr. den storcirkel utefter vilken jordekvatorns plan skär himmelssfären, världsekvator. Lindhagen Astr. 149 (1858). 2NF 18: 926 (1913).
(3) -ELD. (himla- (i bet. 1) 1746 osv. himmels- c. 16451908)
1) (i högre stil) himmelsk eld; bildl. Nordenflycht QT 1746—47, s. 105. Wirsén Dikt. 241 (1876).
2) (†) benämning på en utslagssjukdom hos får, ”den heliga elden” (se ELD 1 l). IErici Colerus 2: 144 (c. 1645). Hastfer Får 117 (1752).
(1) -FACKLA, förr äv. -FACKEL. (himla- 1816. himmels- c. 17001841) (numera bl. i högre stil) jfr -BLOSS. Widh .. Printzen Henric de Condé födelse, haar syntz en Himmels Fackel öfwer Paris. Isogæus Segersk. 1139 (c. 1700). Nattens himlafacklor. Wallin 2Pred. 1: 15 (1816).
-FALLEN, se A.
(1, 3) -FART. [fsv. himilfart] (föga br.) färd mot himmeln, himmelsfärd; särsk. bildl. Polyfem III. 40: 4 (1811; bildl.). Poësien är menniskans himmelsfart och upphöjelsetillstånd. Tegnér (WB) 3: 373 (1818). (Fjärilns) glada himmelsfart. Almqvist Amor. 64 (1822, 1839).
(1) -FLYKT. (himmel- 1919. himmels- 1674 osv.) (i högre stil) flygande mot höjden; oeg. o. bildl. Columbus BiblW A 2 a (1674). Poesiens himmelflykt. SvLittH 2: 222 (1919).
(3) -FRÖJD. (himla- 16851860. himmels- 16151875) (i högre stil) himmelsk fröjd; fröjd i himmelen; salighet; sällhet. Phrygius HimLif. 131 (1615). Lysander Faust 117 (1875).
(3) -FÄRD. (himla- 18071921. himmel- c. 15501713. himmels- 1561 (: himmelsferdz dag) osv.) [fsv. himilfärdh]
1) [utvecklat ur 2] till 1: färd genom rymden. Sol, .. / Tag mig med i skyn / på din himmelsfärd! Tegnér (WB) 2: 129 (1813). Hagberg Shaksp. 6: 129 (1849). särsk. om förhållandet att förflytta sig (ofrivilligt), slungas l. föras högt upp i luften; ofta skämts. Geijer Brev 164 (1813). Oscar ii I. 1: 18 (1858, 1885; i fråga om en explosion). En jordisk brånad är det som driver .. (lärkhannen) jämnt på himmelsfärder. Rosenius SvFågl. 1: 267 (1918).
2) till 3: färd till himmelen.
a) om Kristus' (ävensom profeten Elias' samt, i fråga om katolsk tro, jungfru Marias) upptagande till himmelen. Wårs Herras Jesu Christi .. vpståndelse oc himmelfärd. Liturg. 62 a (”63 a”) (1576). (Jungfru Marias) Himmelsfärds fest .. (firades) den 15 Augusti. Botin Hist. 2: 157 (c. 1790; möjl. ssg). Elie himmelsfärd. Karlfeldt FridLustg. 98 (1901; rubrik).
b) allmännare, om själens l. den avlidna människans färd till l. upptagande i himmelen; äv. (i sht i högre stil): hädanfärd, död. Rhyzelius Ant. 191 (1759). Lärarns varning tar ej slut / på denna sidan himmelsfärden. Tegnér (WB) 6: 63 (1830). 2VittAH 35: 277 (1927). (†) När en sådan (dvs. en gudfruktig människas) siäl snart håller Himmelfärd. Brenner Dikt. 1: 108 (1690, 1713).
c) (i högre stil) bildl., i fråga om tankens l. känslans ”färd” till himmelen l. till sällare rymder; förr äv. övergående i bet.: sällhetsrus. Tegnér (WB) 4: 22 (1822). Bremer FamH 3: 32 (1831). Lyft då mig / Med dina famntags himmelsfärder / Till fulla ägandet af dig! Braun Dikt. 2: 84 (1838). CVAStrandberg 1: 307 (c. 1875).
