[jfr t. ímprekation, eng. imprecation, fr. imprécation; av lat. imprecatio (gen. -ōnis), nedkallande av godt l. (i sht) ondt över ngn, förbannelse, av in- (se IN-, pref.1) o. precari, bedja, anropa, besläktat med POSTULAT, FRÅGA]
(†) eg.: nedkallande av gudarnas l. Guds hämnd l. av olyckor o. ondt över ngn; nästan alltid konkretare: förbannelse. (Han hade) brukat swåre imprecationer mot Ryssen, den han kallat .. Blodhund. Cavallin Herdam. 5: 408(cit fr. 1707). Sturzen-Becker SvSkönl. 14(1845). Ekbohrn(1904).
