SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUMIN hɯmi4n l. hu-, n. l. r.; best. -et, ss. r. -en; pl. (i bet.: olika slag av humin) -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. humin; avledn. av HUMUS]
kem. neutralt ämne som utgör en beståndsdel i mull (humus), tidigast innefattande äv. ulmin, numera åtskilt från detta. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 351. ArkKem. IV. 24: 9 (1912).
Ssgr: HUMIN-SYRA, r. l. f. kem. humussyra. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 354. LB 1: 10 (1899).
-SYRAD, p. adj. [till -SYRA] kem. humussyrad. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 309.
Spoiler title
Spoiler content