publicerad: 1933
INÄLVA in3~äl2va, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. INÄLV, r. l. m. l. f. (HdlCollMed. 21/11 1727, Rydqvist SSL 2: 129 (1857: inelfven, sg. best.; angivet ss. ”undantagsvis” förekommande form)) l. n. (Florman Anat. 1: 24 (1823), Lundberg HusdjSj. 352 (1868)); best. -en (Rydqvist SSL 2: 129 (1857)); förr äv. INÄLVAR, m. l. f. pl., l. INÄLVER, r. l. m. l. f. pl., l. INÄLVE, n. pl.
Ordformer
(-älv (-älf) 1727—1868. -älva 1718 osv. -älvar, pl. 1621—1681. -älver, pl. 1526—1857 (angivet ss. förekommande ”i dagligt tal”). -älvor, pl. 1532 osv. -älvenar, pl. best. 1541; -älvren, pl. best. 1578—1728. -älve, pl. 1541 (: inelffuen, best.). — förr ofta skrivet -elfv- (-elffu- osv.))
Etymologi
[fsv. inälve, n. pl., inälva(r), inälvir, m. l. f. pl., motsv. sv. dial. inävler, pl., ä. d. indelfve, isl. innyfli, -ylfi, n. pl., feng. in(n)-ielfe, in(n)ifli, n., ävensom fht. innuovili; möjl. av germ. in(n-), adv. (se IN), o. en ia-avledn. av germ. naƀalan (se NAVLE), med avljudsväxling i senare ledens stamvokal o. senare omställning av fl (vl) till lf (lv) (jfr Heinertz EtymSt. 72 ff. (1927)); i så fall eg.: ”inre navelparti” l. dyl.]
a) i pl., koll., sammanfattande benämning på (flera l. alla) inre organ hos människa l. djur; numera i sht om (bröst- o.) bukhålans organ; äv. särsk. om de inre organen i slaktad djurkropp l. hos fisk: innanmäte. Skära, slita ut inälvorna på ett djur. Taga ut l. taga ur inälvorna på slaktat djur l. på fisk o. d. Apg. 1: 18 (NT 1526). Thet feta som är på inelffuenar. 3Mos. 7: 3 (Bib. 1541). Tå (dvs. vid en viss sjukdom) skal man taga en swart hana, vthtaga inelffuerne aff honom, och binda them warma på hoffuudet. BOlavi 8 b (1578). Hedningarna hafwa tydt sigh Lycka och olycka til vtaf .. the oskälige (offer-) diurens inelfwor. Isogæus Segersk. 1092 (c. 1700). Hvad som vid Slackt är at observera med Syltan och Inälfvor. Warg 49 (1755). Bukens och bröstets inelfvor. Retzius BrefFlorman 86 (1830). Att rusa fram och sticka bajonetten i en människas inälvor. Det var honom .. fjärran. Siwertz JoDr. 220 (1928). — jfr BRÖST-, BUK-INÄLVOR. — särsk.
α) i friare anv., med särsk. tanke på magsäck o. tarmar. Hungern slet i hans inälvor. Jag hawer Wattn fått i Magan ok Inälwer. Lucidor (SVS) 206 (1672). När en menniskias inälfvor tiuta af svält. Missförståndet 15 (1740). Östergren (1929).
β) (numera br. bl. i den mån som anslutningen till den eg. bet. står klar för språkmedvetandet; förr äv. allmännare) i bildl. anv., om de inre delarna av ngt l. om ngt som befinner sig i det inre av ngt. Således månde thenne Konungen (dvs. Karl VII) thet en så lång tijdh bortåth sönderreeffne Franckrijke lyckeligen åter tilsammanfoga, och Engeländerne vthur thesz Inälfwer ryckia. Brask Pufendorf Hist. 204 (1680). Det sir illa ut uti flottans inelfvor, ehuru endå litet ornerat på ytan. CAEhrensvärd Brev 1: 277 (1793). Frackens inelfvor, kanfasen och stoppningen, föllo ner på gatan. Blanche Tafl. 280 (1845). Med tunneltåget genom Londons inälvor. SvD 8/6 1930, Söndagsbil. s. 7; jfr α'. — särsk.
