SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INGEN 3en2, pron.; n. intet in3tet2, äv. (numera i sht i bet. 4 f, vard.) inte in3te2, äv. (i dagligt tal numera vanl., utom i bet. 4 e, f) inget 3et2, i mellersta Sv. vard. inge 3e2; pl. inga 3a2; i substantivisk anv.: gen. sg. m., f. o. r. ingens 3en2s; n. (föga br.) intets in3tet2s l. ingets 3et2s; pl. ingas 3as2. Anm. Den gamla nom. o. ack. n. pl. ingen [fsv. ingin], numera dock vanl. fattad ss. sg., användes ännu i förb. ingen ting (se 1 b), o. (ngt vard.) i uttr. ingen råd, ingen under, ingen tvivel.
Ordformer
(m., f. o. r. sg. ing Fosz 24 (1621; i vers); ingan SkaraStiftJordeb. 146 (1540; m.), KOF 1: 396 (c. 1618; r. l. f.); ingen (jngenn jnngenn osv.) Apg. 18: 15 (NT 1526) osv.; ingin Lucidor (SVS) 209 (1672); in(n)g(h)ien(n) (jn(n)g-) BtFinlH 4: 425 (1570), Johansson Noraskog 2: 84 (i handl. fr. 1616); nom. m. inger Holof. 18 (c. 1580), ÄARäfst 107 (1596). — dat. sg. m. ingom 2Kor. 7: 2 (NT 1526), SvSaml. 4: 103 (1765). — f. sg. inga, inge Mat. 25: 3 (NT 1526), Stiernhielm Arch. B 1 a (1644); obl. form ingo Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668), KOF II. 2: 323 (c. 1655). — n. sg. inge AOxenstierna 2: 9 (1607), Strindberg HMin. 2: 296 (1905); inget Ljunggren SVH 1: 199 (i handl. fr. 1781) osv. int Stiernhielm Jub. 36 (1644, 1668: intann'; i vers); inte (in(n)the, intä) OPetri MenFall I 6 a (1526), Quennerstedt StrSkr. 2: 249 (1915, 1919; i bet. 4 f); int(h)ed(h) (int(h)z) G1R 6: 176 (1529), VDAkt. 1653, nr 166; intet (inthet, intedt, intett) OPetri Tb. 35 (1524; uppl. 1929) osv.; jntidh SkrGbgJub. 6: 97 (1588); int(h)it(h) (jntidt, jn(n)thi(t)h) Upp. 22: 17 (NT 1526), SkrGbgJub. 6: 213 (1590). — dat. sg. n. ingo DomRegl. mom. 16 (c. 1540), Runius Dud. 3: 58 (c. 1710). — m., f. o. r. pl. inga OPetri 1Post. 8 b (1528) osv.; inge Bar. 6: 68 (Bib. 1541), Rydqvist SSL 2: 549 (1860; betecknat ss. sälls.); jn(n)g(h)ia SkrGbgJub. 6: 118 (1589); jnngie SkrGbgJub. 6: 131 (1589); ingre RARP 2: 218 (1636); ingen SkrGbgJub. 6: 83 (1587), Spegel Dagb. 124 (1680). — n. pl. ing Sigfridi F 8 b (1619); inga (inge) Grubb 820 (1665) osv. jngia SkrGbgJub. 6: 202 (1590); ingen FörsprRom. 5 b (NT 1526: ingen ting), Rääf Ydre 3: 162 (i handl. fr. 1619), Wulff Dante 123 (1897: ingen under). — i substantivisk anv.: gen. sg. m., f. o. r. ingens Job 32: 21 (Bib. 1541) osv. gen. sg. n. ingens Bar. 6: 69 (Bib. 1541: til ingens nyttighe), LPetri Jes. 44: 10 (1568: ingens .. nyttigh); intes Almqvist TreFr. 2: 126 (1842: till intes). — gen. pl. ingas Rydqvist SSL 2: 549 (1860) osv.)
Etymologi
[fsv. ängin, engin, ingin m. fl. former, n. änkte (ängte), enkte (engte), inkte (ingte), inte m. fl. former, pl. änge, enge, inge, änga, enga, inga osv.; motsv. d. ingen, isl. engi; av ett samnord. æin-gi, n. æint-gi, som utvecklats till ängi, n. äntki o. (med omställning av kons.) änkti osv., i svagton vidare till ingin, n. inkti, ingte, inte; av æin- (se EN, räkn. o. pron.) o. det urspr. förallmänligande, senare negerande suffixet -gi (se ALDRIG, EJ, VARKEN). — Jfr ICKE]
negerande indefinit pron.: icke någon.
Anm. I strid mot nutida språkbruk användes pron. ingen i ä. tid: a) pleonastiskt i förb. med annat negerande ord (l. annan form av samma pron.), t. ex.: Om .. (fastan) hade warit gudz bodh, hade aldrigh ingen hafft macht til ath dispensera ther vdinnan. OPetri PEliæ h 4 b (1527). Och kan ingen Cavalier eller krigzman inthet högre efftertrachtte änn (osv.). RARP 1: 65 (1627). Aldrigh ingen Jungfrw haar iagh här till, / Begärt eller älskat. Chronander Bel. E 5 a (1649). Iag skal inte låka ingen der til. Horn Lefv. 86 (c. 1657; rättat efter hskr.). Fernander Theatr. 325 (1695). b) i st. f. någon efter verb med bet.: förhindra, förbjuda, neka, tvivla o. d. l. motsv. sbst., t. ex.: Wij .. fförbiudom allom wårom ffogthom .., at j benempde her Eriche .. inthet hinder eller fförfongh göre. BtFinlH 3: 4 (1531). Neckthe Claffuuss, ath han haffuer Oloff Larss[o]nn jntidh thil att beskylla. SkrGbgJub. 6: 97 (1588). Om wij hans (dvs. Guds) stoora Benägenheet, skulle förachta eller ock twifla osz intet skola bekomma. Rudbeckius Luther Cat. 184 (1667). Förbud at inga Gesäller eller Lärodrängar få hålla Fastelags spel. SthmStadsord. 1: 194 (1669). Hindra och afböja, at inga rådslag företagas. PH 6: 4437 (1756). Ekelund 1FädH 1: 91 (1829).
