SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUNNER hun4er, m.||ig.; best. -n; pl. =; sällan HUNN hun4, m.||ig.; best. -en; pl. -er; äv. (om person tillhörande den germanska hjältedikten stundom, om dylik i den inhemska folksägnen alltid) HUN 4n, m.||ig.; best. -en; pl. -ar l. -er.
Ordformer
(hunner, sg. 1848 osv. hunn 1900. hun c. 1865 (: Hunarne). hun- c. 1540 (: Huner, pl.)c. 1865. hunn- c. 1585 (: hunnehärr), 1635 (: the Hunner) osv.)
Etymologi
[jfr d. hunner, t. hunne, eng. o. fr. hun, ävensom fsv. hunar, hynir, hynar, pl., isl. húnar, húnir, pl., fht. hūn, mht. hiune, (n)t. hüne, feng. hūne; jfr ytterligare senlat. hunni (chun(n)i), pl., gr. οὖννοι (χοῦνοι), pl.; ss. namn på det mongoliska erövrarfolket sannol. av turko-tatariskt urspr. (jfr kinesiska hiung-nu), men på germanskt område, efter vad det vill synas, sammanfallet med ett inhemskt ord med lång rotvokal av omtvistat urspr., föreliggande i egennamn som fht. Hūnprecht (t. Humbert) m. fl. samt ss. folkslagsnamn av skiftande, icke med full säkerhet konstaterad innebörd]
1) individ tillhörande ett rått o. krigiskt ryttarfolk av mongolisk ras som gm att omkr. 375 österifrån härjande o. skövlande inbryta i Europa gav första stöten till de stora germanska folkvandringarna; i sht i pl.; i germansk-nordisk hjältedikt o. historisk saga, ävensom i folksägner: inbyggare i l. person från ”Hunaland” (dels, i Sigurdssagan, nordvästra Tyskland, dels allmännare tänkt ss. beläget söder- l. österut). Ryssaland (kallades) foordom dags, Hunegåårdh, ther aff at Huner boodde ther. OPetri Kr. 38 (c. 1540). Verelius Herv. 173 (1672). De Hunner och Alaner sökte med al macht at anfalla och förhäria de Romares Länder. Dryselius Monarchsp. 231 (1691). Hunarne hade sitt läger på Hunneberg. Götlind SagaVg. 138 (i handl. fr. c. 1865). Kejsar Kao-ti .. drog (200 f. Kr.) i fält mot hunnerna. NorstedtVärldH 15: 84 (1928; med syftning på hiung-nu).
2) bildl.: rå o. obildad, (kulturfientlig o.) kulturförstörande person; i sht i pl. Inhemska hunner. Bergström LittNat. 323 (1889). När allt vad du älskar och allt vad du ärar / förtrampas av hunnernas stormande härar! Heidenstam NDikt. 152 (1915).
Ssgr: A: HUNA-HÄR, se C.
B (†): HUNE- l. HUNNE-HÄR, se C.
C: HUNNER-DRABBNING. äv. bildl. Nordens liksom Nordtysklands germanisering var endast ett återfall i barbari efter hunnerdrabbningarna 1870. Strindberg Hafsb. 257 (1890).
-HÄR, r. l. m. (huna- 17611910. hune- c. 15401667. hunne- c. 15851613. hunner- 1928) i ä. tid icke sällan behandlat ss. (ett slags) egennamn (l., med skrivningen huna här, hune här, uppfattat ss. två ord).
1) (numera bl. i formen hunner-) här av hunner; i sg. best. äv.: hunnerna ss. (framvältrande) härsmakt. Thet en part seya, och aff itt gammalt rykte, at Hune häär skal haffua gått här vth aff Swerige, thet är icke sant. Förty Hunehäär är vthgongen aff Ryssaland. OPetri Kr. 38 (c. 1540). L. Paulinus Gothus Com. 85 (1613). NorstedtVärldH 4: 83 (1928).
2) (numera bl. i formen huna-) [jfr motsv. anv. i nor.; anv. har sannol. föranledts därav att (av hjältedikt o. saga förmedlade) berättelser om hunnernas framstormande tallösa skaror smultit samman med inhemska traditioner om väldiga strider med öster- l. söderifrån kommande fiender; jfr KLiestøl i 5HistTidsskr(Nor.) 5: 453 ff. (1923)] i svensk folksägen: här av ”hunar”; äv. bildl.: stor o. fruktansvärd krigshär (folk- l. allmogehär). En bonde benembd Lasse Joensson .. i Östergötland .. sade seg (år 1540) vele reese en hunehäär och slå ihiel ridderskapet och alle them, som her i landet vilde then evangelische lärdom holle vedh mact. HH 20: 57 (c. 1580). Om någon grafuer ther förnär (dvs. för nära platsen där dhen Gamble Hund”, som väl tänkts ss. hunarnas anförare, säges ligga begraven på Markaryds kyrkogård), eller sielfue grafuen upkastar, så upstår och upkommer af nyio igen Hune häär. Hyltén-Cavallius DidrBern XXXV (cit. fr. 1667). Den tiden Hunahären var inne i Sverige, utbredde han sig söder ifrån över allt Västgötalandet. Götlind SagaVg. 138 (i handl. fr. c. 1865). Hallström Sagodr. 66 (1910).
3) (†) benämning på ”Odens jakt”. (Odens jaktheter i Smål.) äfven Odans här eller Huna här. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 42 (1868).
-KONUNG.
-KRIG.
-RIKE.
-SLAG. jfr -DRABBNING; särsk. i sg. best. om den drabbning på ”de katalauniska fälten” vid Troyes i Frankrike varigm hunnernas makt 451 krossades av den romerske fältherren Aëtius. NF 7: 83 (1883).
-TÅG. erövrings- o. härjningståg av hunner; äv. bildl. Redan på 1860-talet siade general Wolseley om nya hunnertåg från öster. Kjellén Storm. 2: 228 (1905).
Avledn.: HUNNISK, inom hjältedikt o. fornsägen äv. HUNISK l. HUNSK 4nsk, äv. hun4sk, adj. (hunnisk 1769 osv. hunisk 1873. hunsk 1913) [jfr isl. húnskr, t. hunnisch] Lagerbring 1Hist. 1: 564 (1769). Ett huniskt, gyllene bälte. Lönnberg Ragnf. 118 (1873). Ej hunske konungen / tog henne i famn. Brate Edda 178 (1913; om Sigurd Fafnesbane).
Spoiler title
Spoiler content