SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IKON ikå4n, äv. 4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ikon, eng. icon; av lat. icon; ytterst av gr. εἰκών, bild, till en verbstam med bet.: vara lik, likna. — Jfr IKONOGRAFI, IKONOKLAST, IKONOLOGI, IKONOSTAS]
(i den grekisk-katolska kyrkan) (vanl. på en preparerad trätavla målad l. gm mosaik framställd) bild av Kristus, jungfru Maria l. ngt av helgonen l. framställande en l. flera figurscener ur Kristus' l. ngt helgons liv o. d. (ofta delvis överklädd med mönsterpressat (silver)-bläck). Pfeiffer (1837). Kleen Wallace Ryssl. 57 (1877). Den gamla ryska kyrkans naivt bemålade, silverprydda ikoner. Essén Eur. 41 (1926). HKjellin i TKonstv. 1928, s. 57.
Ssg: IKON-MÅLERI. HKjellin i TKonstv. 1928, s. 57.
Spoiler title