SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUKA 3ka2 (rimmande med bukka LejonkDr. 101 (1689)), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. huge, nor. dial. huka, isl. húka, mnt. huken, mht. hūchen, samt, med annat bildningssätt, t. hocken, holl. hukken; jfr äv. y. fsv. huka, mångla (se HÖKARE); i avljudsförhållande till isl. heykjask, luta sig, p. pf. hokinn, böjd; sannol. till en indoeur. rot kug-, vara böjd, vara välvd, o. besläktat med HÖG. — Jfr HUK, sbst.2, HYKAS, HURKA]
1) intr., äv. refl., förr äv. dep.: hålla kroppen i halvt sittande, halvt stående ställning, med benen hopvikta i knävecken (o. med framåtböjd rygg o. lutat huvud); äv.: hålla kroppen i hopkrupen ställning, framåtlutad o. med höjda axlar; äv.: om djur: hålla sig i hopkrupen ställning (ofta i fråga om anfallsställning); äv. i p. pr. ss. adj.; äv. bildl. Chronander Surge E 8 a (1647). Dagskygge jesuiter med deras hukande fariseiska ödmjukhet. Topelius 24: 105 (1857). I hvilken ställning som helst, liggande, knästående, hukande eller stående. SDS 1900, nr 111, s. 2. Hansson NVis. 30 (1907). Bakom ett fikonträd hukade tigern. Ossian-Nilsson Tigerh. 69 (1908). Framför dem .. hukade några halvnakna män, insvepta i vargskinn. Heidenstam Svensk. 1: 194 (1908). 2VittAH 35: 105 (1927). — särsk.
a) i p. pf. ss. adj.: hukande; i attributiv anv. nästan bl. ss. bestämning till sbst. med bet.: ställning l. läge o. d. Sittja hukad. Lind (1749). En kattlo hukad till språng. Snoilsky 2: 55 (1881). De döde synas (under den s. k. Madeleine-tiden) ha begrafts i hukad ställning. 2NF 17: 406 (1912). Hukade i en trång gång tränga vi fram till pannrummet. Siwertz Lat. 17 (1924).
b) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr KUTA] (†) övergående i bet.: (i hukande ställning) begiva sig l. förfoga sig (ngnstädes hän). Skäm tigh, .. / At tu altså then konsten miszbrukar, / Och strax ther medh til helwete hukar. Fosz 416 (1621). Chronander Bel. F 2 b (1649).
2) refl., stundom intr.: sätta l. ställa sig i hukande l. lutande ställning (se 1), sätta l. ställa sig på huk, luta sig (ned). Linc. (1640). Då han satt vid styret i sin egen slup, hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för hvarje väg varit i fara att snudda vid månen. Runeberg 4: 149 (1832). Han hukade för slagen och stal sig till förfärade blickar på modern. Siwertz Sel. 2: 18 (1920).
3) (mindre br.) med obj. l. med objektet ersatt av en förb. med prep. med: hålla l. bringa (en kroppsdel) i framåtlutande ställning. (Hunden) hukade .. hufvudet och drog svansen mellan benen i väntan att träffas af piskan. Wetterhoff Skog 2: 218 (1887). Han hukar .. litet med hufvudet. SD 1917, nr 196, s. 1.
4) (mindre br.) bringa (ngn) i hukande ställning (se 1). De dödas kroppar hukades i sittande ställning (på Sandwichöarna). Andersson Verldsoms. 2: 77 (1854).
Särsk. förb.: HUKA BORT. (†) till 1 b. Lady Warrington hukade bort. VänkDonQ 2: 110 (1798; klandrat ss. oriktigt i JournSvL 1799, s. 362).
HUKA FRAM10 4. (föga br.) till 2, refl.: luta sig fram. Heidenstam Vallf. 82 (1888).
HUKA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032. till 2, refl.: böja sig ned o. krypa ihop. Dahlman Reddej. 116 (1743). Vi hukade oss ihop på knäna i den djupa snön. Nyblom Hum. 193 (1874).
HUKA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr NEDHUKA.
1) refl., stundom intr. l. dep., = HUKA, v. 2; äv. om djur (ofta i fråga om anfallsställning). LejonkDr. 101 (1689). Ha! Huka litet ner! Der kommer någon ut. Thomander 3: 339 (1826). Som rofdjur hukas ned till språnget (osv.). Hallström Skogsl. 170 (1904). Jonas hukade sig ned på den smala golvytan, började treva och plocka. Bergman JoH 195 (1926).
2) (mindre br.) i p. pf.: nedhukad; jfr HUKA, v. 1 a. Tjärig en kajutvakt, hukad / Ner vid masten, flickar segel. Collan Dikt. 119 (1864). Ullman FlickÄra 179 (1909).
3) (mindre br.) med obj., = HUKA, v. 3. Hvad göra de, som huka hufvudet ner så djupt? Thomander 3: 244 (1826). Lagerlöf Theokr. 127 (1884).
HUKA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)032 l. 040. jfr SAMMANHUKA.
1) till 2, refl.: böja sig ned o. krypa ihop. CVAStrandberg 1: 282 (1866).
2) till 2, refl.: krypa ihop o. tränga sig samman. Hansson Nott. 44 (1885).
3) (mindre br.) till 4. Då kroppen hukas tillsamman, förkortas hon (dvs. den nedre hålådern) i hög grad. UVTF 17: 60 (1876).
HUKA TILLHOPA, se HUKA IHOP.
HUKA TILLSAMMAN(S), se HUKA SAMMAN.
Spoiler title
Spoiler content