SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IMPERTINENS im1pärtinän4s l. -ær-, l. impær1- (immpärtinä´nns Dalin), r. (m. Sundén 1: 413 (1886), Björkman (1889); f. Dalin (1852), Lundell (1893)); best. -en; pl. (i konkretare anv.; jfr slutet) -er.
Ordformer
(-nance 1839. -nans 1841. -nence 17681868. -nens 1818 osv. -nenz 1811)
Etymologi
[av fr. impertinence; jfr t. impertinenz, eng. impertinence; till IMPERTINENT]
förhållandet att vara impertinent, respektlöshet, näsvishet, oförskämdhet. Sturske Giästgifvares impertinence. NoraskogArk. 6: 17 (1768). (Talleyrand) hade, med den lugna impertinens som var honom egen, uttryckt sin förvåning öfver att (osv.). Forssell i 3SAH 3: 370 (1888). — särsk. konkretare: respektlös(t) l. näsvis(t) ord l. yttrande l. handling; respektlöshet, näsvishet. SC 1: 541 (1820). (J. V. Snellmans) lilla blad ’Spanska flugan', .. där han lät sina impertinenser ganska fritt surra i höga vederbörandes öron. NordT 1925, s. 89.
Spoiler title
Spoiler content