SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HOLK hol4k, sbst.2, i bet. 1 äv. HULK hul4k, r. (l. m.), i sjömansspr. äv. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hol(c)k 1521 osv. hoolk 1535. hål(c)k 15591788. hulk 18831928)
Etymologi
[fsv. holker, i bet. 1; liksom fd. o. dan. holk av mnt. o. nt. holk, hulk, motsv. mnl. hulc, holl. hulk, fht. holcho, t. holk, hulk, feng. hulc, eng. hulk; möjl., liksom mlat. hulca, -um o. ffr. hulke, hurque m. m., ytterst av gr. ὁλκάς, lastskepp (som drages fram med linor), till ἕλκειν, draga; l. också eg. samma ord som HOLK, sbst.1, i bildl. anv.; i bet. 2 är ordet trol. nyare lån från nt.]
sjöt.
1) (i fråga om förh. i norra Europa under slutet av medeltiden o. början av nyare tiden) benämning på vanl. flatbottnade (större) fartyg, använda i fraktfart l. (med smärre förändringar) ss. krigsskepp. G1R 1: 27 (1521). Därs. 272 (1524). Därs. 10: 193 (1535). Schroderus Comenius 468 (1639). TSjöv. 1905, s. 1.
2) gammalt, avtacklat, till sjöbruk odugligt fartyg som nyttjas ss. upplagsplats, vaktskepp o. d., förr äv. för andra ändamål; jfr BLOCK-SKEPP; äv. föraktligt, om gammalt, dåligt fartyg i allm. Holck är et gammalt fartyg som sättes en sort kran uti, och tjänar at bestycka andra Skepp, äfven at kölhala och förmasta. Dalman (1765). Hornborg Antip. 57 (1915).
Spoiler title
Spoiler content