SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INJEKTOR injäk3tor2, r. l. m.; best. -n; pl. -er in1jäktω4rer l. -jek-.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -ject-)
Etymologi
[jfr t. injektor, eng. injector, fr. injecteur; ytterst till (p. pf.-stammen av) lat. iniicere (se INJICIERA)]
tekn. apparat för införande av fluidum i ett rum, vilkens konstruktion i allm. är grundad på det förhållande att luftförtunning o. sugning uppstå kring ett fluidum, när detta utströmmar gm en mynning. — särsk.
a) apparat för inmatning av vatten i ångpanna (i sin äldsta form konstruerad av fransmannen H. Giffard 1858), ångstrålpump. Hwasser HbLokF 67 (1865). Frykholm Ångm. 202 (1890). LD 1905, nr 279, s. 2.
b) i överförd anv., om apparat för mekanisk finfördelning o. införande i eldstad av flytande bränsle medelst tryckmedium (luft l. ånga under tryck); i sht dels om insprutningsmunstycket på råoljemotor, dels om bränsleventilen på dieselmotor. Nerén (1928). Motorhandb. 629 (1931).
Ssg: INJEKTOR-RÖR. tekn. till a: till injektors ångmunstycke anslutet munstycke (varigm vattnet inmatas i ångpannan). TT 1887, s. 58. Patent nr 6842, s. 1 (1896).
Spoiler title
Spoiler content