3) [jfr 2 a] (†) i uttr. Kristi himmelsfärd, Kristi himmelsfärdsdag. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Hagberg Shaksp. 2: 308 (1847). särsk. i gen. sg. i adverbiell anv.: på Kristi himmelsfärdsdag. Dahlberg Dagb. 62 (c. 1660; uppl. 1912).
-FÄRDS-DAG. till -FÄRD 2.
a) åminnelsedagen av Kristus' himmelsfärd, fyrtionde dagen efter påskdagen; vanl. i uttr. Kristi himmelsfärdsdag. Svart G1 1 (1561). Kyrkol. 14: 1 (1686). (†) The (ägg) som sättias .. Himmelfärdzdagh, the rottna icke snart. IErici Colerus 2: 185 (c. 1645).
b) (i fråga om katolska förh.) åminnelsedagen av jungfru Marias himmelsfärd, den 15 augusti; jfr VÅRFRUDAG; vanl. i uttr. Marie himmelsfärdsdag. IErici Colerus 1: 298 (c. 1645). Burman Alm. 1726, s. 35. —
-FÄRDS-FEST. (†) till -FÄRD 2 a, = -FÄRDS-DAG a. Rogberg Pred. 1: 5 (1826). Crusenstolpe Mor. 1: 123 (1840).
(1) -FÄRG, förr äv. -FÄRGA. (himla- 1746c. 1855. himmel- c. 1613. himmels- 18041927) (i vitter stil) himmelns färg; himmelsblå färg. Forsius Min. 119 (c. 1613). Rydberg Vap. 73 (1891).
(1) -FÄRGAD, p. adj. (himmel- 1635. himmels- 18041927) (numera föga br.) himmelsblå. Schroderus Os. 2: 723 (1635). Östergren (1927).
-FÄSTE, -GESTALT, se A.
(1) -GET. [jfr t. himmelsziege, ävensom sv. dial. värget; senare ssgsleden föranledd av fågelns läte] (i vissa trakter) enkel beckasin. NF 4: 566 (1881). Johansson RödaHuv. 1: 43 (1917).
-GLANS, se A.
(1) -GLOB. (himla- 1685. himmel- 17341811. himmels- 1671 osv.)
1) (†) himlavalv. Spegel GW 54 (1685).
2) (kring en axel vridbar) glob varpå den skenbara himmelssfären framställes. BoupptSthm 12/7 1671. 2UB 10: 358 (1907).
(1 l. 3) -GRÄS. (himmel- 17451807. himmels- 17341885) (i vissa trakter) örten Epilobium angustifolium Lin., kropp, mjölke; jfr HIMMELRIKS-GRÄS. Linné FlDal. 18 (1734; fr. Dalarna). Lyttkens Ogräs 69 (1885).
-GUD. (himla- 16981875. himmels- 1873 osv.)
1) (†) till 3, i sg. best.: Gud (i himmelen). Brobergen 177 (1698, 1708). Nordenflycht QT 1748—50, s. 20.
2) i sht rel.-vet. till 1, om gudomlighet tänkt ss. rådande över himmeln (vanl. ss. en personifiering av himmeln). Rydberg Myt. 2: 192 (1889). Nilsson GrRelH 12 (1921).
-GÅVA, se A.
-HERRE. (himla- 1687. himmels- 1914)
1) (†) till 3, = -GUD 1. Warnmark Sinnew. C 3 b (1687).
2) (enst.) till 1, = -GUD 2. Föreställningen om himmelsherrens och jordens äktenskap. Söderblom Gudstr. 223 (1914).
