INDUKTANS in1duktan4s l. -aŋ4s, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. induktanz, eng. inductance; till t. induktion l. eng. induction (se INDUKTION) efter mönstret av impedanz resp. impedance (se IMPEDANS)]
elektrotekn. benämning på den del av motståndet (impedansen) mellan två punkter i en växelströmkrets som beror på självinduktion l. ömsesidig induktion; induktivt motstånd, reaktans. 2NF 28: 742 (1918). ElektrGrund. 1: 60 (1926). — jfr SJÄLV-INDUKTANS.