1) i adjektivisk anv. Ingen människa vet detta. Ord och inga visor. En gång är ingen gång (ordspr.). Ingen orsak! (artigt avböjande av ett tack). Inga tidningar äro goda tidningar (ordlekande ordstäv). Ingen ros utan törnen (ordspr.). På intet sätt. Vara av ringa eller ingen betydelse. Vara till alldeles (alls, rakt) ingen nytta. För ingen del (i världen). Ingen wijsheet, intet förstånd, ingen konst hielper emoot Herran. Ordspr. 21: 30 (Bib. 1541). Tu skalt inga andra gudar haffua för migh. Cat. 1567, s. A 2 a. Dagligit öfwerflöd vti Maat, och i Dryck höfwer ingom / Wijsan man. Stiernhielm Herc. 343 (1658, 1668). Ingen växt, intet djur kan finna et skygd i dit (dvs. isbärgets) kalla sköte. Kellgren 3: 208 (1792). Må då alldeles intet arbete förrättas på Söndagen? Lindblom Cat. nr 41 (1811). Gud! du af inga skiften vet, / Af ingen tidens skranka. Ps. 1819, 6: 1. Jag såg mig då som en person / Med få, ja inga brister. Runeberg 2: 8 (1847). Inget åkdon syntes till. Ottelin BSorl. 105 (1904). Mannen led ingen den minsta skada. Lagerlöf KristLeg. 6 (1904). — särsk.
a) [jfr motsv. konstr. i fsv.] (†) med det styrda ordet i best. form l. föregånget av determ. pron. Giff thina nådh .. ath wij inthet thet ting begäre som tich kunde wara till wanheedher. OPetri MenFall G 3 b (1526). The ther vppe wore i tornedt offuan porten, hade ingen eelden. Svart G1 38 (1561). Nu törs ingen fienden sig mehra wijsa. KKD 6: 74 (1708). — särsk. i uttr. ingen parten l. delen, ingendera parten. Kunde ingen parten seija sigh [then] gongon något mycket haffua antingen wunnet eller tappat. Svart G1 53 (1561). Ingen Dehlen (har) wist .. huadh det för ett Ting ähr, der om de så lenge disputerat och stridt. Kempe Krigzpersp. 38 (1664).
b) [ingen ting är eg. n. pl.] (numera föga br. utom vid emfatiskt framhävande) i förb. ingen ting, förr äv. intet ting, ingenting, intet. (Emedan) ingen ting så goodh är till ath döffua nidh kötit medh såsom corsit och lidhande. FörsprRom. 5 b (NT 1526). Jntit ting är såå gott ath thet jw kan komma j misbruck. OPetri PEliæ c 2 a (1527). Däremot anses Adalvard för ingen ting af B. Brynolf. Lagerbring 1Hist. 1: 533 (1769). Skulle den resande hafva glömt passet hemma, så gör det ingen ting. Rydberg RomD 136 (1877). — särsk. (†) i adverbiell anv.: icke; jfr INGENTING e. Iag som ingen ting war waker. Horn Lefv. 35 (c. 1657; rättat efter hskr.).
c) i förb. ingen annorstädes, vard. ingen annanstans, förr äv. inga l. inge annorstädes, på intet annat ställe. Sådant ser man ingen annanstans än i Sverge. Vdi Botnen Helsingeland Norlandenn, och ingen annerstädes. LReg. 11 (1563). The som wille begiffua sigh vthi Echtenskaps Stånd, the skole wijas i Kyrckian, och inga annorstädes. Petreius Beskr. 6: 41 (1615). Dedh bör dhär skee och inge annorstädes. KalmPriv. 1620, s. 45. Du (kan) ingen annorstädes, än i Gud hafva fullkomlig tröst och förnöjelse. Liljestråle Kempis 149 (1798).
d) ss. predikativ, i uttr. vara l. bliva ingen, övergående i bet.: vara resp. bliva borta, (komma att) fattas l. saknas, icke förefinnas; numera (utom i vitter stil) i sht i förb. nästan ingen, liten eller ingen, så godt som ingen o. d. Efterfrågan på denna vara är så godt som ingen. Berchelt PestBeg. A 6 a (1588). Participanternes vinningh (bliver) liten eller ingen. OxBr. 10: 270 (1622). Ert budskap hör jag, men min tro är ingen. Rydberg Faust 24 (1876). (Saxarnas) kristning .. var norr om Elbe upp till Danmarks gräns så gott som ingen. OoB 1930, s. 276. — särsk. i numera obr. uttr. Så är i känslan och ingen frögd, ther Kroppen är ingen. Stiernhielm Herc. 79 (1648, 1668). Vinden var stundom aldeles ingen. Thunberg Resa 1: 9 (1788).
e) (numera bl. starkt vard.) med starkt utpräglad negerande innebörd: ingen enda, icke en. Där syntes ingen människa. (Jag) rände åt Slottet det genaste jag kunde; / Dwaldes rätt inga stunde. Carl IX Rimchr. 35 (c. 1600). Ingen bokstaf har iagh bekåmit sedhan iagh reste ifrån Salshult. KKD 7: 30 (1702). Femtio riksdaler riksgälds, säger jag. Ingen skilling mer. Bremer Grann. 2: 134 (1837). Dens. Hertha 318 (1856).
f) (numera i sht vard.) i konstr. o. förb. i vilka för tanken mindre det av pron. bestämda substantivet än satsens verb l. hela satsens innehåll negeras; numera i strängt vårdad stil vanl. ersatt med icke — någon (ofta i uttr. i vilka någon är obehövligt o. kan utelämnas). Han har inga pängar. Jag ser ingen ände på det. Han hade ingen lust till det. Han fick intet (inget) svar på sin fråga. Där hjälpte inga böner. En svala gör ingen sommar. Han kommer ingen vart därmed. Det lider intet (äv. ingen) tvivel att (osv.). Han visste sig intet (äv. ingen) råd. The fåwitzska togho sina lampor, och togho inga olio medh sigh. Mat. 25: 3 (NT 1526). Tu skalt ingen hustru tagha aff Canaans döttrar. 1Mos. 28: 6 (Bib. 1541). Iag håller inga flere consistorier där öffver. Rudbeck Bref 11 (1662). När Sven kom till bryggan, fann han ingen båt. Klockhoff ESkr. 86 (c. 1860). En söt liten engelsk ungmö, som inga cigarrer rökte. Cavallin Kipling Emir. 65 (1898). Eckermann talade aldrig om Schiller, hade ingen reda på Schiller. Böök 4Sekl. 64 (1928). — särsk.