-HUS, sbst.1 (himmels- 1685 osv. himla- 16971846)
1) (i högre stil, numera knappast br.) till 1 o. 3, om himmeln uppfattad ss. ett hus; äv.: (ngns) himmelska boning. Spegel GW 25 (1685). Bergstedt Vikr. 26 (1846; om Indras himmel).
2) (i vitter stil) vart särskilt av de tolv ”hus” vari djurkretsen tänkes indelad, himmelstecken. Brenner Dikt. 1: 205 (1697, 1713). Månens lopp genom de tolf himmelshusen. Afzelius Sag. 7: 128 (1853). Strindberg Bjälb. 127 (1909).
-HÅVOR, -HÄR, se A.
-HÖG, adj. (himla- (i bet. 3 nästan alltid) 16841918. himmel- c. 16601746. himmels- 1621 osv.)
1) till 1 h: som når upp till himmeln, skyhög. Dahlberg Dagb. 21 (c. 1660; uppl. 1912). De himmelshöga fjellen. Ekelund 1FädH II. 2: 58 (1831). Heidenstam NDikt. 78 (1915). särsk. bildl. Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713). I bildning och intelligens stod hon himmelshögt öfver alla andra. Lundegård LaMouche 20 (1891).
2) till 1 h l. 3, i fråga om ljud: oerhört hög(ljudd); äv. bildl. Fosz 40 (1621). Ett Himmels högt anskri. Nordberg C12 1: 698 (1740). Hycklaren .. och .. dåren, / Som himmelshögt förkunna släktets lof. Wulff Leopardi Gin. 4 (1898).
3) (i högre stil, föga br.) till 3: himmelsk, himmelskt hög. Risell Vitt. 468 (1720). Den ringas bön du hört, o himlahöge. Almqvist Amor. 57 (1822, 1839). De himlahöga ting. Thomander 3: 247 (1826).
-HÖJD. (himla- c. 17101866. himmels- 16721927)
1) (†) till 1: himmeln(s höjd). Regn af himmelshögd. TRudeen Vitt. 233 (1693). Spongberg Soph. 59 (1866).
2) (numera mindre br.) till 1 h l. 3; i uttr. i himmelshöjd, ända upp i himmelen; ”i himmelns sky”; högt; särsk. i fråga om högljudd sång l. högljudt ropande, ävensom i fråga om bullrande l. högljudda glädjeyttringar o. d.; äv. bildl. Så skal en Echo-Frögd / Höras i Himla-högd. Runius Dud. 1: 77 (c. 1710). Skandinavisk flagg / Upphissades i himmelshöjd på masten. Nicander 1: 178 (c. 1830). Glädjen står i himmelshöjd tror jag? Jolin Mjölnarfr. 49 (1865). Östergren (1927).
3) (i högre stil) till 3: himmelen, himmelriket. Lucidor (SVS) 202 (1672). Guds nåd i himmelshöjd. Almqvist Col. 88 (1835). Oscar ii I. 2: 62 (1859, 1886).
(1) -HÖRN. (himla- 16851844. himmels- 17461840) (numera knappast br.) om vart o. ett av himmelns ”hörn”; väderstreck. Spegel GW 163 (1685). Bremer Strid 119 (1840). Nordstjernan 1844, s. 111.
(1) -KARTA. (himla- 18191889. himmels- 1690 osv.) astr. stjärnkarta. Rålamb 4: 50 (1690). Norrl. 9: 31 (1908).
(1) -KLAR. (himla- c. 17401850. himmels- 1818 osv.) klar som himmeln. Dalin Vitt. 4: 175 (c. 1740). Hagberg Shaksp. 10: 118 (1850).
(1) -KLOT. (himla- 18651902. himmels- 16851857)
1) (†) himlavalv. Spegel GW 259 (1685).
2) (i högre stil, numera föga br.) himlakropp. Wåhlin Bastholm 21 (1791). Crusenstolpe Mor. 2: 96 (1840; om månen). Lidforss Dante II. 1: 28 (1902).
