SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUGSVALA 3g~sva2la, äv. hugsva4la, i mindre vårdat spr. äv. huk3~ resp. huk- (hugsva´la Weste), v. -ade ((†) pr. -er Carl IX Cat. N 4 a (1604); imper. -sval Wivallius Dikt. 55 (1630)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr HUGSVAL (se avledn.), HUGSVALE (se avledn.).
Ordformer
(hog(h)- 15261698. hug(h)- 1526 osv. hög- 1700. -sval- (-sual-) 1526 osv. -svall- (-suall-) 1554 (: hugsvallelse)1631 (: hogswall, vbalsbst.))
Etymologi
[fsv. hughsvala; jfr fd. hugsvale, d. husvale; av HUG, HÅG o. SVALA, v., svalka, äv. bildl.: stilla l. lindra (sorg l. smärta)]
(numera bl. i högre, i sht religiös stil. Anm. Redan hos Hof Skrifs. 237 (1753) anföres ordet bland ”De ord .., som i gement tal kommit ur bruk”) vederkvicka, lisa, trösta, bringa (ngn) tröst l. uppmuntran, lätta (ngns sinne). Rachel gråter sin barn, och will ey lata hughswala sigh. Mat. 2: 18 (NT 1526; Bib. 1917: icke låta trösta sig). Gud, som är rik af tröst och oss i nöd högsvalar. TRudeen Vitt. 316 (1700). Hans (dvs. Bobadillas) diktning är ej konstlad; .. men .. den kan (icke) befria, lyfta eller hugsvala ett människosinne. PT 1906, nr 58 A, s. 3. (†) Monge aff Iudhanar wåro komne till Martham och Mariam, ath the skwlle hwgswala them öffwer theres brodher. Joh. 11: 19 (NT 1526; Bib. 1917: för att trösta dem i sorgen över deras broder). — särsk.
a) (†) refl., ngn gg dep.: finna tröst o. vederkvickelse, trösta sig. Jer. 8: 18 (Bib. 1541). Hugsvalens, I hjertan, som blöden! Wallin Vitt. 1: 164 (1819). Med ljusa minnen sig hans själ hugsvalar. TKnös i 2SAH 26: 33 (1851).
b) (föga br.) i fråga om kroppslig vederkvickelse. Ett så välsignadt regn — ack! hvad det kan hugsvala! Lidner 2: 75 (c. 1790). O, hur den mossan oss vaggande bär / Ljufligt, när middagens slummer hugsvalar! Atterbom 1: 132 (1824). Med den (dvs. den kostliga salvan) hugsvalades kung Anfortas på Mont Salvat. Bååth WagnerS 4: 176 (1908).
c) (†) i fråga om hjälp l. vederlag i ekonomiskt avseende: hålla (ngn) skadeslös för liden förlust l. utebliven vinst o. d., sulagera. ConsEcclAboP 416 (1660). Det jag med Hwitlanda Pastorat måtte blifwa benådad och hogswalad. VDAkt. 1698, nr 266. Ehrenadler Tel. 112 (1723).
d) i överförd anv., med avs. på sorg, lidande o. d.: bringa tröst i, lindra; äv., med avs. på begär, åstundan o. d.: tillfredsställa. Ingen makt förmår hugsvala / Stilla, eviga begär. Atterbom Lyr. 3: 10 (1811). Kommer ej än / vår kung, vår hjelte, vår bäste vän, / vill han icke vår sorg hugsvala? Melin Dikt. 1: 16 (1888). Törsten efter rättfärdighet skall dock bli hugsvalad. Söderblom StundVäxl. 1: 19 (1909); jfr b.
Ssg (†): HUGSVALE-DRYCK. dryck som skänker vederkvickelse. PErici Musæus 1: 135 a (1582).
Avledn.: HUGSVAL, m. l. f. (hogswall) [fsv. hughsval, n.?] (†) tröst. Tu gaff mig så godh hogswall. / När iag waar i ångest och wåndha. Wivallius Dikt. 63 (1631).
HUGSVALAN, r. l. f. (-svalan (-sual-) 1528 osv. -suallan 1596) [fsv. hughsvalan; jfr ä. d. hugsvalen] (i högre, i sht religiös stil) hugnad, vederkvickelse, tröst. GlJob 15: 11 (Bib. 1541). Huruledes .. Jesus kommen är hijt til werldena, arma syndare til tröst och hwghswalan. LPetri 2Post. 150 a (1555). Jag kom att höra blott, om hopp det finnes, / .. Hugsvalans manna / ni nekar mig. Hagberg Echegaray 155 (1902). särsk. (†): upprättelse. Idher onda vilia haffuer ecke alt fått sijn framgång. Och hopas os medt tijdhen vel få ther en hugsualan före. G1R 5: 159 (1528). Därs. 28: 538 (1558).
HUGSVALARE, m. [fsv. hughsvalare; jfr fd. hugsvaler, d. husvaler] (i högre, i sht religiös stil) tröstare, hjälpare. När hugsualaren wardher kommande, then iach skall senda idher aff fadhrenom, sanningenes anda som gåår vthaff fadhrenom, han skall bära witne om migh. Joh. 15: 26 (NT 1526; Bib. 1917: Hjälparen). J äre alle arme hughswalare. Job 16: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: usla tröstare). Östergren (1928).
HUGSVALE, m. [fsv. hughsvali?; jfr fd. hugsvale, (ä.) d. husvale] (†) tröst. Svart Gensv. F 8 b (1558). Visb. 1: 6 (1572).
HUGSVALELSE, r. l. f.; pl. (föga br.) -er (G1R 14: 279 (1542), Östergren (1928; angivet ss. sälls.)). (-sval- 1526 osv. -svall- 1554. -els(s)e 1526 osv. -ils(s)e 1528c. 1540. -ensse 1696) [fsv. hughsvalilse; jfr fd. hugsvalelse, d. husvalelse] (i högre, i sht religiös stil) tröst, hugnad, vederkvickelse; äv. konkretare; i konkretare anv. äv. (föga br.) i pl. Salighe äro the bedröfuadhe, ty the skola få hughswalelse. Mat. 5: 4 (NT 1526). Kyrkan blef förvararinna af christendomens hugsvalelser. Geijer I. 7: 321 (1844). SocDem(A) 1921, nr 293, s. 6. särsk. (†): upprättelse, ersättning. Thet vij nödges att vedergöra, om oss vederfars ingen hugswalilsse moth samme fortreeth. G1R 5: 48 (1528). HH XIII. 1: 136 (1564).
Ssgr: hugsvalelse-brev. (†) tröstande brev. Lind 1: 1559 (1749).
-grund, r. (tillf.) tröstegrund. Rydberg KultFörel. 2: 69 (1885).
-rik. (i högre, i sht religiös stil) Rogberg Pred. 1: 47 (1827). Wallin 2Pred. 2: 23 (1831).
HUGSVALERSKA, f. [fsv. hughsvalirska] (i högre, i sht religiös stil) tröstarinna; äv. bildl. Muræus Arndt 2: 289 (1648; bildl.). Vid hugsvalerskans heliga fötter. Wester Reymont Bönd. 2: 277 (1924).
Spoiler title
Spoiler content