SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INKONGRUENT in1kongrɯän4t, äv. 1-, äv. -koŋgr-, l. 01—, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. inkongruent, eng. incongruent; av lat. incongruens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. congruens (se KONGRUENT). — Jfr INKONGRUENS]
(i fackspr.) som utmärkes av inkongruens, icke sammanfallande l. överensstämmande, icke kongruent; i sht metr. o. språkv. Inkongruenta storheter. UVTF 26: 111 (1880). SkolSamh. 1926, s. 56. Rogberg Två 129 (1929).
Spoiler title
Spoiler content