α) i numera obr. konstr. (jfr β); särsk. i bisats med rak ordföljd. Theras (dvs. fårens) herrar slachta them, och hålla thet för ingen synd. Sak. 11: 5 (Bib. 1541). Han sågh, at Fædor fick inga barn. Gustaf II Adolf 129 (1616). A. F. Dalin, som haft ingen förkärlek för svenska ord och uttryck. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 508.
β) (†) i uttr. i vilka pronomenet tillsammans med en föregående prep. motsvarar ett nutida utan. (Jag) giffwer .. Högbe:te Kon:ge M:tt .. thesse effter:ne mine gårder för inge penninger (dvs. utan betalning). Johansson Noraskog 2: 288 (i handl. fr. 1558). Med öfverhetenes ringe eller ingen fördel. RA I. 3: 108 (1593). Theophilus, som medh inga Skääl hatade Chrysostomum. Schroderus Os. 1: 595 (1635).
γ) ss. bestämning till ett ss. predikativ användt substantiviskt ord; ofta i förb. äv. med ett adjektiv, varvid negerandet av predikativet huvudsakligen faller på detta (jfr ε). Det är intet (äv. ingen) under att (osv.). Du är ju inget barn mer. Det är ingen hemlighet. Det är ingen konst att klandra. Ther offuer will iach ingen domare wara. Apg. 18: 15 (NT 1526). Krijgh är ingen Barnaleek. Grubb 428 (1665). Twungen dyrckan; är ingen dyrckan. Isogæus Segersk. 264 (c. 1700). Wien är ingen regelbunden stad. Atterbom Minn. 591 (1819). Pastorn var ingen öfvad stilist. Rydberg Frib. 134 (1857). Smirre var ingen ung räv. Lagerlöf Holg. 1: 43 (1906). Detta var ju inget fel i och för sig. Dens. Mårb. 9 (1922). (†) Han är nu mera ingen Advocat. Dalin Arg. 1: 15 (1732, 1754).
δ) oeg., med syftning på en bestämd person l. sak, ersättande en (energisk l. emfatisk) negation vid verbet. Då han (dvs. Mustafa) .. kom in i Cammaren, war ingen Amurat der. Dryselius Måne 214 (1694). (Han sade sig icke ha träffat en viss major) ”Och han har också ingen major sökt!” Almqvist AmH 1: 251 (1840). Men ingen Jenny kom. Sjödin StHjärt. 212 (1911).
ε) (numera nästan bl. vard.) ss. bestämning till ett av adjektiv (äv. räkneord) bestämt substantiviskt ord, varvid negationen främst gäller adjektivet (jfr γ). Till ingen ringa skada för alle Ständer. RARP 2: 119 (1634). De (blevo) af ingen liten ifver uprörde. Bælter JesuH 4: 14 (1757). Inga 6 veckor voro förflutne, förrän (osv.). VetAH 1769, s. 45. Han har ingen så utsökt stil. Vasenius Top. 2: 188 (cit. fr. 1840). Han hade just ingen stor röst. Lagerlöf Mårb. 304 (1922). — särsk. i numera obr. uttr. Thenn samma (dvs. en brottsling av visst slag, skall) wara recknatt för jngienn erligh människia. SkrGbgJub. 6: 173 (1590). (Konung Augusts) Cavallerie hade der (dvs. vid belägringen av Riga) inga många glada stunder. Nordberg C12 1: 92 (1740).
2) i substantivisk anv., med underförstått sbst., som vanl. är att supplera ur det föregående satssammanhanget, stundom ur en efterföljande bestämning (partitivattribut l. dyl.); till genus o. numerus vanl. rättande sig efter det underförstådda ordet. Skepestapeniga (dvs. skeppsstadsskatt) .. inga. HH XI. 1: 28 (1530). Iagh sökte hielp när menniskiom, och fan ingen. Syr. 51: 7 (Bib. 1541). Hwilken som haar gullet eller diefwulen, han kan intet aff them fördöllia. Törning 78 (1677). Ingen af mina medtäflare ha ännu speciminerat. EGGeijer (1810) i MoB 7: 121. Spanmål fanns icke tillräckligt, hö nästan intet. Malmström Hist. 4: 310 (1874). Gisela var ensam på Rohainen, grannar funnos inga. Berg Krig. 7 (1915). (†) Någre troverdige nye tijender hafue vij nu nyligen inge spordt. AOxenstierna 2: 8 (1607).
3) i substantivisk anv. utan underförstått sbst., om person; utan inskränkande bestämning, uteslutande alla: icke någon överhuvudtaget, icke någon alls; l. med inskränkande bestämning, uteslutande alla inom en viss krets l. bland ett visst antal osv. (jfr b); numera nästan bl. i sg.; äv. med förstärkande tillägg: ingen alls l. alls ingen, ingen i (hela l. vida) världen o. d. Ingen undgår sitt öde (ordstäv). Ingen kan tjäna två herrar. Ingen är profet i sitt fädernesland. Alla, ingen undantagen. Hälsa alla, ingen nämnd och ingen glömd! Är det ingen som har sett honom? Wij haffuom ingom giordt emoot, wij haffuom ingen förleedt, wij haffuom ingen beswikit. 2Kor. 7: 2 (NT 1526). Ingen må wara Domare i sin egen Saak. DomRegl. mom. 16 (c. 1540). Alla kiänna Apa, Apa kiänner ingen. Grubb 14 (1665). Ingom må effterlåtas the af honom sielf skrefne .. böcker til hans förfång at efftertrycka och försälja. 2RA 1: 692 (1723). Ingens Herre, ingens Träl! / Sade våre Fäder. Thorild 1: 169 (1805). Gud frestar ingen. Lindblom Cat. nr 289 (1811). Han kunde en konst, som ingen i verlden begrep. Almqvist Grimst. 7 (1839). Sådant luktar utaf dåligt spe / När tusen gråta och när inga le. Hagberg Shaksp. 4: 19 (1848). Åhja; ingen rädder här. Strindberg GVasa 33 (1899). ”Oss väl, och ingen illa”, — det må vara vårt svenska valspråk. Hjärne Unionsf. 42 (1905). Hon .. försökte intressera mig för en ung dam .., vilken ingen av oss kände. Hallström Händ. 35 (1927). — särsk.
a) (tillf.) i personifikation. IErici Colerus 2: 205 (c. 1645). Ingen min swän haar alt bestält .. (dvs.) Alt hwadh som illa giörs i Hwszhållet, dhet haar alt dhen skalcken (Ingen) giordt, och ingen får weeta hwad Ingen haar giordt. Grubb 396 (1665). (Insändaren är) en Anonymus, en ingen. SvMerc. IV. 4: 164 (1759). jfr: Hela familjen Ingenalls från Ingenstans. Lindqvist Stigm. 137 (1906).