(1) -KONST. [y. fsv. hymbla konst (HistTroj. 10)] (†) stjärntydningskonst. Messenius Disa 4 (1611).
(1) -KORN. (himmel- 16381752. himmels- 1685 osv.) [jfr ä. d., nor. o. t. himmelkorn] benämning på vissa skallösa varieteter av sädesslaget korn (Hordeum); himalajakorn. Franckenius Spec. C 1 b (1638). VetAH 1749, s. 50. PrHb. 1: 427 (1884).
-KRAFT, se A.
(1) -KRETS. (himmel- c. 1755. himmels- c. 17001897) (i vitter stil) himmelssfär; himlavalv. Isogæus Segersk. 1088 (c. 1700). Astronomien på Dantes tid antog, att de nio himmelskretsarne voro lika många genomskinliga kristallhvalf. Böttiger i 2SAH 50: 316 (1874). En trakt av himmelskretsen / Där Tvillingarna visa sig i öster, / Då solen går till hvila. Wulff Dante 27 (1897).
-KROPP, se A.
(1) -KULT. rel.-vet. dyrkan av himmeln ss. gudomlighet. Söderblom Gudstr. 382 (1914). Fatab. 1921, s. 28.
(1) -KUNSKAP. (†) astronomi. Gyldén Astr. 22 (1874). Boëthius HistLäsn. 1: 78 (1895).
(1) -KUPA, r. l. f. (himla- 18951927. himmels- 18461927) (i högre stil, föga br.) himlavalv. Nybom SDikt. 1: 342 (1846, 1880). Ofvan stjernströdd himmelskupa. Tigerschiöld Dikt. 1: 116 (1888). Nyblom Golfstr. 121 (1911). Östergren (1927).
(3) -LAND. (himla- 17011819. himmels- 18181914)
1) (i högre stil) himmelskt land, himmelen. Warnmark Songt. 53 (1701). Du ädla kärlek, född i sielfva himlalanden. Nordenflycht QT 1745, s. 29. Fahlcrantz 1: 23 (1835, 1863). Söderblom Gudstr. 156 (1914).
2) (†) bildl.: ljuvligt land. CAEhrensvärd Brev 1: 29 (1781; om Italien).
-LJUS, n. (himla- c. 16501927. himmels- c. 1650 osv.) [fsv. himbla lius]
1) (i högre stil) till 1: ljus på himmeln; lysande himlakropp; stjärna. Skogekär Bärgbo Wen. 12 (c. 1650, 1680). Billing Betr. 203 (1906).
2) (†) till 1: ljus från himmeln; dagsljus. Möller (1790). Almquist Häls. 481 (1896).
3) (i högre stil) till 3; bildl.: himmelskt ljus. Lybecker 214 (c. 1715). Wirsén Vint. 228 (1890).
(3) -LJUV. (himla- 17051927. himmels- 16741841) (i högre stil) himmelskt ljuv. Brobergen 9 (1705, 1708). Cygnæus 10: 218 (1854).
(3) -LJUVLIG. (himmel- 1685. himmels- 1669c. 1690) (†) = -LJUV. SColumbus Vitt. 74 (1669). Rosenfeldt Vitt. 200 (c. 1690).
-LOFT, se A.
(jfr 1 b) -LOPP. (himla- 1753. himmels- 17461814) [y. fsv. hymmels lop (HistTroj. 5)] (†) om himlakropparnas rörelse. Dähnert 123 (1746). Heinrich (1814).
-LUFT. (himla- c. 1710c. 1830. himmels- 18041927)
1) (numera knappast br.) till 1, om etern. Vassenius Alm. 1736, s. 27. Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.).
2) (†) till 1: fria luften. Fahlcrantz 1: 49 (1835, 1863). Ni menniskor ha en besynnerlig smak för solsken och himmelsluft, — skrattade tomten. Topelius Läsn. 6: 137 (1884).
