SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDO i4dω, n.; best. -t (Östergren (1928; angivet ss. sällsynt form)), i best. anv. vanl. utan slutartikel.
Etymologi
[av begynnelsebokstäver i esperantoorden internaciona linguo di la delegitaro o. sbst.-ändelsen -o. Benämningen häntyder på att språkets konstruerande går tillbaka till en delegation för antagande av ett internationellt hjälpspråk, vilken bildades i samband med världsutställningen i Paris 1900]
benämning på ett artificiellt språk; jfr ILO. 2NF (1909; med hänv. till ilo). Mondo 1912, s. 9. Ido är en modifikation av esperanto. 3NF (1929).
Ssg: IDO-FÖRBUND(ET). Stadgar för Svenska Idoförbundet. (1912; boktitel).
-LITTERATUR. Mondo 1912, s. 10.
Avledn.: IDIST, m.||ig. person som använder ido o. värkar för dess utbredande. Mondo 1912, s. 9. —
IDOIT, m.||ig. (föga br.) idist. SvD(B) 1925, nr 201, s. 4.
Spoiler title