b) med inskränkande bestämning, i sådana uttr. som ingen annan l. mer l. mindre o. d. ingen utom (förr äv. utan) l. med undantag av o. d., inga flera, annars ingen o. d., förr äv. ingen än (jfr 4 b); äv. (i vitter stil) i uttr. såsom ingen o. d. med ordet annan underförstått; i uttr. ingen annan l. ingen mer eller mindre, ingen mer och ingen mindre o. d. äv. bl. för att energiskt framhålla en viss person: just han l. denne o. d. Inghen är then mich hielpa kan vtan tw (Gud) alleena. OPetri MenFall H 1 b (1526). Iagh är Herren och ingen meer. Jes. 45: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: eljest ingen). När ingen annan är wedh handen, så måste fulle Bonden sielff hålla i skafftet. Grubb 291 (1665). Iagh nempner inge fleer. Lucidor (SVS) 196 (1672). Ingen kan migh hielpa, förlossa eller saligh göra, än tu Herre Gudh allena. Preutz Kempis 493 (1675). Du Skald som få, du Talare som ingen! Tegnér (WB) 8: 53 (1839; om J. O. Wallin). Ha, han har kommit, han och ingen annan, / Den lilla mannen syns med band om pannan. Runeberg 2: 114 (1848; om Döbeln i slaget vid Juutas). Anföraren för rebellerna var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän Krysanteus. Rydberg Ath. 380 (1859). OoB 1930, s. 456.
4) i substantivisk anv. utan underförstått sbst., i neutr. sg.: ingenting. Alls, rakt, i sht förr äv. platt, förr äv. slätt intet. Så godt som intet (inget). Han har intet (inget) att leva av. Jag kan intet (inget) göra. Här är intet att hoppas. Han fick intet (inget) för sitt besvär. Därav blev intet. Han fick hela kvarlåtenskapen, intet undantaget. Det betyder intet (inget). Duga till intet. Det tjänar föga eller intet (inget) till. (Kräva osv.) allt eller intet. Intet är så ondt, att det inte är godt för något (ordspr.). Intit är skyylt som icke wardher oppenbarat, och intit fördoldt som icke vpkommer. Luk. 12: 2 (NT 1526). Hött är medh ingo bött. DomRegl. mom. 16 (c. 1540). Theras trägudhar, förgylte och försilffwradhe gudhar (äro) til ingens nyttighe. Bar. 6: 69 (Bib. 1541). Noghot är jw bätre, än inthet. Balck Es. 173 (1603). Dher intet är, dher haar Keysaren sin rätt förlorat. Törning 76 (1677). Af Dig, o Drott! Jag (dvs. den siste skalden) intet vill begära. Geijer Skald. 30 (1811, 1835). Af fantasi egde han (dvs. Thorild) .. föga eller intet. Sturzen-Becker SvSkönl. 19 (1845). Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan, / hon är fager och fin, men har intet i fickan. Fröding Guit. 41 (1891). Det här är väl inget för karlar. Siwertz JoDr. 354 (1928). — särsk.
a) med omedelbart efterföljande (begränsande l. inskränkande) adjektivisk bestämning. Intet ondt som inte har något godt med sig (ordstäv). Du (dvs. ryske tsaren) låfuer och tilsäger, att inthed fientligid skulle företages. HT 1915, s. 99 (1597). Dhen intet gott wil lähra, honom wäxer icke heller stoort wett. Grubb 486 (1665). Inget galet med familjen, eller hur? Cavallin Kipling Gadsby 26 (1897). Det finnes inget vänligt och ljust att vila ut vid i denna värld (dvs. i Sigrid Undsets Olav Audunsson). Böök 4Sekl. 234 (1925, 1928).
b) med inskränkande l. begränsande bestämning, i sådana uttr. som intet (inget) annat l. mer l. mindre (än) l. intet (inget) utom (förr äv. utan) l. med undantag av o. d., förr äv. intet än (jfr 3 b). At ha[n] skwlle i[n]th[et] gø[re] wta[n] th[et] ho[nom] worde beffalt. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). H[e]r La[re]ns fick jntit aff (arvet), æn rænta[n] .., xx {marker} om ååret. Därs. 142 (1526; uppl. 1929). Om i dessa särskilda former icke verkar en allmän kraft, äro de och förblifva intet mera än tomma former. Järta 1: 45 (1809). (Värdinnan till gästen:) Det var inget mer? Går. Hallström Sagodr. 116 (1910). En dylik uppfattning (dvs. att all gudstro skulle vara kristustro) vore intet annat än en påtagligt verklighetsfrämmande konstruktion. Aulén AllmTron 59 (1923). — särsk. (†) med syftning på person. At intet mindre än en slägting under hölt hänne. Chenon Heywood 2: 35 (1773). Almqvist AmH 1: 123 (1840).
c) (†) i fråga om räkning: noll. Swedenborg Reg. 22 (1718). Jakade kallas de (dvs. de storheter) som äro större än intet. Palmquist Alg. 1: 8 (1745). Möller (1807).
d) i mer l. mindre pregnant, ofta metafysisk mening, betecknande det l. ngt icke varande l. existerande l. det l. ngt som icke har realitet (i motsättning till det l. ngt varande l. existerande l. det l. ngt som har realitet); särsk. filos. om icke-varat; stundom konkretare, närmande sig bet.: den tomma rymden, kaos l. dyl.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Det tomma intet. Han (dvs. Herren) .. henger iordena vppå intet. Job 26: 7 (Bib. 1541). Döden sielfwer är Intet, och gör all ting til Als-Intet. Stiernhielm Herc. 73 (1658, 1668). När allt i intets mörker låg. Ps. 1819, 27: 1. Gud har skapat verlden af intet. Norbeck Theol. 30 (1840). Tids nog vi få i tomma intet sväfva. Wecksell SDikt. 282 (c. 1861). Intet eller m. a. o. det från allt vara afsöndrade ickevarat. Borelius Metaf. 13 (1883). I en värld, där allt är något, och det rena intet är den rena orimligheten. Quennerstedt Värld 15 (1904). Vandrande skuggor döko (i mörkret) fram ur intet. Siwertz JoDr. 364 (1928). Den indiska filosofien, med dess dyrkan av det gudomliga intet. BonnierLittH 4: 278 (1930).
