SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HULDRA hul3dra2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[liksom d. huldre av nor. dial. hulder (best. huldra), motsv. isl. Hulð, mnor. Huldr, namn på en trollkvinna (i ssgn Huldarsaga), av urnord. huliðu, f. till huliðaz, p. pf. av urnord. huli̯an, hölja, dölja (se HEL, sbst.1, HÖLJA). Ssgr med andra bildningar till samma stam föreligga i isl. huldarhǫttr, ”osynlighetshatt”, nyisl. huldufólk (se nedan under ssgr)]
(i högre stil o. folklor.) eg., enligt norsk folktro: övernaturligt, kvinnligt väsen som i skogen o. på fjället söker att med spel o. d. locka vandraren samt för övr. uppträder än vänligt, än ovänligt mot människorna, skogsfru, skogsrå; ofta i sg. best.; äv., i utvidgad anv., om andra övernaturliga, kvinnliga väsen: fé, nymf, sirén, älva, trollkvinna. (Cavallin o.) Lysander 1 (1851). (Margareta Lejonhufvud) var honom (dvs. G. I) såsom en god Huldra. Afzelius Sag. 7: 31 (1853). Rydberg Dikt. 1: 62 (1876, 1882; om Snöfrid). Till kolkojan kom hon, ljushylt och stor, / den leda fresterskan huldran. Karlfeldt Vildm. 82 (1895). Fatab. 1915, s. 234. — särsk. bildl. Dock blir den starkaste försagd, / Ifall ej småler åt hans bragd / En trofast, blåögd huldra. Snoilsky 1: 150 (1869).
Ssgr (i högre stil o. folklor.): A (†): HULD-FOLK, se C.
-ÄLVA. huldra. Afzelius Sag. 2: 137 (1840).
B (†): HULDER-SÅNG, se C.
C: HULDRE-FOLK. (huld- 1840. huldre- 1883 osv.) [jfr nyisl. huldufólk] (Sången om Helge) är den äldsta skrift, som handlar om huld-folket. Afzelius Sag. 2: 139 (1840). På Island och i Norge menar man med huldrefolk detsamma som elfvor .. l. de underjordiske. NF 7: 37 (1883). 2NF 2: 1458 (1904). Västerb. 1926, s. 79.
-MÖ. (tillf.) huldra. Rydberg Dikt. 1: 66 (1876, 1882). Topelius Dikt 38 (1911).
-SÅNG. (hulder- 1840. huldre- 1891 osv.) sång som sjunges av huldran. Afzelius Sag. 2: 139 (1840). Östergren (1928).
Spoiler title
Spoiler content