SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GIKT jik4t, äv. (numera bl. i ssgn IKTE-GRÄS, bygdemålsfärgat) IKT, r. l. f. (f. Lind (1749; jämte n.) osv.; m. Sahlstedt (1757), Ahlman (1872)) ((†) n. Lind (1749; jämte f.)); best. -en ((†) -an ÄARäfst 130 (1596)); pl. (i bet. ”giktanfall”, †) -er (Weste (1807; med uttalet i`), JGOxenstierna 4: 403 (1815)).
Ordformer
(eecht 1663. icht 1638 (: Ichtgrääs), 16391672, 1757 (: icht-blomma). i(c)kt 1625 (: iktavärk)1919 (: iktegräs). gicht 15781792 (: gicht-fluss). gi(c)kt 1732 osv. gigt 1762. jeht- 1596. jicht 1704)
Etymologi
[med avs. på formen gikt (gicht osv.) jfr d. gigt, sannol. av mnt. l. t. gicht; jfr mht. giht. Formen ikt (ekt, icht) torde, liksom fsv. ikt, sv. dial. ikt, ekt, d. dial. igt, egt, nor. dial. ikt, utgå från mnt. jicht, möjl. sidoform till mnt. gicht o. liksom detta av mycket omtvistat urspr.; se Hellquist 186 o. där citerad litteratur]
benämning på en sjukdom vid vilken bl. a. smärtsamma svullnader (beroende på avlagring av urinsyra l. urinsyrade salter) uppstå, i sht kring ledgångar; äv., i sht förr samt ännu utanför medicinskt fackspr., i allmännare anv., om sjukdomstillstånd som yttrar sig särsk. gm smärtor i leder o. muskler, särsk. om reumatism l. vissa nervösa åkommor. BOlavi 170 b (1578). Joen i Korttekälla och hans hustru bruke signelse för jehtan. ÄARäfst 130 (1596). Kruus kan af jicht ingen handh röra. KKD 11: 44 (1704). Gickt eller torrvärk i händren, få de mäste mans-personer som fiska, genom det de i kölden handtera den våta fisk-redskapen. Troil Isl. 94 (1777). Gikt i fötterna kallas Podager, och i händerna Chirager. Linderholm (1803). Äkta gikt (podager, arthritis uratica). Wretlind Läk. 6: 83 (1898). Missbildande ledvärk eller falsk gikt. Därs. 87. Akut gikt träffar stundom fingerleder, knä- och armbågsled samt öronbrosken, vanl. dock stortåns basala led. BonnierKL (1924). — jfr FLOG-, FLUSS-, FLYG-, LED-, TARM-GIKT.
Ssgr: A: GIKT-ANFALL~02, äv. ~20. VetHLäk. VI. 1: 27 (1798).
-ARTAD, p. adj. —
-ATTACK. = -ANFALL. Lilljebjörn Minn. 155 (1874).
-BLOMMA, r. l. f. (†) växten Colchicum autumnale Lin., tidlösa. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
-BRUTEN, p. adj. som lider l. har lidit av gikt o. som på grund därav bl. med svårighet kan röra sig l. har uppsvällda leder o. d.; äv. om kropp l. kroppsdel: vanställd av gikt. Giktbrutna leder. En giktbruten kropp. Wikforss 1: 674 (1804). På ålderdomen blek och giktbruten och svag. Wadman Saml. 2: 163 (1835).
-BÄR. (ikt- 1659. ikte- 1694) (†) (bär av) växten Empetrum nigrum Lin., kråkris, kråkbär. Franckenius Spec. E 2 a (1659). Bromelius Chl. 27 (1694).
-DROPPAR, pl. om ”droppar” (se DROPPE 2) som användas ss. läkemedel mot gikt; särsk. farm. om guajakdroppar med ammoniak. Tersmeden Mem. 4: 238 (1765). Lindgren Läk. 104 (1919).
-FEBER. (numera icke i fackspr.) om giktanfall som åtföljes av feber. VetAH 1768, s. 364. Lagerlöf Kejs. 139 (1914).
-FLUSS. (†) reumatism. Möller (1790). Tholander Ordl. (c. 1870).
-FULL. (numera icke i fackspr.) som lider av gikt. Haartman Sjukd. 182 (1765). Auerbach (1908).
-GRÄS. ((g)ikt- 16381892. (g)ikte- 16851919) benämning på vissa ss. botemedel mot gikt förr använda växter.
1) (†) växten Ajuga chamæpitys (Lin.) Schreb., gul gransuga, gulgynsel, slagflussblomma. Franckenius Spec. B 2 b (1638). PH 11: 277 (1777).
2) (†) växten Geranium robertianum Lin., stinknäva, storknäva, Guds nådes gräs. Franckenius Spec. C 1 a (1659). Bromelius Chl. 37 (1694).
3) växten Linnæa borealis Lin., jordkronor, linnea, torrvärksgräs. Wahlenberg FlSv. 394 (1824; anfört fr. Värml.). FoFl. 1908, s. 78.
4) växten Ranunculus flammula Lin., ältgräs, blåsört, brännört, feberört. Linné Vg. 235 (1747). Rothof 705 (1762). Fries Ordb. 47 (c. 1870).
5) växten Solanum Dulcamara Lin., kvesved, besksöta; jfr -RIS. BotN 1892, s. 265 (anfört fr. Södermanl.).