3) (i högre stil) till 3: himmelsk luft; bildl. Runius Dud. 1: 88 (c. 1710). Frihetens himmelsluft. Fahlcrantz 2: 97 (1826, 1864). Böttiger 4: 247 (1859, 1869).
(3) -LUST. (himla- 1746c. 1815. himmels- 1673c. 1755) (i högre stil, föga br.) himmelsk lust l. fröjd. Lucidor (SVS) 353 (1673). Stagnelius (SVS) 4: 9 (c. 1815).
-LÅGA, se A.
(3) -LÄNGTAN. (himla- 18791894. himmels- 1827 osv.) (i högre stil) längtan till himmelen. Rogberg Pred. 1: 271 (1827). Hallström i 3SAH 24: 447 (1910).
(3) -MANNA. (himla- (i bet. 1) c. 17151821. himmel- (i bet. 2) 16381659. himmels- (i bet. 1) 1810) (†)
1) himmelsk spis; himmelsk ljuvlighet. Lybecker 11 (c. 1715). Sångens himlamanna. Stagnelius (SVS) 2: 371 (1821).
2) gräset Glyceria fluitans Lin., mannagräs. Franckenius Spec. C 1 b (1638, 1659).
(1, 3) -MJÖL. [jfr t. himmelsmehl] (†) = BÄRG-MJÖL. Wallerius Min. 14 (1747). Rinman 1: 148 (1788). LfF 1850, s. 176.
(3) -NYCKEL. [jfr mnt. hemmelslotel, t. himmelsschlüssel, lat. clavis coeli; namnet föranledt av blommans likhet med en nyckel av äldre typ (se Tegnér StrUpps. 71 ff. (1919))] (i vissa trakter) örten Primula veris Lin., gullviva; nästan bl. i pl. Lindh Huuszapot. 165 (1675). Gellerstedt i 3SAH 25: 22 (1911).
(3) -NÖJE. (†) glädje i himmelen. Lucidor (SVS) 64 (c. 1670).
(3) -ORT. (himla- 1678. himmels- 1619) (†) himmelsk plats. Sigfridi E 6 b (1619). Swebilius SGHelmfeldt R 2 b (1678).
(3) -PART. (†) = -DEL. Beplichtandes sigh här hooss medh diupa Eeder och sin Himmels Part, att, han der till är oskylldigh. VDAkt. 1651, nr 203. Runius Dud. 2: 130 (1713). VRP 21/4 1724.
(3) -PLANTA, r. l. f. (himla- 17391839. himmels- 16081615) (†) bildl., om barn. Phrygius MRosengren A 7 b (1608). Bremer Hem. 1: 18 (1839).
(1) -POL. (himle- 1685. himmels- 1790 osv.) astr. vardera av de punkter där den utdragna poldiametern hos jorden tänkes träffa himmelssfären; världspol. Spegel GW 158 (1685). Nordenmark Flammarion 10 (1895). Norra himmelspolen. LD 1908, nr 202, s. 3.
(3) -PORT. (himla- 16781894. himmels- c. 16551880) (i högre stil) port som leder till himmelen; bildl. (Kyrkan) skal wara .. en Himmels port. KOF II. 2: 354 (c. 1655). Ps. 1819, 199: 4. —
-RAND, -RASANDE, -REN, se A.
-RIKE, se HIMMELRIKE.
(jfr 3 d, 4) -ROPANDE, p. adj. (†) himmelsskriande (se d. o. 2). Murbeck CatArb. 1: 322 (c. 1750). Himmels-ropande synder. Därs. 6: 246.
(3) -ROS, r. l. f. (himla- 18141874. himmels- 16731893)
1) (i högre stil) himmelsk ros; bildl. Lucidor (SVS) 347 (1673; om en död). Böttiger i 2SAH 50: 459 (1874).
2) nejlikarten Agrostemma Coelirosa Lin. Lilja FlOdlVext. 61 (1839). HbTrädg. 6: 11 (1876).
