publicerad: 1932
HUVA hɯ3va2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. huva; jfr d. hue, isl. húfa, fsax. hūƀa, mnt. huve, fht. hūba, t. haube, feng. hūfe, av germ. hūƀōn-, avledn. av hūƀa- (se HUV, sbst.1). — Jfr BEHUVAD]
1) visst slags kupig huvudbonad, vanl. rund, mjuk, tätt åtsittande o. utan brätten; särsk. om dyl., i sht förr använd, kvinnlig huvudbonad; förr äv. om hårnät o. d. l. om slöja (till skydd för ansikte, nacke o. hals); jfr MÖSSA, LUVA, HÄTTA. (Lat.) Reticulum (sv.) bunden eller wirkat huffua. VarRerV 17 (1538). (Judit) flätadhe sitt håår, och satte ena huffuo vppå. Judit 10: 3 (Bib. 1541; Apokr. 1921: huvudprydnad). Med en tjänlig hufva skyla eder hals och ansigte. Boëthius Vitt. 208 (1710). Madamer i hufvor och kamlottskappor. Wingård Minn. 8: 11 (1848). Små .. kullbarn i .. brokiga hufvor öfver lingult hår hvimlade vid hvarje gård. Ödman VexlBild. 92 (1890, 1893). De huvor, som (i forna tider) buros under den stora hjälmen. Fornv. 1920, s. 18. En chaufför kommer in i salen, skinnrocken på, huvan knäppt. Bergman LBrenn. 240 (1928). — jfr BECK-, BI-, BLÄCK-, FLORS-, FODER-, LÄRFTS-, MORGON-, NARR-, NATT-, PICKEL-, RES-, SAMMETS-, SEGER-, SNIBB-, SORG-, STÅL-, TEATER-, TYLL-HUVA m. fl. — särsk.
α) (i fråga om ä. förh.) om huva ss. tecken för gift kvinna. Bruden har fått hustru-drägt eller hufwo. Lind (1749; under hauben). Runeberg 5: 317 (1833). (Aino) gråter öfver sina lockars fägring, som redan skall gömmas under den gifta qvinnans hufva. NF 1: 302 (1875).
β) (†) om den israelitiska översteprästens huvudbindel; jfr HATT 1 b α. Öfwersta presten .. klädd i sin öfwersta prests kiortel .. och på thesz hofwud sittiande hatt eller hufwo. Swedberg SabbRo 577 (1701, 1710).
γ) (i bibeln) om de israelitiska prästernas huvudbonad. Tu skalt .. binda huffuonar på them (dvs. prästerna). 2Mos. 29: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: binda huvor på dem). (Prästerna) skola haffua linna huffuor på sijn hoffuudh. Hes. 44: 18 (Därs.; Bib. 1917: huvudbonader av linne).
b) om kapuschong o. d. Dödsfången .. bar en svart fotsid kåpa med hufva eller rymlig mössa, som kunde dragas öfver ögonen. Lundgren MålAnt. 1: 312 (1849, 1870). Böttiger i 2SAH 50: 292 (1874). Östergren (1928).
c) om falkhuva. Lind (1749; under falckenhäublein). Falken hålles i mörker genom hufvan, som spännes öfver hans hufvud och vanligen bär en fjädertofs. NF 4: 983 (1881). Lidforss Dante I. 3: 83 (1902). — jfr FALK-HUVA.
2) oeg., om föremål som till formen liknar en huva l. gm sin användning l. sitt läge (ovanpå ngt l. ss. översta avslutning av ngt) påminner om en huva. ELennqvist (1764) i BtVLand 5: 83. I början är (cheddar-)osten omsluten af en fuktig duk, .. och till sist erhåller den en efter formen noga afpassad s. k. hufva eller mössa. Grotenfelt Mejerih. 190 (1881). Sandström NatArb. 1: 108 (1908). — särsk.
a) zool. om fjäderbetäckningen på hjässan hos fågel; jfr HATT 3 h, KALOTT. Nilsson Fauna II. 1: 149 (1835). Den vanliga eller röda domherren .. har svart hufva med blå glans. NF 3: 1347 (1880). Rosenius SvFågl. 1: 206 (1917).
b) om moln l. dimma som omhöljer spetsen av ett bärg; jfr HATT 1 j α. Linné Vg. 79 (1747). När Tabärg har hufva, kommer regnet snart att skura. Landsm. 2: clxv (1884; småländskt talesätt).
c) astr. av molnbildning framkallad, tunn, halvsfärisk slöja omkring den mot solen vända sidan av en komets kärna. Arrhenius Värld. 85 (1906).
d) (†) om visst slags omslag omkring tygpacke. Alströmer säger sig .. ha levererat 3 à 400 st. (tygstycken) ”uti hufvor med Londiska vapnet”. HT 1917, s. 103 (1757). Färgade klädet Renplyses ... Hoplägges, häftas, kappas med hufva och föres på stämpelkammaren. Rothof 125 (1762).
e) byggn. om det huvliknande taket på ett torn, tornhuv; numera bl. i uttr. välsk huva [jfr t. welsche haube], om kupoltak med utåtböjd profil. Osbeck Lah. 192 (1796). UB 1: 324 (1873).
f) (mindre br.) tekn. huvformigt lock l. skydd å del av maskin l. apparat; jfr KAPPA. Triewald Förel. 2: 70 (1729, 1736). Vid rörets böjda del är en öppning, tillsluten med en hufva — ett lock. Gerelius Gasupplysn. 31 (1825). Auerbach (1909).
g) (†) sjöt. på fartyg: fast skydd över nedgångsväg från (övre) däcket, kapp. Calwagen Sjölex. (1851).
h) [sv. dial. huva] (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) kuddvar; äv.: bård av utsydda rosor l. andra prydnader på framsidan av kuddvar l. på övre delen av lakan. BoupptSthm 1650. Alla bäddarna ega .. var sin långkudde med sin granna rödbroderade ”huva”. Landsm. XI. 4: 22 (1896). — jfr KUDD-, LAKANS-, ÖRNGOTTS-HUVA.
3) [jfr motsv. anv. av holl. huif, t. haube, nylat. reticulum] (i vissa trakter) nätmage hos idisslare; jfr HATT 4. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 142. Juhlin-Dannfelt 288 (1886).
Ssgr (i allm. till 1): A: HUV-BAND. (huv- 1804—1814. huve- 1580. huvo- 1538) band att fästa huva med. VarRerV 19 (1538). —
-FORMIG. —
B: (2 h) HUVA-SÖM. (bygdemålsfärgat, i Hälsingl.) Kuddvar kallas i Hälsingland kuddhuva, den broderade delen ensam får samma namn och broderiet .. kallas huvasöm. TextBildv. 86 (1925). —
C (†): HUVE-BAND, se A. —
D (†): HUVO-BAND, se A.
Spoiler title
Spoiler content