SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INRE in4re, adj. o. adv. komp.; superl. INNERST in4erst.
Ordformer
(komp.: ss. adj. indre BOlavi 166 a (1578), Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). inre (innre) Florinus Voc. 42 (1695) osv. innare Gyllenius Diar. 28 (c. 1660), Hoorn Jordg. 1: 21 (1697). innere Wärnskiöld Fortif. B 4 b (1673). indra Est. 4: 11 (Bib. 1541), Tessin Skr. 118 (1763). inra Warnmark Sinnew. 39 (1687), Gosselman SAmer. 131 (1842). ss. adv. indre Wettersten Forssa 8 (c. 1750). substantiverat i n. sg. gen. inres Atterbom Minn. 611 (1819) osv. — superl. (adj. o. adv.) inderst Hoorn Jordg. 1: 320 (1697). innerst Apg. 16: 24 (NT 1526) osv. innarst JBureus (1625) i 2Saml. 4: 87. innast Rondeletius 38 (1614). inrast Lind 1: 978 (1749; jämte innerst). substantiverat i n. sg. gen. innerstas Söderberg Dikt. 84 (1901) osv.)
Etymologi
[fsv. indre, innarster (innerster); jfr d. indre, inderst, isl. innri, innztr, t. innere, innerste, eng. inner; komp. resp. superl. till INNE. — Jfr INNER-]
motsatt: yttre, ytterst.
1) i komp. l. superl.: som befinner sig l. försiggår osv. längre resp. längst inne l. närmare resp. närmast medelpunkten av ngt; äv. bildl. (jfr 3, 4); äv. i n. sg. best. med föregående best. artikel l. gen. (l. poss. pron.) i substantivisk anv.: den inre resp. innersta delen l. de inre resp. innersta delarna av ngt. (Fångvaktaren) kastadhe .. (Paulus och Silas) in j thet innersta fongahwset. Apg. 16: 24 (NT 1526). Porten åt indra Gården. Hes. 40: 23 (Bib. 1541). Portarne äfvensom palissaderne för inra båthamnen stängas klockan åtta på aftonen. Gosselman Col. 1: 45 (1828). Kustländer (odlas) tidigare .. än det inre af ett stort fast land. Geijer II. 2: 11 (1832). Tillvarons innersta. Mjöberg Lb. 448 (1910). Hallström Händ. 77 (1927). — särsk.
a) ss. adv.
α) (†) i komp.: längre in(ne). Slå i hiäl säijer man indre åt orten: Men hiäl hos Helsungarna är kåt eller vrensk. Wettersten Forssa 8 (c. 1750).
β) i superl.: längst in(ne); ofta i uttr. innerst inne. Esther .. gick in j gården för Konungs hwset innerst emoot Konungs maket. Est. 5: 1 (Bib. 1541). Bergkristallens lampor brinna innerst i den djupa grufva. Wirsén NDikt. 70 (1880). Grette .. kvad .. en visa, som vid första ögonkastet endast tycktes innehålla spott och spe men som innerst dock gömde ros. Bååth Grette 21 (1901). Hennes ögon fingo innerst inne en eld, som icke var af det goda. Geijerstam SjälKamp 104 (1904). — särsk. (vulg.) i kraftuttr. innerst (in) i helvete o. d., vanl. efter frågande ord; äv. elliptiskt i sådana uttr. som vem, vad, hur innerst? Almqvist Går an 108 (1839). Hur innerst kan du va så förbaskadt inskränkt, så du drar opp spader, när du sir, att ja kastar spader. Engström 1Bok 47 (1905). Va innerst i helvete angår det dig. Siwertz Lat. 199 (1924).
b) astr. om planet; dels (om Merkurius o. Venus): som befinner sig innanför jordens bana: nedre; dels (om Merkurius, Venus, jorden o. Mars): som rör sig innanför asteroidzonen. VetAH 1746, s. 232. Dunér Astr. 115 (1899). Bergstrand Astr. 268 (1925).
c) om väg l. farled: som går längre resp. längst inne (i ett land o. d.); i komp. om segelled särsk.: som går inomskärs. Vi följde stranden, men han gick den inre vägen. Inre farleder. Vij togo bååt och reste sedan then innare leeden genom Hofflandz Sunnet .. til CarlStadh. Gyllenius Diar. 28 (c. 1660). HFinlÖ 1: 452 (1730).
d) ss. bestämning till ett sbst. för att beteckna den längre resp. längst inne befintliga delen därav; numera nästan bl. i fråga om landområde o. d. Inre Asien, Afrika. Thet .. innerste Indien. Schroderus Os. 1: 359 (1635). (Humlen är torr, när) den inra stielken låter bryta sig när han gnuggas. Serenius EngÅkerm. 246 (1727). Mjösen .. lättar communicationen i det inra Norrige. SvLitTidn. 1818, sp. 524.
e) bildl. i uttr. den inre kretsen o. d., om de personer som utgöra ngns närmaste l. intimaste vänner o. dyl. l. som äro de mera initierade (o. bestämmande) inom ett större sällskap l. en församling o. d. Systrarna Lagerlöf skulle genom hela livet komma att tillhöra den Geijerska familjens inre krets. JLandquist hos Geijer Brev XVIII (1923). Diskussioner, som lämpa sig endast för statsrådens inre krets. Kuylenstierna Statsmaskin. 70 (1926).
