SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IMPROVISERA im1prωvise4ra l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (mindre br., Dalin (1852), Östergren (1928)); jfr IMPROVISATION, IMPROVISATOR, IMPROVISATÖR o. IMPROVISATRIS (se avledn.).
Etymologi
[liksom t. improvisieren, eng. improvise, fr. improviser, av it. improv(v)isare, sjunga l. dikta extempore, till it. improv(v)iso, extempore, av lat. improvisus, oförutsedd, oväntad, av in- (se IN-, pref.2) o. provisus, p. pf. av providere, förutse (jfr PROVISION); jfr det lat. adv. improviso samt de äv. ngn gg i sv. använda lat. uttr. ex l. de improviso]
utan förberedelse åstadkomma l. skapa (ngt); urspr. i fråga om de tidigare italienska improvisatörerna o. improvisatriserna.
a) utan förberedelse, under själva framförandet författa (en dikt l. ett tal o. d.) l. komponera (ett musikstycke o. d.), koncipiera o. samtidigt föredraga; särsk. i fråga om äldre, folkliga förh., om sjungande av en vid föredragandet diktad o. komponerad sång; äv. om fantiserande (se FANTISERA 2) på ett instrument; ofta abs. (Tävlingar) emellan .. personer uthi improviserande. SvBrIt. 1: 22 (c. 1700; i fråga om it. förh.). Envallsson MusLex. (1802). Palmblad i Phosph. 1812, s. 137. Englund Ged. 81 (1853). Lapparne .. deklamera traditionelt förvarade stora lyriskt-episka stycken .. Men de improvisera äfven s. k. vuoleh. Düben Lappl. 182 (1873). Liknelser och infall kommo så omedelbara, att man hade svårt att tro annat, än att talet var helt och hållet improviseradt. De Geer Minn. 2: 41 (1892). Bach (satte sig) till flygeln och improviserade ytterligare tolf variationer öfver samma tema. Wegelius MusH 246 (1892). Siwertz JoDr. 90 (1928).
b) (för att fylla ögonblickets krav) utan förberedelse anordna l. sätta i gång l. åstadkomma l. i allm. göra (ngt, vilket på grund av omständigheterna ofta blir ofullkomligt, anspråkslöst l. tillfälligt); ofta i p. pf., särsk. dels om sak: i hast (o. ngt slarvigt) hopkommen, för tillfället l. för den föreliggande situationen gjord, tillfällig; dels om person (anslutet till ett ord betecknande utövare av ett yrke l. innehavare av en syssla o. d.): som, ehuru icke fackman, av en tillfällighet (mer l. mindre på slarv) utövar det yrke resp. bekläder den syssla som huvudordet angiver. Att improvisera, inom ett par veckor, utgifvandet af en tidning, som skall utkomma alla dagar, är ju ett nätt arbete. BvBeskow (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 56. Hamnar, kajer, magasiner, järnvägslinjer låta sig ej improviseras. VFl. 1911, s. 101. Små improviserade fester. Wrangel TessPal. 18 (1912). En polisstyrka, som måste improviseras vid varje särskilt tillfälle. AB(A) 1931, nr 133, s. 4. — (†) Diverse lokaler, improviserade till teatrar. Cygnæus 6: 12 (1853).
Avledn.: IMPROVISATION, r. (l. f.). [jfr t., eng. o. fr. improvisation, it. improv(v)isazione] vbalsbst. till IMPROVISERA.
a) till a; äv. konkretare: improviserat tal o. d. resp. improviserad sång l. musik, improviserat musikstycke; äv. (föga br.) mus. fantasi (se d. o. 5). Atterbom i Phosph. 1811, s. 180. Geijer I. 3: 365 (1814). Liljecrona RiksdKul. 174 (1840). (Beethoven) blef lika stor som Mozart varit det på sin tid, nämligen i fri improvisation öfver gifna temata. Wegelius MusH 326 (1893). Det finns ett slags laisser-aller i Goethes ålderdomsprosa; han nöjer sig med det ungefärliga, liksom vid muntlig improvisation. Böök 4Sekl. 27 (1928).
b) till b; äv. konkretare: improviserat företag o. d. Alla .. (Almqvists) resor voro till tid, utsträckning, rigtning och ändamål, vanligtvis improvisationer, s. k. geniresor. Lysander Almqvist 321 (1878). (Den tyska) Republiken, en skapelse av improvisationen, såg dagen i ett tillstånd av feberyrsel. SvD(A) 1928, nr 309, s. 4. Ssgr: improvisations-förmåga, -talang.
IMPROVISATOR, m. [jfr t. improvisator, it. improv- (v)isatore] (mera tillf.) improvisatör; särsk. till IMPROVISERA a. Atterbom Lyr. 1: 179 (c. 1818). Levertin Diktare 268 (1898).
IMPROVISATORISK, adj. [avledn. till IMPROVISATOR] adj. till IMPROVISATOR o. IMPROVISATÖR. PedT 1894, s. 325. Det improvisatoriskt fängslande (hos Dvořák). NF 20: 559 (1897). Det kan icke .. förnekas .. att den nästan improvisatoriska lätthet, hvarmed han (dvs. C. A. Kullberg) arbetade, medfört en viss vårdslöshet i detaljer. Melin i 3SAH 13: 34 (1898). DN(A) 1930, nr 17, s. 6. särsk. motsv. IMPROVISATÖR slutet. (Den it. målaren P. Michettis första målningar) äro utförda i ett impressionistiskt och improvisatoriskt, våldsamt klatschigt behandlingssätt. 2NF 18: 426 (1912).
IMPROVISATRIS, f. Anm. I ä. tid användes den it. formen. Björnståhl Resa 1: 405 (1772). Atterbom Minn. 422 (1818). Almqvist DrJ 286 (1834). [jfr it. improv(v)isatrice] fem. till IMPROVISATOR o. IMPROVISATÖR; särsk. i fråga om tidigare it. förh. Palmblad i Phosph. 1812, s. 164. 2NF 18: 535 (1912).
IMPROVISATÖR, m. [jfr fr. improvisateur, it. improv(v)isatore] särsk. till a: manlig individ som improviserar lätt o. med skicklighet; i ä. tid vanl. i fråga om tidigare it. förh. PoetK 1813, Suppl. s. 269. Bland det ringare folket (i Rom) äro improvisatörer ganska vanliga. Atterbom Minn. 422 (1818). Talaren af naturens begåfning såsom ingen, Johan Henrik Thomander, improvisatören med den oändliga rikedomen. Weibull LundLundag. 182 (1889). (Rubinsteins) föredrag hade något af improvisatörens omedelbarhet och inspiration. Valentin Musikh. 2: 123 (1901). Bellman är improvisatör i detta ords starkaste mening. Annerstedt i 3SAH 17: 30 (1902). särsk. i överförd anv. (Tieck kallade Baader) en filosofisk improvisatör. Wirsén i 2SAH 56: 101 (1879). Skizzen visar, hvilken liffull improvisatör i färg Höckert var. NordT 1893, s. 383.
Spoiler title