SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274): IN-FYLLA, v., -ning (Schultze Ordb. 1372 (c. 1755), Weste (1807)). (†) fylla (ngt i l. på ngt); äv.: fylla, uppfylla, igenfylla (ngt med ngt). GripshR 1546—47. 1. Hufwudbolster med Håår infylt. BoupptSthm 29/11 1672. De vid luftsegling nyttjade ballonerna, hvari vätgasen infylles, göras af taft. Berzelius Kemi 1: 108 (1808). Ahlberg FarmT 21 (1899).
-FÅ, v., -ende (SPF 1828, s. 243); jfr -FÅNG, sbst.1 [fsv. in fa, inskaffa, indraga] få in.
1) (†) få hem (ngt) utifrån. BtÅboH I. 8: 174 (1636). Under de Sex åren, 1754 .. och 59 hafve vi ifrån utrikes orter infått Spanmål, tilsammans 726218 tunnor, a 20 Dal. Koppar:mt. SvSaml. 3: 36 (1764).
2) (numera knappast br.) få (ngt) utbetalt l. erlagt l. utlämnat till sig; få (skatt o. d.) indriven. Saa snarth .. wij kunne jnfaa cronones skath och rænthe. G1R 1: 225 (1524). SPF 1859, s. 699.
3) (†) komma l. sätta sig i besittning av (ngt); särsk.: (lyckas) intaga l. erövra (ngt). Atwij nw hafwa indfongith meth edhers hielp ok trösth meste delen af al slot ok landt Som vndher Swerigis rikes crone lyder. G1R 1: 65 (1523). Rhyzelius Ant. 103 (c. 1750).
4) (†) föra (ngn l. ngt) in (ngnstädes); föra (ngt) ombord; fånga o. införa (ngn ngnstädes). G1R 11: 162 (1536). På skuterne infinges en hoop godz. RP 1: 82 (1628).
5) (†) giva (ngn ngt) i besittning. The haffua icke tient tigh (Gud) .. vthi thet wijdha och feta landet som tu them infått haffuer. Neh. 9: 35 (Bib. 1541).
-FÅNG, sbst.1 [till -FÅ o. -FÅNGA] (†) handling(en) att gripa l. tillägna sig ngt; äv. i överförd l. bildl. anv.; stundom: ingrepp, intrång. BtVLand 3: 9 (c. 1650; bet. oviss). (Sv.) Infång .. Lat. captio, apprehensio violenta. Spegel (1712). Lindestolpe SuurbrKrafft 71 (1718; i bet.: ingrepp, intrång). Schultze Ordb. 1027 (c. 1755).
-FÅNG, sbst.2 [till FÅNG i bet.: ngt som omfattar l. griper (jfr FÅNG 6); ssgn bildad ss. motsättning till UT-FÅNG, vilket i sin tur bildats ss. motsättning till det enkla FÅNG] (†) i fråga om vante (handske): insida; jfr GREPP 1 d slutet. Ett par vantar med infång af garfskinn och utfång af fårskinsföttlingar. Stolt Minn. 30 (1879).
-FÅNGA, -ning. fånga in.
1) gm fasttagande bringa (en människa l. ett djur) i sitt våld; fasttaga; fånga; gripa. Nyss infångade .. grodor. Hygiea 1863, s. 491. En för ett flertal .. brott efterlyst person .. infångades på lördagsmorgonen av polisen. DN(A) 1930, nr 249, s. 19. särsk. bildl. Puffsystemet .. kunde .. icke uti sitt frimureri infånga de många hederlige män, som tänkte och skrefvo i Frankrikes vitterhet. Tiden 1848, nr 72, s. 2. Hade hon, den enkla finska flickan, kunnat hålla stånd mot alla de frestelser, som alltid ligga på lur för att infånga skönhet och oskuld? Lagerlöf Top. 80 (1920).
2) uppfånga (ngt som kastas); äv. i överförd anv., med avs. på radioutsändning o. d. De nödställda infånga den (dvs. den lina som kastas med raket), och hur de hala och dra, så kommer en grövre lina efter. Hedin Pol 2: 33 (1911). SvD(B) 1926, nr 28, s. 2.
3) (i sht i fackspr.) uppsamla (ngt i en ränna l. damm l. tratt o. d.); äv. med saksubj. TT 1881, s. 107. En i vattendraget uppförd dammbyggnad, som infångade vattnet. 2NF 31: 859 (1920).
4) sjöt. minska l. taga in (segel); särsk. med tanke på seglets minskande gm halning av gigtåg o. gårdingar; äv.: hindra (segel) från att slå l. piska, dämpa (segel). Det var omöjligt att se maststumpen två fot från mitt ansikte, som ibland fick en snärt af duken, som var illa infångad af gårdingar och slog förtvifladt. Bergdahl Antip. 57 (1906). Gigtåg, hvarmed seglet infångas. 2NF 24: 1456 (1916).