e) i mer l. mindre oeg. l. överförd anv., betecknande ngt l. ngn ss. alldeles l. mycket ringa l. obetydlig(t) l. värdelös(t) o. d.: ringa l. värdelöst ting, obetydlig varelse; obetydlighet; småsak, bagatell; i sht förr äv. (företrädesvis i vitter stil) övergående i bet.: ringhet, värdelöshet, intighet, fåfänglighet o. d.; ofta föregånget av obest. l. best. artikel l. gen.-bestämning l. poss. pron. Anse, hålla, räkna ngt för (ett) intet. Han sålde sin gård för ett intet, dvs. för en spottstyver. För honom är detta (som) ett intet. Mandelträän woro intet emoot thes (dvs. cederns) quistar. Hes. 31: 8 (Bib. 1541). De .., som af sitt inte yfvas. Frese Pass. 100 (1728). Verldens fåfängelighet och Lyckans intet. Björnståhl Resa 1: 310 (1771). Det intet, som du kallar lycka. Tegnér (WB) 1: 92 (1806). Fruntimren kunna ofta af ett inte, en småsak bereda stora verkningar. Wetterstedt ConvOrdb. 176 (1822). Din egen far blir ett rent intet emot honom. Almqvist TreFr. 1: 7 (1842). Herr Tobiasson sköt fram sina läppar, så att hakan plattades in till ett intet. Benedictsson Folkl. 205 (1887). Jaa, det är en qvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte. Strindberg Skärk. 119 (1888). Hvad ni ha känt, är ett intet mot mitt, tro mig, ett intet. Hallström El. 44 (1906). — särsk.
α) (i sht i vitter stil) övergående i bet.: obetydlig l. ringa ställning o. d., obetydlighet, ringhet; äv. i förb. med poss. pron.: (i l. ur osv.) hans l. sitt intet o. d. Sjunka tillbaka till sitt intet. Är jag på rätta vägen, eller ej, at bringa mit rike utur sit intet? Envallsson Peter 33 (1799). Du Ödets slaf .. / Ur Intets sälla stillhet ryckt. Tegnér (WB) 1: 17 (1801). (Statsminister) Malling är en man, som från intet bragt sig upp .. till statens högsta värdighet. Nicander Minn. 1: 33 (1831). Framdraga ngn ur hans intet. Auerbach (1909).
β) (†) ss. predikativ, i uttr. vara (om person äv. känna sig) intet, vara (resp. känna sig) ytterst ringa l. obetydlig l. värdelös; äv.: vara fåfänglig o. d. Huru platt intet äro alla menniskior. Psalt. 39: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: fåfänglighet allenast äro alla människor). Tu wänder tigh altijdh gärna til thet som ondt och intet är. Preutz Kempis 212 (1675). Alla hans löften äro intet. Giese Sprachm. 1—3: 420 (1730). Aldrig hade hon känt sig så intet. Bremer Fad. 59 (1858).
γ) (i sht vard.) i det adverbiella uttr. som (ngn gg likt) ett intet, i sht förr äv. som intet, utan svårighet, med lätthet, ”utan vidare”, ”som ingenting”. En Fru, som trotzar Rom, och hindrar Holland skryta / En, som thet Franska Kram (som intet) öfvergått. Brenner Dikt. 2: 164 (1730). Hvarefter man kan lära sig räkna i bråk, likt ett intet. Almqvist AmH 1: 87 (1840). Första qvarten går som inte. Strindberg RödaR 179 (1879). Han drog det tyngsta lass som ett intet. Forsslund Djur 97 (1900).
f) i uttr. för intet l. inte (ngn gg för inget), för ingenting.
α) utan ersättning l. motprestation l. vedergällning; utan betalning l. lön; gratis; äv. i överförd anv., i fråga om straff l. hämnd o. d. Then ther will han taghe liffzens watn för intit. Upp. 22: 17 (NT 1526). Altså tienar pastor för intet. VDAkt. 1677, nr 420. Intet för intet, heter det. Björn Pap. 29 (1794). Tack, hjertligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Strindberg RödaR 63 (1879). När .. (den fängslade lappen) ändtligen kom lös, sade han, att detta skulle inspektorn ej hafva gjort för intet. NorrlS 1: 161 (1899). I haven fått för intet; så given ock för intet. Mat. 10: 8 (Bib. 1917).
β) utan skäl l. orsak l. anledning; äv.: utan värkan l. effekt l. resultat, förgäves; särsk. i uttr. icke (inte) för inte(t), icke utan skäl, på goda grunder, förklarligt nog o. d., med påtaglig(t) värkan l. resultat. Ni är ikke cand. Heurlins vän för inte. Thorild Bref 1: 22 (1781). ”Gift folk” (rommani) är icke för intet ett af zigenarnes nationalnamn. (Cavallin o.) Lysander 266 (1875). Det var väl inte för inte han legat sex terminer i Upsala. Wahlenberg Tolf 22 (1893). Maria (Stuart) hade ej för intet gått i Guisernas skola. PT 1907, nr 256 A, s. 3. Det var inte för intet, som han (dvs. Zacharias Topelius) hade kommit till världen på Felixdagen. Lagerlöf Top. 25 (1920). Bliva ledsen för intet. Cannelin (1921).
g) i uttr. bliva (i högre stil äv. varda) l. gå, ngn gg falla, förr äv. komma om intet, resp. göra om intet, äv. vara om intet; numera vanl. i fråga om plan, förslag, förhoppning o. d.: icke komma till utförande l. fullbordan l. fullföljas, icke bliva av, stäckas, misslyckas, resp.: hindra från att utföras l. fullföljas, kväva, stäcka, resp.: vara hindrad l. stäckt osv.; i sht förr äv. allmännare: bliva resp. göra till intet (se h) resp.: vara tillintetgjord. Är thetta råådhet eller werck vthaff menniskior, såå wardher thet wäl om intit. Apg. 5: 38 (NT 1526; Bib. 1917: kommer .. att slås ned). Skulle theras otroo göra gudz troofastheet om intit? .. Bort thet. Rom. 3: 3 (Därs.). Sedhen cronan blifuer på lychtone platt förderfuett och om inthett. AOxenstierna 2: 45 (1612). Så äre lijkwel slijke Consilia .. om intet bleffne. NAv. 10/1 1656, nr 1, s. 3. Vårt hopp om intet är. Kolmodin QvSp. 2: 100 (1750). Nu föll om intet hela denna plan. Franzén Skald. 2: 49 (1828). Hela expeditionen blef om intet. Ekelund 1FädH II. 1: 139 (1830). Denna förhoppning gick dock helt och hållet om intet. Oscar II IV. 1: 141 (1869, 1890). Så när hade företaget gått om intet. Grimberg VärldH 3: 128 (1928). — särsk.