α') (i sht i vitter stil) i fråga om det inre av jorden l. av bärg o. d. (Havet) gifwer sigh vndan af wägen in vthi Jordenes kärna och Jnelfwer. Sylvius Mornay 178 (1674). Darrande jordens inelfvor braka. Lidner 1: 109 (1783). En vulcans glödande inälfvor. EconA 1808, mars s. 93. Den eld, som utgör vår jords inelfvor. Stenfelt Skepp. 30 (1903).
β') (i vitter stil, numera mindre br.) i fråga om en människas inre, närmande sig bet.: sinne, själ. Tala intet så .., det skulle skära mig in i inälfvorna. Dalin Vitt. II. 5: 55 (1738). Harm föddes och gäste i hans inelfvor. Almqvist Herm. 143 (1833). Hans inälvor hade aldrig tagit revolverleken på riktigt allvar. Siwertz Låg. 217 (1932). (†) O gudh scapa .. it reent hierta j mich, och förnya en rättan anda j mina inelffwer. OPetri MenFall N 4 b (1526).
b) i sg.
α) (numera bl. i fackspr., mindre br.) om enskilt inre organ (i bröst- l. bukhålan) hos människa l. djur. Lindestolpe SuurbrFr. 3 (1718; om levern). Den inälfva eller den del uti kroppen, som äger minsta styrkan, blifver altid förr lidande än de öfriga. Florman Abildgaard 18 (1792). Framträngning af tarmar eller annat inelf i bukhålan genom ljumsk- eller nafvelring. Lundberg HusdjSj. 352 (1868). Genom beskaffenheten av denna inälva (dvs. levern, hos offerdjuret) gåvo makterna sin vilja tillkänna. NoK 30: 11 (1924).
β) [eg. väl: kved, moderliv] (†) livsfrukt. Then ena brodrens hand thens andras lif förödde. / Thet obeskrifligt är, hur tå mit (dvs. moderns) hierta blödde, / Som måste sådan sorg på egen inelf se. Kolmodin QvSp. 1: 453 (1732).
Ssgr: A (†): INÄLV-MASK, -SKELETT, -SÄCK, se C.
B (†): INÄLVE-SPÅDOMSKONST. konsten att spå med ledning av offerdjurs inälvor. 2VittAH 2: 435 (1787, 1791). —
C: INÄLVS-ARTÄR. anat. Inälfsarteren .. fördelar sig i grenar till lefvern, mjälten, magsäcken, pancreas och den öfre delen af duodenum. Müller LbAnat. 189 (1905). —
-LÄRA, r. l. f. anat. lära(n) om inälvornas byggnad. Florman Anat. 2: 2 (1830). Müller LbAnat. 146 (1905). —
-MASK; pl. -ar. (inälv- 1792. inälvs- 1859 osv.) i sht zool. o. med. mask som utvecklas o. lever i människas l. djurs inälvor; intestinalmask. VetAH 1792, s. 253. Tigerstedt MedUtv. 2: 133 (1923). —
-MUSKEL. anat. (Man) finner .. äfven i .. (vissa inälvors), t. ex. i hjärtats, blodkärlens, luftrörens, tarmens, blåsans, lifmoderns väggar, mer eller mindre tjocka hinnor eller lager af köttrådar (inälfsmuskler). Wretlind Läk. 3: 3 (1895). Thunberg KroppByggn. 26 (1907). —
-SKELETT. (inälv- 1842—1870. inälvs- 1861 osv.) anat. o. zool. skelettparti som hos vissa djur omgiver inälvorna. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 289. Lilljeborg Däggdj. 14 (1870). —
-SÄCK. (inälv- 1916. inälvs- 1865 osv.) zool. säckformig utbuktning i vilken hos blötdjuren de inre (l. vissa av de inre) organen ligga. Thorell Zool. 2: 292 (1865). Wallengren (o. Hennig) 5: 5 (1916).
Spoiler title
Spoiler content