-FÄLLA, v., -ning. (i sht i fackspr.) infoga l. inpassa (ngt i ngt, särsk. i en därför enkom avsedd l. tillpassad fördjupning l. öppning o. d.), fälla in. In uti .. Cylindern är en sphærisk cavitet, uti hvilken en messingskula af 1 1/2 tums diameter är infäld. VetAH 1750, s. 31. De rikaste rumsinredningarna (under gustaviansk tid) ha ofta helt boaserade väggar samt höga speglar infällda i panelen mellan fönstren. GustStil 10 (1926). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.; dels om fördjupning l. urtagning för föremål som skall infällas ngnstädes, dels om föremål som är infällt ngnstädes. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Fornv. 1910, s. 175.
b) (i fackspr.) i uttr. infällt lås, lås som infälles i dörrens ram på sådant sätt att låsbläcket kommer att ligga på dennas yta. Eneberg Karmarsch 2: 739 (1862). 2NF 17: 161 (1912). Ssg: infälls-lås. (i fackspr.) infällt lås. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 3. Lundell (1893). Avledn.: infällbar, adj. som kan infällas. Hörnjärn, fönster-, infällbara och utanpåliggande. TLev. 1908, nr 46 A, s. 2. —
-FÄLLE. (†) = INFALL; i sht i pl.; särsk.
1) = INFALL 4. Wi lära så wänja os hädanefter till sådana hastiga rupturer och infällen (som ryssen nu gjort vid Öregrund). LinkStiftsbibl. Brev 5/8 1716.
2) = INFALL 6.
a) = INFALL 6 a. Vti brudskriffter skal man offta se och höra otienliga, ja fuhla och otuchtiga ord och infellen, helst vti gåtorna. Swedberg Schibb. 107 (1716). Hvar och en sade sitt infälle. GJEhrensvärd Dagb. 1: 154 (1776). (I sällskap är Bolivar) munter och språksam, full af infällen och anekdoter. Gosselman Col. 2: 332 (1828). Att hugga omkring sig med små satiriska infällen. Snoilsky i 3SAH 9: 26 (1894). VL 1897, nr 76, s. 3.
b) = INFALL 6 b. Duetten .. blef, några infällen af rösterne undantagne, väl utförd. SP 1780, s. 318.
3) = INFALL 7. Wexionius Sinn. 3: D 2 a (1684). Andans ingifwelse .. gifwer osz monga gudeliga infellen. Swedberg SabbRo 197 (1690, 1710). Tygler. .. om vi skulle dricka en klunk på saken? Marcel. Gerna. Det infället var intet så tokugt. Envallsson Hofsl. 16 (1786). Representanterne .. böra .. aldrig få tvinga ständerna att öfverlägga om alla motioner och infällen, med hvilka de möjligtvis finna för godt att framkomma. Boström Statsl. 91 (1859).
4) = INFALL 9 (slutet). Forsius Min. 95 (c. 1613). Att bära åhåga och omsorgh, huruledes Landzens inbyggiere måge för hungersnödh befrijas, och icke nu allenast, vtan ock i framtijden bewaras emot sådana infälle. RARP 3: 257 (1642). Björner Hrolf Föret. 2 (1737).
-FÄRD. [fsv. infärdh, ingång, intågande] färd in (till en plats). Ekeblad Bref 2: 195 (1660). Infärden till staden (skulle företagas) i slädar. SD(L) 1896, nr 37, s. 8. Hallström NNov. 262 (1912).
-FÄRGA, v., -ning,
1) (†) gm tryckning framställa (mönster å tyg). VetAH 1750, s. 63.
2) (i fackspr.) anbringa färg (i bet. 2) å (en färgvals l. tryckform l. fotogravyrplåt o. d.), färga in. AHB 131: 69 (1887). De förut brukade färgbollarna för tryckformens infärgning ersattes med handvalsar. NoK 20: 19 (1923).
-FÄSTA, -ning. [fsv. infästa] fastsätta (ngt) i (ngt), insätta o. fastgöra (ngt) i (ngt), fästa in. G1R 11: 38 (1536). Ett Ädelt Lim, brukeligit til at infästa all handa ädle Stenar i Gullringar. Hildebrand MagNat. 284 (1654). (Grusharpan) består af en ram med infästa parallella järnstänger. 2NF 33: 74 (1921). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning i mer l. mindre konkret anv.: sätt varpå ngt är infäst; ställe där ngt är infäst; infästningsanordning. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 439. Fries BotUtfl. 2: 210 (1852). SFS 1916, s. 1083.
