INKONSTANT in1konstan4t, äv. iŋ1-, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -con-)
Etymologi
[jfr t. inkonstant, eng. o. fr. inconstant; av lat. inconstans (gen. -antis), av in- (se IN-, pref.2) o. constans (se KONSTANT)]
(i fackspr.) icke konstant, obeständig, föränderlig. Inkonstant element (fys.), galvaniskt element vars elektromotoriska kraft på grund av polarisation sjunker, då elementet lämnar ström. Swedberg Schibb. 277(1716). Jag menar med varieteter inkonstanta former inom en arts formkrets. BotN 1908, s. 114.2NF 22: 1035(1915).
