SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INDIKATIV in3dika~ti2v, äv. 400~1, ngn gg 1004 l. 0104 (indicati´v Weste; inndikati´v Dalin; i´ndikativ (akut l. grav; äv. -īv) Östergren (1929)), r. l. m. ((†) n. SvLitTidskr. 1868, s. 357); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; stundom (förr alltid) INDIKATIVUS -us, r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
Ordformer
(-iv 1807 osv. -ivus 18151929. Anm. I ä. tid nyttjades ordet med fullständig lat. böjning, t. ex. Tiällmann Gr. 201 (1696: lika mäd indicativo), Lindströmer ItGr. 87 (1803: Indikativi, gen. sg.))
Etymologi
[jfr t. indikativus, eng. indicative, fr. indicatif; av lat. indicativus, sbst. (se etymol. avd. under INDIKATIV, adj.), ellips av uttr. modus indicativus, modus som uttrycker en utsaga, utsäger ngt; det lat. uttr. är en öv. av gr. λόγος ἀποφαντικός]
språkv. det verbala modus varigenom ngt utsäges l. framställes l. konstateras ss. faktiskt o. värkligt, ”berättande”, ”påstående” l. ”fastställande” modus; äv. om verbform i detta modus: indikativform. Ett verb som står i indikativ. Presens, imperfektum indikativ. Presens indikativ singularis ändas i första konjugationen på -ar. Indikativ (Indicativus) (är det modus), som ovillkorligen eller bestämdt nämner en handling; t. e. Jag läser; Du skref. Moberg Gr. 38 (1815). En bestämd, direkt, fråga uttryckes alltid med indicativus. Boivie SvSpr. 60 (1820). Noreen VS 5: 131 (1906). Östergren (1929).
Ssg (språkv.): INDIKATIV-FORM; pl. -er. verbform i indikativ. ArkNF 14: 238 (1898).
Avledn. (språkv.): INDIKATIVISK, adj. Indikativiska verbformer.
Spoiler title
Spoiler content