α) (†) i fråga om person: bliva till intet, tillintetgöras, gå under, duka under, omkomma, resp.: tillintetgöra, förgöra. Alla the som trodde honom wordho förskinghradhe, och kommo om intit. Apg. 5: 36 (NT 1526; Bib. 1917: blevo till intet). (Konung Erik av Pommern) wille göra thet Swenska ridderskapet om intit. OPetri Kr. 181 (c. 1540). Han föll tijt in i Brunnen, och bleff om intet. Fosz 513 (1621). Att migh .. kunde blifua hulpett, så att jagh och m(ina) fattige barn icke aldeles skall blifua om inthz. VDAkt. 1653, nr 166. Rudbeckius Luther Cat. 41 (1667).
β) (†) i fråga om lag, stadgande, avtal o. d.: bliva l. vara ogiltig, upphävas, avskaffas, resp.: göra ogiltig, beröva gällande kraft, upphäva, annullera. Ath lyfftit skulle om intit wardha medh laghen. Gal. 3: 17 (NT 1526). The wille om inted göre vesterårs recess. G1R 6: 176 (1529). At then dubbelte toll .. skulde nu vare um intet. HT 1910, s. 281 (1592). (Sv.) Göra om inte. (Fr.) Annuller. Nordforss (1805).
γ) (†) i uttr. vara om intet, övergående i bet.: vara förgäves l. onyttig, till ingen nytta, utan framgång l. resultat. RP 8: 454 (1641). Där .. Solennes stora Krafft och Wärckan ey wore dher hoos, så wore alle lefwande Diurs Arbete aldeles om intet. RelCur. 3 (1682).
h) (numera i sht i vitter stil) i uttr. bliva l. (i högre stil) varda, ngn gg falla o. d., förr äv. l. komma till intet (stundom till ett intet), gå under, förstöras, fördärvas, utrotas, försvinna, förtäras o. d., förr äv.: bliva om intet (se g); göra (ngt) till intet, göra att (ngt) icke längre finnes, förstöra, fördärva, undertrycka, utrota, tillintetgöra (ngt); förr äv.: göra (ngt) om intet (se g). Theres (dvs. norrmännens) Capitenere bleeff dödh på wäghen, ther fore kom thet toghet til intit. OPetri Kr. 48 (c. 1540). Döö och bliffua til intet. Rudbeckius 3Pred. B 4 b (1622). (Stefanus IV) befruchtade (sig), at Keysaren skulle .. til äfwentyrs göra hans Waal til intet. Schroderus Os. 2: 491 (1635). Både gräs och korn (är) gångit till intet af vätan. Ekeblad Bref 2: 149 (1659). Än lyckas med de bästa skäl / At vantrons troll til inte göra. GFGyllenborg Vitt. 2: 161 (1795). Om ej Herren tänkte uppå sitt verk .., så skulle i detta ögonblick allt falla till intet. Franzén Pred. 4: 147 (1844). Skall i tusen år jag (dvs. obelisken) i påfvestaden / Stå att se dess makt till ett intet varda. Wennerberg 1: 231 (1881). Lågan flammade .. upp av vaxet och tygerna .. alltihop .. blev till intet i .. hettan. Hallström Händ. 167 (1927). — särsk. (†) i uttr. göra till intet, i fråga om (ngns) ord, utsago, löfte o. d.: sätta ur kraft, göra kraftlös l. ogiltig; taga tillbaka, bryta; äv.: bestrida (sanningen av), motbevisa. Ther medh (hade han) sitt Pitzier och Breff förmedels sådant grufweligit Tyrannij til intet giordt. G1R 1: 23 (1521). Swarade Johan Månsson sigh willia giöra kyrkioherdens bref till lögn och inthet. VDAkt. 1692, nr 403. Förmodar fördenskull det Högvördige ock Högdtupplyste Her Doctoren ock Biskopen sampt max: ven: Consistorium nu icke giör den Sal. Herrens ock sin egen ord till intet. Därs. 1736, nr 561. jfr: Therföre domdes då Vrbans klagemahel till intet. SthmTb. 13/3 1569.
i) (föga br.) tekn. i uttr. gå till intet, om bredd l. djup o. d.: avtaga ända tills ingenting finns kvar. Skrofvets bredd .. går .. på de begge yttre (fjärdedelarna) till intet vid stäfvarne. Gosselman Col. 1: 220 (1828). Murade rännor, som vid ändarna .. gå till intet. TByggn. 1859, s. 167.
j) [jfr nylat. nihilum album] farm. i uttr. vitt intet, benämning på inom medicinen använt zinksulfat; förr äv. namn på i handeln förekommande fint pulveriserad zinkoxid. Synnerberg 1: 169 (1815; om zinkoxid). Åkerman KemTechn. 1: 393 (1832; om zinkoxid). Lindgren Läkem. 18 (1891). Drake Fört. (1927).
k) (i sht i skriftspr.) i adverbiell anv., närmande sig bet. av en (energisk) negation: (alls) icke (jfr ICKE, INTE); i sht i förb. med föga l. litet o. d. Landet war litet eller intet bebygt. Rudbeck Atl. 3: 558 (1698). Menniskan .. ser man der (dvs. i den geografiska vetenskapen) föga eller intet till. Svensén Jord. 2 (1884). Då jag .. knappt fem månader förestått domsaga och nästan intet tjänstgjort i hofrätt. De Geer Minn. 1: 110 (1892). Wulff Petrarcab. 85 (1905). (†) Inför Hans (dvs. Jesus') läras domstol, huru intet gäller der skenet och ytan! Rogberg Pred. 2: 412 (1827).
Ssgr: A (†): ING-HANDA, -LEDES, se B.
-STÄDES, se D.
