SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INDISKRET in1diskre4t, förr äv. med franskt uttal (änngdisskrä´Dalin), adj. -are; n. o. adv. = ((†) -ett Berndtson (1880; adv.)). Anm. I ä. tid användes ordet oböjt i pl. (i predikativ ställning): OxBr. 10: 716 (1639).
Ordformer
(-skret (-scret) 1616 osv. -skrett 18011846)
Etymologi
[jfr t. indiskret, eng. indiscreet; av fr. indiscret, av in- (se IN-, pref.2) o. discret (se DISKRET)]
1) (†) ohövlig, oförsynt, grov, oförskämd. Han .. haffver och i monge måtte steltt sigh mechte indiscret emott Staternass Gesanter. OxBr. 5: 85 (1616). Dee haffva och varitt så indiscret, att dee haffva saght, att han haffvär giffvitt sigh uth för dän, som han inte ähr. Därs. 10: 716 (1639). RARP 4: 339 (1650). Swedberg Schibb. 277 (1716).
2) taktlös, ogrannlaga; som lägger i dagen en opassande, närgången nyfikenhet; som icke förstår att tala o. tiga i rätt tid; ofta särsk.: som yppar vad som borde hemlighållas, lösmynt. Rydén Pontoppidan 579 (1766). Det hade varit indiscret att i dy mål göra några förfrågningar hos Hemliga Utskottets Herrar Ledamöter. AdP 1789, s. 673. Jag (finner) det något indiscret att sålunda visa andras bref. Tegnér (WB) 5: 513 (1825). Den höga gårdsinhägnaden, som skyddar dem (dvs. koreanens damer) för indiskreta blickar. PT 1905, nr 166, s. 3. Siwertz Varuh. 105 (1926).
Avledn.: INDISKRETLIGEN, adv. (†) till 1: ohövligt, oförsynt, grovt, oförskämt. OxBr. 11: 632 (1633).
Spoiler title