publicerad: 1932
Ordformer
(hyg- 1690. hygg- 1669 osv. hygge- 1541—c. 1870. -ligit, n. Münchenberg Scriver Får. 101 (1725), Linné Bref I. 3: 125 (1755))
Etymologi
[jfr d. hyggelig, angenäm, (hem)trevlig, isl. hyggiligr, förståndig; avledn. till HYGGA, v.1 Bet. 6 beror på inflytande från dan. — Jfr HYGGA, v.2]
1) (†) lugn, väl till mods, sorglös, obekymrad; jfr HYGG. (Sv.) hyggelig, (lat.) placidus, securus. Wollimhaus Ind. (1652).
2) som värkar tilltalande, behaglig.
a) (numera knappast br.) om sak: angenäm, trevlig, vacker, täck, prydlig; äv. ironiskt: ”snygg”, ”trevlig”. Ther til dyrka the ock the alrastyggelighasta diwr .., Ty the äro icke hyggeligh såsom annor diwr. Vish. 15: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: sköna). Dher (dvs. i en kyrka) ähr ingen altartafla eller hygglige mässekläder, uthan alt ynkeligit. VgFmT II. 1: 66 (c. 1670). Yarmouth är en hygglig stad — alla hus snyggt bygda af tegel. Geijer I. 3: 20 (1809). Cavaljeren sade sin Dam de vackraste, de gentilt hyggligaste saker. Almqvist Kärlek 9 (1816). Jag .. blef införd i ett hyggligt rum. Dens. JK 50 (1835); jfr 6. En stor hygglig spinnrock med ett ofantligt linhufvud på. Knorring Skizz. I. 2: 76 (1841). Malmstens .. har ofantligt .. hyggligt hos sig. Wennerberg Bref 1: 103 (1843); jfr 6. Det här blir en hygglig historia. Hagberg Shaksp. 3: 301 (1848; ironiskt). WoH (1904). jfr O-HYGGLIG.
b) (†) om person: som har ett tilltalande yttre skick o. uppträdande l. umgängessätt, trevlig, hyfsad, belevad; äv.: som har ett tilltalande utseende, behaglig, täck. Lindschöld Gen. A 3 a (1669). (Sv.) En hyggelig karl, (eng.) A good agreeable man. Serenius (1741). Visst ser han hygglig ut, jag det ej neka kan. Leopold 1: 504 (1793, 1814); jfr 4. Hon är ej vacker, men hygglig är hon i bra hög grad. ElTegnér (1801) hos Wrangel TegnKärlekss. 217. Cavallin (1875). WoH (1904).
3) (ngt vard.) med försvagad bet.: tillfredsställande, passabel, som går an, försvarlig, anständig, (ganska) bra, icke illa; ofta föregånget av inskränkande adv., ss. ganska, rätt, någorlunda, relativt. Et så allmänt och så vackert djur (som springbocken har) hittils saknat .. en någorlunda hyggelig afritning. VetAH 1780, s. 276. Om man nu också kunde få henne att klä' sina tankar i ett hyggligare språk. Hedberg Sardou 126 (1866). Öfver allt, der gas finnes tillgänglig för hyggligt pris. TT 1885, s. 47. Ack, den som på något hyggligt vis kunde komma ifrån allt det der! Hedenstierna FruW 48 (1890). När vädret blir hyggligt. PT 1904, nr 22 A, s. 3. Verkstadsindustrierna ha det i allmänhet ganska hyggligt. SvD(A) 1930, nr 140, s. 19.
4) (ngt vard.) om person: välartad, anständig, ärbar, hederlig; präktig, förträfflig, bra; äv. i överförd anv. om väsende o. d. samt ss. adv. Lenngren (SVS) 1: 9 (1775). När Menniskjan lefver hyggeligt och ordenteligt så löpa impullsioner och hvilor som sagta floder utan brytningar. CAEhrensvärd Brev 2: 54 (1795). Då härvarande Lundenserne äro flitige och hyggelige. Retzius BrefFlorman 60 (1827). Ett dåligt (litterärt) arbete, för hvars inköpande hyggligt folk bör varnas. PT 1899, nr 17 A, s. 3. En och annan af dessa (alkoholister) har räddats och blifvit hygglig karl. SvD(A) 1916, nr 307 B, s. 6. Bergman JoH 241 (1926).
5) (ngt vard.) om person: välvillig, vänlig, human, snäll, beskedlig. Han har alltid varit hygglig mot mig. Vill du vara (så) hygglig och hjälpa mig? Christine är et litet hyggeligt kräk — Hon älskar sin Fröken och det ganska ömt. Schröderheim Opt. 20 (1802). Samtid! vill du fatta brödrakärlekens höga himmelska idé? Samtid, var då så hygglig och (osv.). Nordstjernan 1847, s. 131. Lyckas man inbilla en elak människa att hon är god, blir hon vanligen en smula hyggligare. Bergman JoH 5 (1926).
6) (föga br.) som skänker en känsla av hemtrevnad l. ro o. behag, hemtrevlig. Sturzen-Becker HinsSund. 170 (1846). En vackert och poetiskt uppfattad .. bild af en mörknande vinterdag, som sänker sig öfver en hygglig liten stuga invid en framsorlande bäck. CRNyblom i PT 1900, nr 63 A, s. 3; jfr 2. Vi gjort det hyggligt åt oss i en vrå / af vagnen. Hansson NVis. 85 (1907).
Avledn.: HYGGLIGHET, r. l. f. äv. konkretare; särsk.
1) (numera knappast br.) till 2. Lind (1749). Wettersten Forssa 57 (c. 1750). Dalin (1852). WoH (1904).
2) (ngt vard.) till 4. OBergklint i 1Saml. 9: 388 (1778). De andra kan man tilltro vad som helst. Vanlig mänsklig hygglighet är endast till finnandes hos ”de våra”. Segerstedt Händ. 199 (1922, 1926).
3) (ngt vard.) till 5. Det var ej den minsta hyggligheten af Anfelt, att han tog henne (dvs. excellensens älskarinna) till hustru. Almqvist Amor. 358 (1839). Auerbach (1909).
4) (föga br.) till 6. De (dvs. damerna) skola vara som en kakelugn: de skola sprida trefnad och hygglighet omkring sig. KomKal. 1847, s. 29. PT 1892, nr 24, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content