SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HULKA, hul3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. holka, hulka, hylka, dricka häftigt, kräkas, nor. dial. holka, dricka häftigt, klunka (om vatten), d. hulke, sluka häftigt, kräkas, skvalpa, snyfta; av ljudhärmande urspr. Ordets anv. i sv. i här nedan angiven bet. beror på lån från d.]
(i sht i vittert spr., föga br.) snyfta med öppen mun o. med kluckande ljud; äv. opers. l. med subj. betecknande gråt o. d. Ulf hulkar då alltid åt rakt ingenting. Larsson Hem 5 (1899). Jag hör hur det hulkar och snyftar som när mänskor gråta. Strindberg Kronbr. 236 (1902). Den hulkande gråten. Johansson RödaHuv. 2—3: 224 (1917).
Spoiler title
Spoiler content