b) i numera obr. bildl. anv.; särsk.: inprägla, inplanta (ngt i minnet l. hjärtat); äv. refl. De (dvs. sådana bruk som att fasta, gissla sig o. gå barfota) äro Anti-Christi tros Articlar de bästa, / Dem en Papist bör hårdt i hiertat infästa. Raimundius HistLiturg. 102 (1638). Vid allt detta (dvs. övningar i latinska formläran) bör .. (läraren) ej ha annat syfte, än att formerna på den ginaste väg infästa sig i minnet. SvLittFT 1838, sp. 505. Ssgr: infästnings-anordning. anordning för infästande av ngt. JernkA 1909, s. 88. -ställe. ställe där ngt är infästat. TT 1895, Allm. s. 99. Därs. 1902, V. s. 4. —
-FÄSTE. (i fråga om förh. i Visby, förr) upplåtelse av ofri tomt på obestämd tid (på det villkor att tomten kan återtagas då ägaren (staden, kronan osv.) har oundgängligt behov därav); avtal om dylik upplåtelse; infästerätt; jfr FÄSTE 10 a. VittAMB 1891, s. 54. Tomten, som är af kronojordsnatur .., är upplåten på infäste mot en årlig afgift till Kronan af 1 krona 42 öre. PT 1908, nr 3 B, s. 2. SvStadFT 1916, s. 223. Skarstedt Jordab. 265 (1924). Ssgr (i fråga om förh. i Visby, förr): infäste-avgift. avgift som erlades vid tillträdet av ofri tomt som upplåtits ”på infäste”. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 18. -brev. skriftlig handling varigm en ofri tomt uppläts ”på infäste”. BtRiksdP 1905, I. 1: nr 30, s. 3. SvStadFT 1916, s. 220. -rätt, r. l. m. gm infästebrev upplåten besittningsrätt till ofri tomt. Infästerätten i Visby å stadens grund. SvStadFT 1916, s. 219 (rubrik).
-FÖDA, v., -else (BL). [fsv. infödhas, bliva medfödt] (†)
1) bibringa (ett foster ett lyte o. d. som det kommer att behålla efter födelsen); inplanta. (Sv.) Inföda, (lat.) Ingignere. Linc. (1640). När man ock offta med smärta see måste, huru qwinfolcken af en hastig förskräckelse under sin fruchtsamhet så många sälsama tekn af en krafftig Inbillning på sin kära Lifsfrucht inföda och inbränna. Lindestolpe Pest. 33 (1711). Ekblad 145 (1764).
2) i pass., bildl.: födas in (i ett liv av gudsgemenskap); ss. vbalsbst. -else äv. konkretare. Tollstadii djupa infödelse i Gud. BL 18: 300 (1850). Det finnes .. ett verkligt, nytt, himmelskt andelif, i hvilket en syndig menniska, född af kött, kan infödas genom Guds Ande. Rudin 1Evigh. 1: 600 (1868, 1878).
-FÖDD, p. adj. [fsv. infödder]
1) (†) medfödd; som tillhör ngn sedan födelsen; som tillhör ngns natur l. väsen; naturlig. Then gamble Adam, thz är, menniskennes infödda ondska. GlMark. 9: 49 (NT 1526). Ty ähr vår ödmiuke och underdånige begiäran, E. E. af inföd misskundsamheet allernådigst vårt besverlige tillstånd ansee ville. OxBr. 11: 385 (1644). Om emellan Spaniorer och Fransoser är en infödd eller tilvänter vedervilja, therom tvistas ännu. Lenæus Hübner 44 (1726). Atterbom Minnest. 1: 299 (1844).
2) född i ett visst land l. en viss trakt l. på en viss plats o. d.; som gm födseln tillhör ett visst land osv.; inhemsk; jur. som gm födseln på grund av familjerättslig anhörighet har medborgarrätt i ett land (vare sig han värkligen är född i landet eller icke); äv. i substantivisk anv.: inföding; jfr HEMFÖDD 2. En infödd svensk, stockholmare. Undervisning i främmande språk av infödda lärare. The breff, som framlidne infödde herrer vndt och giffuit haffue thenne breffuisere. G1R 1: 2 (1521). Han är infödd i Vexiö Stift. VDAkt. 1785, nr 193. Jag ville, jag vore ett drömlands son, / en infödd af Indialand. Fröding Guit. 123 (1891). De infödda skåningarne voro alltid betänksamma och försiktiga i affärer, sade han. Sahlin SkånFärg. 159 (1928).
3) (numera knappast br.) i allmännare l. överförd l. utvidgad anv., om sak (t. ex. språk l. ordskatt l. växt): inhemsk. Rudbeck Atl. 1: 79 (1679). Infödde i Amerika äro Mais, Potäter, Cacao. Palmblad LbGeogr. 80 (1835). Ett språks infödda ordskatt. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 515. —
-FÖDDES, adj. [efter INRIKES o. d.] (†) infödd. Wij (hava) icke .. annat æstimerat H. F. Durkl. än en inföddes Swensk herre i Rijket. RARP 7: 63 (1660; möjl. felaktigt för: infödder).
Spoiler title