SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INKLINATION in1klinatʃω4n, äv. 1-, l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -cli-)
Etymologi
[jfr t. inklination, eng. o. fr. inclination; av lat. inclinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till inclinare (se INKLINERA)]
1) (i fackspr.) lutning(en) av linje, yta (plan) l. kropp i förhållande till annan linje, yta (plan) l. kropp; skillnad(en) i riktning mellan tvenne linjer, ytor (plan) l. kroppar, betraktade som lutande mot varandra; storleken av denna skillnad, angiven av den vinkel som de bilda med varandra (om de utdragas), lutningsvinkel; särsk. astr. om den vinkel som en planet- l. kometbanas plan bildar med ekliptikan (jordbanans plan) o. som är ett av banelementen; jfr INKLINERA 1. Man må .. sätta Planen ABIH til hvad inclination eller sned vinckel man helst behagar. Triewald Förel. 1: 157 (1728, 1735). I vatten flytande .. bergämnen i åtskillig inclination och ställning. Wallerius Tank. 115 (1776). Melanderhjelm Astr. 1: 82 (1795). (Planet-)planets lutning mot ekliptikan, inklinationen. Jäderin o. Charlier 73 (1888). Nordenmark Stjärn. 551 (1926).
2) [specialfall av 1] fys. den vinkel som på en ort de jordmagnetiska kraftlinjerna bilda med horisontalplanet (o. som utvisas av en i det magnetiska meridianplanet fritt rörlig magnetnål). VetAH 1744, s. 10. I Stockholm är inklinationen för närvarande omkring 71°, i Göteborg 70°, i Paris 65°. Moll Fys. 3: 12 (1899).
3) (†) (naturlig) fallenhet, anlag, läggning; natur; jfr INKLINERA 2. Phrygius HimLif. 120 (1615). Hästen .., ändoch han är otamugh aff inföddan artt, (inclination) så tämies .. han lijkwäl. Schroderus Comenius 176 (1639). (Jesuiterna lära gm sin barnaundervisning) sine Lärjungars capacitet och inclination wäl kiänna. Brask Pufendorf Hist. 443 (1680). (Pehr Osbeck) äger .. naturlig inclination till alla delar af Naturkunnigheten. Linné (1750) hos Osbeck Lah. 312. Pfeiffer (1837).
4) (†; se dock a, b o. c) böjelse, benägenhet, håg, lust; jfr INKLINERA 2. K. M:ttz inclination at ingå een Tractat med Dannemark till Östersiöns förswar för andres intrångh. RARP 6: 136 (1657). At jag ingen inclination til ett giftermål hade för thenna .. Catharina. Humbla Landcr. 379 (1740). Geijer I. 4: 184 (1822). — särsk.
a) bevågenhet, intresse, förkärlek, tillgivenhet; numera bl. (fullt br.) i fråga om erotiskt intresse: tycke, (gryende) kärlek; förr äv.: kärleksförbindelse; äv. i pl.; i sht förr äv. med prep.-bestämning. Thenne Keysarens .. inclination til Qwinfolck. Rålamb Resa 47 (1658, 1679). Iag har en Inclination till Smoland. VDAkt. 1716, nr 257. Nu till dina inklinationer; ty om dem gå hvarjehande rykten. Bremer Hertha 226 (1856). Jag .. (kan) kanske göra den frågan, om er inklination daterar sig från förra vintern i Helsingfors. Topelius Vint. I. 1: 291 (1859, 1880). Flera bland dessa (ryska) soldater hade .. gift sig med finskor ... Andra hade knutit inklinationer på orten. Dens. Fält. 4: 20 (1864).
b) (förr) det förhållande att på baler vissa danser voro särskilt avsedda för ådagaläggande av tycket vid valet av meddanserska; numera bl. i ssgn INKLINATIONS-DANS. Numera finnes ingen inklinations-dans och knappast någon inklination. Gjörcke Sällskapsd. 59 (1850).
c) konkret, om föremål för böjelse l. intresse l. tillgivenhet; numera bl. (fullt br.) i fråga om erotiskt intresse. Muræus Arndt 4: 58 (1648). Lanlefvernet är .. hennes inclination. Ekeblad Bref 2: 329 (1662). Alla mina små inklinationer .. voro verkligen värda att älskas. De Geer Minn. 1: 70 (1892). Linder Tid. 269 (1924).
Ssgr: (2) INKLINATIONS-BESTÄMNING. fys. NF 7: 602 (1883).
(4 b) -DANS. (förr) på bal: dans vid vilken det var brukligt att man utvalde föremålet för sitt tycke till meddanserska. Denna dans (dvs. angläsen på maten) var den så kallade inklinations-dansen, och vid de första tonerna .. (kastades) längtansfulla blickar .. bort åt det håll, der det utvalda föremålet befann sig. Gjörcke Sällskapsd. 59 (1850). Alla enskilda och offentliga baler afslutades med kotiljong, som jämte den första valsen .. var en ”inklinationsdans” hvartill man understundom vid näst förutgående bal uppbjudit sin hjärtanskär. Cronholm Minnesbl. 143 (1908).
(2) -INSTRUMENT. (†) fys. inklinatorium. VetAH 1744, s. 10.
(2) -KOMPASS. (†) fys. inklinatorium. Berzelius Kemi 1: 82 (1808). JernkA 1898, s. 318 (i fråga om förh. på 1770-talet).
(2) -NÅL. fys. magnetnål i inklinatorium. Triewald Förel. 2: e 4 b (1736). Norr om denna (dvs. den magnetiska ekvatorn) är det inklinationsnålens nordända, som pekar nedåt, och söder därom sydändan. Moll Fys. 3: 12 (1899).
(4 a) -PARTI. (i fråga om förh. i de högre samhällslagren) giftermål (l. förlovning) av kärlek, motsatt: resonemangsparti. Björkman (1889). SvD(A) 1930, nr 54, s. 8.
(4 b) -VALS, pl. -er. (förr) jfr -DANS. WoJ (1891; angivet ss. familjärt).
(1) -VINKEL. (i fackspr.) Triewald Förel. 1: 158 (1735). Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 19. Björkman (1889).
(1) -VÅG, pl. -ar. (i fackspr.) instrument för uppmätning av den vertikala magnetiska intensiteten hos magnetiska malmer; jfr MAGNETOMETER. JernkA 1884, s. 31. 2UB 5: 74 (1902).
Spoiler title