SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INCITERA in1site4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr INCITATION.
Etymologi
[jfr t. inzitieren, eng. incite, fr. inciter; av lat. incitare, sätta i rörelse, uppägga, av in- (se IN-, pref.1) o. citare (se CITERA). — Jfr INCITAMENT]
i sht med. o. psykol. ägga, reta, stimulera, giva en impuls l. impulser åt (organism, känsla, värksamhet o. d.); åstadkomma en ökad l. livligare värksamhet hos (organism l. kroppsorgan o. d.); ofta i p. pr.: äggande, pådrivande (om kraft, medel o. d.); förr äv.: sporra, uppmuntra (ngn). LReg. 186 (1624). Thet pröfwas et .. tienligit medel wara, at qwicke och snälle Gåszar wid första anträdet til Hammarsmeds Embetet inciteras igenom en liten penning af Embetslådorna. Bergv. 1: 343 (1685). Vi behöfva (vid kolera) medel som utöfva ett inciterande .. inflytande. TLäk. 1832, s. 190. Man tänker sig vanligtvis .. menniskans kropp endast .. såsom en avtomat, hvilken väl af själen på mångfaldigt sätt inciteras, men föröfrigt håller sig sjelf i gång. Trana Psych. 1: 31 (1843). Inom .. folkpartiet .. blev han .. den inciterande kraften. DN(A) 1929, nr 321, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content