2) i komp.: som befinner sig l. försiggår inuti ngt l. på insidan av ngt l. som tillhör l. har avseende på det som befinner sig inuti ngt osv.; invändig; äv. bildl. (jfr 3, 4); äv. i n. sg. best. med föregående best. artikel l. genitiv (l. poss. pron.) i substantivisk anv., om det som befinner sig osv. inuti ngt; innandöme. Wärnskiöld Fortif. B 4 b (1673). En gammal Morisk mur, som i flere afsättningar, på inra sidan är med trappsteg försedd. Agrell Maroco 1: 12 (1789, 1796). (Odins ring Draupnir) kom från bergets inre. Wirsén Dikt. 171 (1876). I kyrkans inre. Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). Slottets så väl yttre som inre gestaltning. Hahr ArkitH 405 (1902). — särsk.
a) som befinner sig l. försiggår l. har avseende på det som befinner sig osv. inuti en organism, särsk. inuti människo- l. djurkropp; invärtes; intern. En inre åkomma, sjukdom, ett inre lidande, inre skador. Kolmodin QvSp. 1: 356 (1732). Blödningar äro antingen inre, d. v. s. sådana som ega rum ifrån kärl i kroppens inre organ, eller yttre, sådana som inträffa i sår. NF 2: 752 (1877). Hon hade någon tid varit sjuk af en inre åkomma. De Geer Minn. 1: 71 (1892). (†) Mjn inra Del frisk up, frisk up I Ådrar, Blod, / hembära Frällsar'n Låf för Ro, af gudlit Mod. Warnmark Sinnew. 39 (1687). — särsk. fysiol. o. med. i uttr. (den) inre sekretion(en), benämning på funktionen hos körtlar utan utförsgångar (endokrina körtlar) varigm hormoner avsöndras direkt in i blodet l. vävnadssafterna; jfr IN-SÖNDRING. Hygiea 1906, s. 278. Om den inre sekretionen. VerdS 253 (1922; boktitel).
b) som har avseende på förhållandena inom ngt som utgör ett slutet helt.
α) som har avseende på förhållandena inom ett hem, en inrättning, ett slutet sällskap o. d. Hon förestår inre hushållningen. Weste (1807). För anstaltens inre utfärdade drottningen 1811 den första ”Ordningen vid Institutet för Blinda och Döfstumma”. Nyström DöfstUndUtv. 329 (1906).
β) mil. i uttr. inre tjänst, inre tjänstgöring, tjänst(göring) som avser att upprätthålla o. övervaka ordningen inom förläggningsområde (kasern-, kvarter-, lägerområde) samt att sörja för dess säkerhet. KrigVAH 1808, s. 50. TjReglArm. 1889, s. 328. SoldatinstrInf. 1918, s. 41.
γ) som har avseende på förhållandena inom ett land l. rike, inrikes; jfr INBÖRDES II 1. Inre angelägenheter. Inre oroligheter, strider. Den inre förvaltningen. Boëthius Sedol. 155 (1782). Statens yttre sjelfständighet och inre lagliga bestånd måste tryggas mot förrädiska stämplingar. Oscar I Straff 2 (1840). Den inre politiken. De Geer Minn. 1: 273 (1892). Genom Svensk jordförmedling bibehåller .. (Nationalföreningen mot emigrationen) en central ställning i det inre kolonisationsarbetet. NF 37: 691 (1925). Stormaktstidens inre historia. SvD(A) 1929, nr 353, s. 5. — särsk. [jfr d. indre mission; efter t. die innere mission] i uttr. den inre missionen, om den på enskilt initiativ organiserade, mot den i hävdvunna, legala former arbetande kyrkokristendomen mer l. mindre kritiskt inställda värksamheten för väckande av kristlig anda o. avhjälpande av andlig o. lekamlig nöd inom det egna landet. Frids-Budbäraren. Tidning för den Inre Missionen. (1847; tidskriftstitel). Den inre missionens historia. Ekman (1896; boktitel). Newman SvHögkyrkl. 139 (1932).
c) sjöt. i uttr. inre last, last inuti ett fartyg under däck, rumslast; motsatt: däckslast. Jungberg (1873).
d) mil. i uttr. operera på de inre (operations)-linjerna o. d., ss. beteckning för att en här uppträder med i möjligaste mån samlad styrka mot någon viss av fiendens på stort avstånd från varandra (på de ”yttre linjerna”) opererande härgrupper, medan endast minsta möjliga styrka för tillfället tages i anspråk mot de övriga fientliga härgrupperna. KrigVAH 1816, s. 142. General White är .. af förhållandenas tvång hänvisad att operera på de inre linierna. SDS 1899, nr 496, s. 1.