6) växten Thalictrum flavum Lin., torrvärksgräs, ängsruta. Fries BotUtfl. 3: 246 (1864). 2NF 28: 1038 (1919).
-KEDJA. galvaniskt element i kedjeform, avsett att bota gikt l. reumatism. NVexjöBl. 1851, nr 5, s. 4. Giktkedjor .. spela alltjämt en roll i humbugsmedicin mot reumatism och gikt. 2NF (1908).
-KNOTA, r. l. f. (†) = -KNÖL. Dalin (1852). WoJ (1891).
-KNUT. = -KNÖL. Bergman Dröm. 60 (1904).
-KNÖL. hård, knölig avlagring av urinsyra l. urinsyrade salter i l. kring leder m. fl. ställen hos person som lider av gikt. Schützercrantz PVetA 1755, s. 14. BonnierKL 4: 1246 (1924).
-KRÄMARE. (†) person som lider av gikt. LittT 1796, s. 501. Tholander Ordl. (c. 1870).
-KRÄMPOR, pl. (numera icke i fackspr.) VetAH 1762, s. 18. Crusenstolpe Tess. 4: 32 (1849).
-PAPPER. (numera föga br.) farm. papper som blivit genomdränkt med harts o. flyktig olja o. som lägges på en på grund av gikt värkande kroppsdel för att lindra smärtorna. Nyblæus Pharm. 141 (1846). SFS 1922, s. 503.
-PASSION. (†) gikt. VetAH 1768, s. 366. Lenngren (SVS) 2: 116 (1794).
-PATIENT.
-PLÅGA, r. l. f. numera bl. i pl. Gicht-plågorne uphörde. VetAH 1763, s. 232. Östergren (1924).
-PLÅSTER. plåster som användes ss. botemedel mot gikt o. d. ApotT 1739, s. 23. Lindgren Läkem. (1891).
-RING. fingerring (av koppar o. zink) som användes ss. (föregivet) botemedel mot gikt o. reumatism. AB 1865, nr 222, s. 4. 2NF (1908).
-RIS. (†) = -GRÄS 5. Lilja SkFl. 88 (1838; anfört fr. Skåne).
-ROT.
1) (†) växten Pæonia officinalis Retz., (vanlig) pion. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Tillandz D 4 b (1683).
2) (växt av) släktet Lappa Tourn., kardborre. Lindestolpe FlWiksb. 20 (1716). Wahlenberg FlSv. 499 (1826). Nyman VäxtNatH 1: 41 (1867).
-ROVA. (ikt- 16591757. ikte- 1685) (†) växten Bryonia alba Lin., hundrova. Franckenius Spec. B 1 a (1659). Serenius Iiii 3 a (1757).
-SALVA, r. l. f. (numera föga br.) salva som användes ss. botemedel mot gikt. Schultze Ordb. 3981 (c. 1755). Lindgren Läkem. (1902).
-SLAG. (†) = -ANFALL. (Han hade) varit .. besvärad af giktslag. Adlerbeth Ant. 2: 184 (c. 1815).
-SPÅN. farm. spån av guajakträ, användt ss. medel mot gikt. Lindgren Läkem. (1902).
-STÅL. (förr) liten magnet som bars ss. (föregivet) botemedel mot gikt. BoupptVäxjö 1880.
-TAFT. (numera knappast br.) jfr -PAPPER. NVexjöBl. 1852, nr 7, s. 2. Lundell (1893).
-VED. (mindre br.) farm. = -SPÅN. Lindgren Läkem. (1902).
-VÄRK, r. l. m. ((g)ikt- 1672 osv. ikta- 1625c. 1645. ikte- 1649c. 1660) [fsv. ikta värker] (numera icke i fackspr.) smärta som föranledes av gikt; äv.: gikt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 406 (cit. fr. 1625). Månsson Åderlåt. 39 (1642). På sednare åren led han mycket af giktvärk. Cavallin Herdam. 5: 246 (1858). Björkman (1889).
-ÄMNE. (†) om ämne som antogs förorsaka gikt. VetAH 1780, s. 71. Björkman (1889).
B (†): IKTA-SJUKA. gikt. Månsson Åderlåt. 83 (1642).
-VÄRK, se A.
C (numera bl. i -GRÄS, bygdemålsfärgat): IKTE-BÄR, -GRÄS, -ROVA, -VÄRK, se A.
Avledn.: GIKTAKTIG, adj.
1) (numera knappast br.) giktartad, gikt-. Westerdahl Häls. 375 (1768). Auerbach (1908).
2) (†) om person: som lider av gikt. VetAH 1762, s. 8. TLäk. 1834, s. 246.
GIKTIG, adj. (†) som lider av gikt. Af mina giktiga fötters genomblötning hade jag fått ondt i hufvudet. Berzelius Res. 209 (1819).
GIKTIKER, m.||ig. [jfr d. gigtiker; bildat efter sådana ord som APOPLEKTIKER, REUMATIKER] (mindre br.) med. person som lider av gikt. LbInternMed. 2: 464 (1916).
GIKTIKUS, m.||ig. (†) = GIKTIKER. Dahlgren Carl 94 (cit. fr. c. 1773).
GIKTING, m.||ig. (†) = GIKTIKER. CFGeijer (1773) hos Dahlgren Carl 93.
GIKTISK, adj. (mindre br.) giktartad. Westerdahl Häls. 375 (1764). LbInternMed. 2: 464 (1916).
Spoiler title
Spoiler content