B (till 1): INGA-HANDA, adv. (ing- 1658 (: ing'-handa; i vers)1668 (: ing'hand; i vers). inga- (jnga-) 15281732. inge- 15471660. ingen- 1547. -hand 1668. -handa 15281732. -hande 1562. -hånde (-honde) 15471593. Anm. Ordet har i äldsta tid säkerligen äv. uttalats ss. två ord o. särskrives ofta) [fsv. änga handa, gen. pl., av intet slag; jfr ä. d. ingen haande; jfr ALLA-, ENA-, MÅNGA-, VARJE-HANDA m. fl.] (†) intet slags, ingen som helst. At wij .. skole .. jnga handa hielp sökia eller begära vtan vthi herrans nampn. OPetri Sacr. 12 b (1528). Att ther ingen honde Fisk vtskepes. G1R 18: 662 (1547). När .. hennes Plåghemästare .. sågho, at man henne medh ingahanda sätt kunde omwända, goffuo the sigh storlighen. Lælius Jungf. P 3 b (1591). VRP 17/5 1732. särsk. i substantivisk anv.: intet (som helst), ingenting. Lijffuet, ja thet ewigha lijffuet, är itt så ädla och kosteligit ting, at ingahanda på thenna werldenne kan ther wid lijknat. LPetri 4Post. 6 a (1555). Att hon ingehanda kan göra, uthan lijthe spinna och wäfwa. Murenius AV 437 (1660).
-LEDES, adv. (ing- 1740 (: ing'leds; i vers). inga- 15231852. inge- 15221681. ingän- 1534. -ledes 15221852. -ledis 15231613. -leds (-ledz) 16151755) [fsv. ängaleþis, ingaleþis m. fl. former; jfr d. ingenledes, fnor. engaleiðis; med avs. på bildningen jfr ALLE-, ANNOR-, NÅGOR-, SÅ-LEDES] (†) på intet sätt; ingalunda, icke. SvTr. 4: 30 (1522). När Raguel medh mong ord badh Tobia, och han thet ingaledes göra wille, befalte han honom Saram. Tob. 10: 9 (Bib. 1541). Att thet stoog ingaledes till att göra. RP 8: 244 (1640). Jag säger ingaleds, at Kungen orsak var / Til Svea Lands förderf. Hiärne Frih. B 3 a (1743). Dalin (1852; angivet ss. föga br.).
-LUNDA~20, äv. (emfatiskt) 32 32, adv. (enga- 1523. enge- 1563. inga- 1523 osv. inge- 15221797. ingo- 1596. änge- 1554. -lund(h) 1525c. 1710 (rimmande med pund). -lunda 1523 osv. -lunde 15221629. -lundom 15231614 (rimmande med kunnom). -lundo 1724) [fsv. ängalunda, ingalunda m. fl. former; jfr fd. engelunde, d. ingenlunde; med avs. på bildningen jfr ALLA-, ANNOR-, NÅGOR-, SÅ-LUNDA] (numera, utom i Finl., i sht i skriftspr.) eg.: på intet sätt, i intet avseende; vanl. o. numera alltid övergående i bet. av ett energiskt ”icke”, ”alldeles icke”, ”visst inte”, ”inte alls” o. d.; förr äv. med svagare bet., i sammanhang där numera ett enkelt ”icke” l. ”ej” användes. G1R 1: 35 (1522). Tw Bethleem j Judiske landit, tw äst ingalunda then minsta jbland Judha förster. Mat. 2: 6 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Jngalunda skole j dödhen döö. 1Mos. 3: 4 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hon badh Pigan ingalunda äta af theras mât. Bureus Suml. 36 (c. 1600). Lika som skulle iag ledes vidh att villia längre göra E. M:tz tienst .. Näj, ingalunda! HT 1900, s. 92 (1714). Hvad som är evigt hos menniskan kan väl till en tid förqväfvas; men utrotas kan det ingalunda. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). Kullaberg .. är ingalunda ett stort eller mäktigt berg. Lagerlöf Holg. 1: 80 (1906). Mina. Har vagnen varit till Lahtis nu igen? Anni. Ingalunda. Hur så? Procopé Insp. 14 (1915). Siwertz JoDr. 90 (1928). särsk.
a) (†) pleonastiskt, i förb. med annan negation l. efter verb med bet.: förbjuda, neka, tvivla o. d. (Vi) wiliom och icke återuende ingalund. Holof. 3 (c. 1580). (Vid visitation i Hammarland) Förbödz enhenningen ingalunda löpa i landet at tigia. Murenius AV 199 (1649).
b) (i Finl.) inledande en frågesats på vilken man yäntar nekande svar: väl icke. Adjunkten. .. När har kvinnoföreningen sin första sammankomst? Naemi. Ingalunda tänker du gå upp på deras otäcka kvinnoförening? Numers Dram. 1: 131 (1892). jfr FoU 15: 51 (1902).
-STÄDES, se D.
C (†; till 1): INGE-DELS, adv. [ombildning av INGA-LEDES; jfr ALL-, FRAM-DELES i förh. till ALLE-, FRAM-LEDES] (†) ingalunda. VDAkt. 1674, nr 273.
-HANDA, -LEDES, -LUNDA, se B.
-STÄDES, se D.
D (till 1): INGEN-DERA, se d. o. —
-GÅNG, adv. (numera knappast br.) icke vid något tillfälle, icke någonsin, aldrig. (Den som) ingengång får nog, städse behöfver mera. Wallin Rel. 3: 351 (1831). Wingård Minn. 7: 19 (1847).
-HANDA, -LEDES, se B.
-MANS-LAND. (äv. skrivet i tre ord) [efter eng. no man's land]
a) land (territorium) som icke äges av någon stat, herrelöst land, ”terra nullius”. Östgrönland, som .. enligt norsk uppfattning betraktas som ingenmansland. ÖgCorr. 1931, nr 148, s. 2.
b) i fråga om förh. under världskriget: område mellan de fientliga arméernas skyttegravar. Annér Front. 66 (1917). Från den fientliga sidan av ”ingen mans land” fladdra .. lågor upp. Sillén OkändSoldKärlek 25 (1924).
-STADS, -STANS, se -STÄDES.