-RUND, -RYMD, -RÖST, -SAL, se A.
(1) -SFÄR. (himla- 17951927. himmel- 1926. himmels- 1837 osv.)
1) den sfär som himmeln synes utgöra resp. var särskild av de över varandra liggande sfärer varav himmeln enl. äldre, i sht orientaliska o. klassiska föreställningar ansågs bestå. Uppå himlasphæren synes en myckenhet lysande kroppar, såsom Sol, Måne, Planeter, Cometer. Melanderhjelm Astr. 1: 1 (1795). Enligt Ptolemeus .. (äro) de rörliga himlasfärerna .. nio. Wulff Dante 151 (1897).
2) (föga br.) himmelsglob. En himlaspher, förfärdigad af förtent jernbleck. Cronstrand ÅrsbVetA 1826, s. 83. —
-SKATT, se A.
(1) -SKEN. (himla- 1740. himmel- c. 1730. himmels- 17391835) (numera bl. tillf.) ljussken på himmeln; särsk. (förr) om norrsken. Swedberg Ordab. (c. 1730). Bremer Nina 820 (1835; bildl.).
(3 d) -SKRI. (himmel- 1768. himmels- 17381755) (†) högljudt skri. Lind (1738). Posten 1768, s. 306.
(3 d, 4) -SKRIANDE, p. adj. (himmel- 17281889. himmels- 1695 osv.)
1) (†) som ropar (så högt att det höres ända upp) till himmelen; som anropar himmelen om hämnd l. hjälp. Dalin Arg. 1: 228 (1733, 1754). Schultze Ordb. 4400 (c. 1755).
2) [jfr 1Mos. 4: 10] om handling l. förhållande o. d.: som utmanar Guds vrede, som ”ropar” på hämnd från himmelen; upprörande, oerhörd; jfr -ROPANDE. En himmelsskriande nöd. Fernander Theatr. 309 (1695). Himmelsskriande orättvisa. NBSparrschöld (1790) i BrefTeatG3 169. De Geer Minn. 1: 244 (1892).
3) (föga br.) i allmännare anv.: förfärlig, hemsk. I ett så himmelsskriande väder. Læstadius 1Journ. 340 (1831). Sällberg Långv. 128 (1894).
(1) -SKY, r. l. m. (himla- 1746c. 1825. himmels- 17931852) (numera knappast br.) sky på himmeln, himmelsk sky; särsk. i uttr. i himmelssky, (högt upp) i skyn; skrika i himmelssky, skrika högt, ”i himmelns sky”. Nordenflycht QT 1746—47, s. 14 (bildl.). Skatan skrek i himmelssky. Bellman Gell. 9 (1793). Dalin (1852).
-SKÖN, se A.
(3) -SLÄKTAD, p. adj. (†) besläktad med himmelen; jfr HIMMELSK-SLÄKTAD. TRudeen Vitt. 158 (1696).
(3) -SLÄKTANDE, p. adj. (†) = -SLÄKTAD. URudenschöld Vitt. 358 (1727).
(1) -SPEGEL. (himla- 16851854. himmels- 1834 osv.) (i vitter stil)
1) om himmeln betraktad ss. en spegel. Spegel GW 41 (1685). Siwertz Sel. 1: 16 (1920).
2) om sjö o. d. som speglar himmeln. Bremer Pres. 402 (1834).
(1) -SPRÄTT. (himmel- 17341754. himmels- 1809c. 1860) (†) slungande l. ”flygande” upp i luften; luftvolt. Cederborgh UvT 1: 42 (1809). LGBranting 1: 202 (c. 1860). särsk i uttr. leka himmelssprätt (med ngn), eg. namn på en lek; slunga (ngn) upp i luften. Dalin Arg. 2: 283 (1734, 1754).
-STEGE, se A.
(jfr 1 h) -STIGANDE, p. adj. (himmel- c. 1700. himmels- c. 16701812) (†) som stiger mot himmeln; särsk. bildl. SColumbus Vitt. 93 (c. 1670). Deras himmelsstigande högmod. JournLTh. 1812, nr 243, s. 1.
