SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INKONSEKVENS in1konsekvän4s, äv. 1-, l. 01—, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-conseqventier, pl. 1664. -consequence (-kon-, -kvence) 16641868. -konsekvens (-consequens) 1815 osv.)
Etymologi
[jfr t. inkonsequenz, eng. inconsequence, fr. inconséquence; av lat. inconsequentia, sbst. till inconsequens, p. adj. (se INKONSEKVENT)]
1) motsv. INKONSEKVENT: förhållandet att vara inkonsekvent, brist på följdriktighet (i tänkande l. handlande), avvikelse från den princip varifrån man utgått, självmotsägelse; äv. konkretare om inkonsekvent handling l. yttrande o. d.; äv. mer l. mindre bildl. LittT 1796, s. 313. Mitt så kallade affall är blott en skenbar yttre inconsequens. Geijer Brev 388 (1841). Det nuvarande skriftspråkets inkonsequenser. Suomi 1845, s. 364. Rikare på Inkonsequenser (än Thorild), både i ord och handling, har sällan något snille varit. Beskow (1849) i 3SAH XXXVII. 2: 396. Siwertz JoDr. 212 (1928).
2) (†) skada l. förfång l. olägenhet ss. följd av ngt. Remonstrerade hvadh inconseqventier skulle föllia deraf, at flere sättes i vahlet. RARP 9: 13 (1664). Borgarne ville afskaffa charta sigillata för många inconseqventier skuldh. Därs. 114.
Spoiler title
Spoiler content