-STÄDES, i skriftspr. (i sht i högre stil) äv. -STÄDS, vard. äv. -STANS, starkt bygdemålsfärgat -STÄNS, förr äv. -STADS, adv. (ing- c. 1710c. 1712 (: ing'stans). inga- 15291857. ingia- 1708. inge- 15231757. ing(h)en- 1525 osv. jngien- 1589. ingor- c. 1710. -stads (-stadz) 1525c. 1540. -stands (-standz) 16421691. -stans c. 1712 osv. -stedes c. 1585c. 1710. -steds (-stedz) 15251755. -stedis 15351589. -städd c. 1705. -städ(h)es 1536 osv. -städis 1565. -städ(h)s (-städz) 1523 c. 1908. -ständs 1801. -stäns 16541844. i sht förr äv. särskrivet o. stundom uttalat ss. två ord) [fsv. änginstads, ingenstadz, jngen stedz m. fl. former; jfr fd. negenstedz, d. ingensteds, intetsteds; med avs. på senare ssgsleden jfr ALLE-, ANNOR-, NÅGON-STÄDES] på intet ställe, icke någonstädes; äv. i mer l. mindre oeg. anv., särsk. i fråga om ställe i skrift l. bok o. d. G1R 1: 84 (1523). At the .. ingesteds uti Wiborgs len .. bedriffue nogen köpslagen. Därs. 2: 50 (1525). Allestädes framme, ingestädhz wälkommin. SvOrds. A 2 a (1604). Then ingenstädes stadigt hemvist äger, eller fremmande är, sökes ther han finnes. RB 10: 1 (Lag 1734). De Egyptiska Esseerna .. afhöllo sig från vin; men detta berättas ingenstädes om de Palestinska. Agardh ThSkr. 1: 24 (1842, 1855). Ingenstans har jag mött en så uppsluppen färgglädje som här (dvs. i Holland). Hallström Skepn. 261 (1910). särsk.
a) (numera knappast br.) övergående i bet.: icke i något fall l. avseende, icke någonsin, aldrig. Såå kunnom wiij ingen stadz bewijsa gudhi then kärlek wij haffwa til honom, vtan när wij elskas inbyrdes (osv.). OPetri MenFall D 4 a (1526). Atterbom Minnest. 1: 219 (1847). Wisén Tal 5 (1881).
b) i förb. med rörelseverb: icke till ngt ställe; ingenvart. Fast the ingestädes föra smörett. RP 7: 301 (1638). ”Hvart skall öfverstinnan gå i kväll?” frågade hon. ”Ingenstans.” Ahrenberg Landsm. 98 (1897). särsk. i uttr. ingenstädes komma, icke komma någonvart, i oeg. o. bildl. anv. Jag kom ingenstans med honom. Choræus Bref 156 (1804). Utan intriger och relationer kom man ingen stans. Strindberg RödaR 36 (1879). Med betraktelser kommer man öfverhufvud ingenstans. Quennerstedt Bender 4 (1910).
-TING, se d. o. —
-VART, förr äv. -VÄRT(S), adv.; (-vart(t) 1534 osv. -ver(d)t 16061622. -verts (-wertz) 15731776. -värt(t) 16121622. -värts (-värtz) 16271846. äv. särskrivet o. uttalat ss. två ord) icke någon vart; i förb. ingenvart komma l. bringa (ngn l. ngt) o. d. ofta i oeg. o. bildl. anv. Med hot kommer du här ingenvart. G1R 9: 378 (1534; särskrivet). Strömmerne upsloge, att han dhem (dvs. kanonerna) ingen värtz föhra kundhe. OxBr. 8: 15 (1627). 1685 klagades ånyo, att man ”ingenwärts” kunde komma med dem (dvs. några präster i Skåne som envisades att predika på danska språket). Cavallin Herdam. 2: 204 (cit. fr. 1685). Då finns ingenstans att gömma sig, ingenhvart att fly. Hallström LegDr. 120 (1908).
-VÄGS, adv. (vanl. särskrivet) [med avs. på senare ssgsleden, som utgör en adverbiell gen. till VÄG, jfr HALV-, MIDT-VÄGS m. fl.] (†) ingen väg; ingenvart; äv. i oeg. o. bildl. anv. The komme ther ingen wägx medh (dvs. med saken). Svart G1 129 (1561). En menniskia kan ingen wägz löpa, medh mindre himmelen jw icke är allestädes omkring henne. Muræus Arndt 2: 204 (1648). Brenner Dikt. 2: 85 (1727; bildl.). LexTrip. (1742).
-VÄRT(S), se -VART.
E (†): INGO-LUNDA, se B.
F: INGOR-STÄDES, se D.
G: (jfr 4 g, h) INTET-BLIVA, -else. (†) bliva till intet (se INGEN 4 h); särsk. ss. vbalsbst. -else, förhållande(t) att bliva till intet, tillintetgörelse. Möller (1807). Fruktan för intetblifvelsen. Svea 5: 263 (1822).
(4) -GÖRA, n. (tillf.) sysslolöshet. Runeberg ESkr. 2: 276 (1858).
(4) -GÖRANDE, n. (inte-) (†) sysslolöshet. (Våra drängar) bli rätt trötta af integörande. Ekeblad Bref 2: 12 (1656).
(1) -KÖN. [jfr d. intetkøn] (föga br.) språkv. genus neutrum. Thorelius SvSpr. 10 (1867). Lundell (1893). Östergren (1929; betecknat ss. sälls.).
(4) -SÄGANDE, p. adj. [jfr t. nichtssagend] eg.: som icke säger (en) någonting; om ord, uttryck, svar, förklaring o. d.: som icke meddelar ngt (av värde), utan värkligt innehåll, innehållslös, tom; i allmännare anv.: uttryckslös, tom, fadd, matt, värkningslös; särsk. om utseende, ansiktsdrag l. uttryck, ögon o. d.; förr stundom: betydelselös, värdelös. Intetsägande fraser. En intetsägande förklaring. Ett intetsägande ansikte. Glitterkram och intetsägande prål (i våra hem). ELundgren (1845) hos Nordensvan Lundgren 111. Oxenstjerna .. gaf ett höfligt, men intetsägande svar. Carlson Hist. 6: 156 (1881). Byggnadernas yttre .. är nyktert, anspråkslöst, stumt, intetsägande. Hahr ArkitH 455 (1902). jfr: Själlösa, intet sägande .. ögon. Atterbom Minn. 594 (1819).
-VÄRDIG. [efter t. nichtswürdig] (†) värdelös. CollMedP 1692, s. 34.
Avledn.: INTENHET l. INTETHET, förr äv. INGENHET, r. l. f. (ingen- 1582. int- 1826. inten- 18381899. intet- 18571887) (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i religiöst spr.) värdelöshet; ovärdighet; tomhet, intighet. At wij .. öffuer wåra egna ingenheet sucka. PErici Musæus 5: 12 a (1582). Knorring Ståndsp. 1: 200 (1838). Se evigheten och oändligheten! / Se tidens intethet! Kræmer Diam. 46 (1857). Med min svaghet och uselhet och intenhet. James De Mauves 152 (1893). Ternstedt Hjärta 114 (1899).
Spoiler title
Spoiler content