(jfr 3 e) -STORMANDE, p. adj. (himla- 18521927. himmel- 1817. himmels- 1818 osv.)
1) (i vitter stil) eg. (med tanke på sagan om giganterna): som reser sig mot himmelen, som angriper himmelen; rebellisk, upprorisk, revolutionär. Wingård 2: 11 (1818). Den himlastormande Tomas Thorild. IllSvH 5: 295 (1879). (Nietzsches) himlastormande förstånd. Wirsén i 3SAH 13: 7 (1898).
2) (i sht i vitter stil, mindre br.; stundom skämts.) med anslutning till HIMMEL 1: som höjer sig l. stiger mot himmeln, som når mycket högt upp, mycket hög. Bremer GVerld. 4: 259 (1861). Palats med himmelsstormande bjälklag. Rydberg Sägn. 49 (1874). Linder Tid. 160 (1924).
(jfr 3 e) -STORMARE. (himla- 18531926. himmels- 1909) (i vitter stil) person som reser sig mot o. angriper det bestående l. allmänt vedertagna; revolutionär; lidelsefull kämpe (för l. mot ngt); jfr -STORMANDE 1. Manderström i 2SAH 27: 16 (1853; om Voltaire). NoK 51: 21 (1926).
(1) -STRECK. (himmel- c. 17551903. himmels- 1734 osv.) [efter t. himmelsstrich] (numera bl. i vittert spr.)
1) väderstreck; del av himmeln; äv.: trakt, nejd. Mörk Ad. 1: 46 (1742); jfr 2. SP 1792, nr 75, s. 3. En myckenhet af vägar spridde sig åt alla himmelsstreck. Palmblad Nov. 2: 46 (1819, 1841). Ett himmelsstreck, der jag med Dig kan lefva! — / Mer vill jag ej. Atterbom 2: 145 (1827). Under skilda himmelstreck. Rosenius (1903; boktitel); jfr 2.
2) (numera föga br.) klimat. Serenius G 4 a (1734). Himmelsstrecket (i Tavastland) är väl hårt. HA 9: 74 (1759). Tegnér SvBild. 162 (1896). Auerbach (1909).
(1 h) -STRÄVANDE, p. adj. (himmel- 1878. himmels- 1864 osv.) (i vitter stil) bildl.: som reser sig mot höjden; mycket hög. Rydberg Dikt. 1: 89 (1864, 1882). Himmelssträfvande torn. 2NF 10: 10 (1908).
-SYN. (himla- 18091883. himmels- 17591891)
1) (numera bl. tillf.) till 1: syn l. tecken på himmeln. Bælter JesuH 5: 956 (1759; om komet). Rydberg Dikt. 2: 154 (1888, 1891).
2) (föga br.) till 3: himmelsk uppenbarelse, syn; äv. konkret. JGOxenstierna 4: 330 (1815). Jordens ljus slocknade för Edla under hennes himmelssyn. Bremer Nina 800 (1835). De göra halt / Framför Rafaëlska himlasyner. Snoilsky 3: 224 (1883).
(6) -SÄNG. (himla- 19081925. himmel- 18871898. himmels- 1905 osv.) (i sht förr) säng med sänghimmel, baldakinsäng; jfr HIMLINGA-SÄNG. MeddSlöjdF 1887, s. 71. Erixon Möbl. 1: XXI (1925).
(1) -TECKEN. (himla- 1927. himmel- 15261593. himmels- 1579 osv.) [fsv. himbla tekn, himil(s)tekn]
1) (numera bl. tillf.) tecken på himmeln. OPetri MenFall B 2 b (1526). G1R 26: 187 (1556; om komet). Östergren (1927). särsk. (†) i uttr. det är inget himmelstecken, det är ingenting så märkvärdigt. Weste (1807). Meurman (1846).
2) astr. stjärnbild (i djurkretsen); zodiakaltecken. VarRerV 3 (1538). Thet Himmels Tecknet som kallas Skytten. IErici Colerus 1: 351 (c. 1645). Han är född under ett olyckligt himmelsteckn. Missförståndet 48 (1740). BonnierKL (1924).
(1) -TRAKT. (himla- 1842. himmels- 17861914) [jfr t. himmelsgegend] (numera föga br.) del av himlavalvet; ngn gg äv.: väderstreck. Oldendorp 1: 55 (1786). Galle .. fann .. i samma himmelstrakt den af theorien förkunnade planeten. Lindhagen Astr. 616 (1861). Himlen, jorden och de fyra himmelstrakternas gudomligheter. Söderblom Gudstr. 217 (1914).
(1 l. 3) -TRAV, r. (i vissa trakter) = -GRÄS. Fries BotUtfl. 3: 218 (1864). NormFört. 52 (1894).
(3) -TRON. (himla- 18131833. himmels- 1695 osv.) (i religiöst spr.) Guds tron i himmelen. Ps. 1695, 247: 2; jfr Ps. 1819, 191: 2. Lybecker 28 (c. 1715). Bergman MedeltPoesi 39 (1899).
(3) -TRÄNGTAN. (i högre stil) jfr -LÄNGTAN. Medeltidens himmelsträngtan. 2NF 33: 290 (1921).
(3) -TRÄNGTANDE, p. adj. (himla- 18581874) (i högre stil) som trängtar till himmelen. Claëson 2: 106 (1858). Himlaträngtande sinnen. Samtiden 1874, s. 639.
(jfr 6) -TÄCKE. (†) = HIMMEL 6 b. Burman Alm. 1728, s. 32. —
-TÄLT, se A.
(3) -TÖRSTIG. (†) som längtar till himmelen. Phrygius HimLif. 76 (1615).
-VALV, se A.
(1 h) -VID, adj. eg.: vid som himlarymden; omätlig, oändlig; numera nästan bl. bildl., i fråga om olikhet o. d. En himmelsvid skillnad. Leopold 2: 349 (1802, 1815). (Ryssarnas) upplysning är så himmelsvidt skild från vår, att (osv.). AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 159. Finland ligger för oss öppet himmelsvidt. Runeberg 5: 85 (1860). Annerstedt i 3SAH 17: 100 (1902).
(1 h) -VIDA. (†) himmelsvidt. Wulf Köppen 1: 381 (1799).
(3) -VÄG. (himla- c. 17131878. himmels- 17821888) (i religiöst spr.) väg till himmelen. Runius Dud. 2: 174 (c. 1713). Ps. 1819, 1: 4. Lysander Almqvist 53 (1878).
(1 h) -ÅTSTRÄVANDE, p. adj. (himmel- 18101862. himmels- 18301872) (†) som strävar uppåt mot himmeln; uppåtsträvande. Atterbom i Phosph. 1810, s. 93. (Bärgets) himmel-åtsträfvande topp. Bremer GVerld. 6: 91 (1862). Ahlman (1872). särsk. (skämts.) bildl., i fråga om krystad o. svulstig poesi. Jag ber om förlåtelse för mitt uttryck, det faller sig kanske mindre .. himmelåtsträfvande och tegneriskt. Sylfiden 1840, s. 104. Dalin (1852; angivet ss. skämts.).
-ÖGA. (himla- (i bet. 1) 17051830. himmels- (i bet. 2) 18391893)
1) (†) till 1: stjärna. Spegel TPar. 137 (1705). Arnell Moore 2: 58 (1830).
2) till 1 l. 3: ört av släktet Eutoca Lin. Lilja FlOldVext. 22 (1839). Svensson Kulturv. 415 (1893).
(1 l. 3) -ÖRT. (i vissa trakter) = -GRÄS. Fries Ordb. 40 (c. 1870). Post Ogräsv. 48 (1891).
Spoiler title