e) språkv. om böjning l. bildning o. d.: som försiggår l. kommer till stånd gm förändring inuti ett ord; särsk. i fråga om avljud. Imperfektum bildas hos somliga verber genom en inre förändring af verbets vokal. Svedbom Satsl. 18 (1845). Ordens såväl böjning som bildning kan vara .. inre eller stark, bestående hufvudsakligen i en förändring af grundstafvelsens vokal. Lidforss TyGr. 13 (1860). Beckman SvSpr. 186 (1904).
f) (i sht i fackspr.) belägen på den sida som vid vändning l. krök befinner sig närmast den medelpunkt omkring vilken vändningen osv. sker; som vetter åt vändningssidan. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 32 (1836). Vill .. ryttaren vända hästen .., så vrider han tygelhanden åt vändningssidan — på ridspråket kallad den inre. Wrangel HbHästv. 295 (1885).
3) i bildl. l. överförd anv. i fråga om själslivet.
a) i komp. (motsv. 2): som tillhör l. har avseende på ngns själsliv, som finnes l. försiggår i ngns sinne l. hjärta l. fantasi. En inre drift, kraft. Känna ett inre tvång. Bælter Christen 20 (1743, 1748). Hvar inre syn, hans (dvs. skaldens) hjerta tände, / han preglar ut i bild och ljud. Tegnér (WB) 3: 80 (1819). En inre röst. Knorring Cous. 2: 110 (1834). Ett rikt, inre lif. Wikner Pred. 262 (1877). Mitt inre öga såg en syn / Från svunnen tid. Snoilsky 2: 234 (1881). Den inre strid jag nu utkämpade. De Geer Minn. 1: 59 (1892). Hallström Händ. 197 (1927). — särsk.
α) språkv. o. psykol. i uttr. inre språk, tänkandets språkform, tankespråk. Schéele Själsl. 315 (1895). Cederschiöld Skriftspr. 51 (1897).
β) [efter lat. lumen, verbum internum] relig. i uttr. inre ljus, inre ord, om den inre uppenbarelsen av gudomliga sanningar o. d. som förmenas erhållen utan förmedling av den i bibeln meddelade uppenbarelsen. NF 5: 142 (1881). Kväkarnas lärobegrepp behärskas helt och hållet af deras grunddogm om det inre ljuset, som ytterst fattas som identiskt med förnuft och samvete. 2NF 15: 434 (1911).
γ) i n. sg. i substantivisk anv.: (ngns) sinne, hjärta; själsliv. Upprörd i sitt inre. Tessin Skr. 118 (1763). Allt det inre hos menniskan. Tegnér (WB) 3: 156 (1817). Hade jag fått följa mitt inres anmaning, så (osv.). Atterbom Minn. 611 (1819). En enda .. (oanständig) visa är nog för att bevisa ett ruttet inre. Rydberg Vap. 339 (1891). Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? Luk. 12: 57 (Bib. 1917).
b) i superl. (motsv. 1): som finnes djupast l. längst inne i ngns själ l. hjärta l. sinne.
α) om den längst inne l. ”djupast” belägna delen av ngns själ l. hjärta osv.; särsk. i sådana uttr. som själens l. hjärtats innersta grund; av hjärtats innersta grund, innerligt; äv. i uttr. ngns innersta hjärta l. själ o. d. Een sann boot består (däri) .. at man .. vthaff innersta hiertans grund sigh förandrar och bättrar. Muræus Arndt 1: 27 (1647). Jag .. kiände Modet uti mit innersta Hierta på nytt qvickna. Ehrenadler Tel. 46 (1723). Hvilcket jag tig .. af Siälens innersta grund tilönskar. Humbla Landcr. 52 (1740). Jag tackade honom af mitt innersta hjerta för hans godhet. Bremer Pres. 169 (1834). Wisén i 2SAH 54: 61 (1878).
β) om de tankar l. känslor o. d. som rymmas djupast l. längst inne i ngns hjärta osv. Gudh wil hafwa menniskiornes innerste hiertans tanckar reene. Carl IX Cat. Y 4 b (1604); jfr α. Lind (1749). Den öppenhjertighet, som bär sin innersta mening på tungan. Svedelius i 2SAH 54: 396 (1878). Hans innersta själstillstånd. De Geer Minn. 1: 42 (1892). — särsk. (numera föga br.) om känsla o. d., övergående i bet.: innerligast, djupast (o. intensivast) känd. Dät är mitt innersta bekymmer. Schultze Ordb. 2077 (c. 1755). Hvem erinrar sig icke med innersta sorg, huru (osv.). Gustaf III 1: 13 (1771). Ni djupt har träffat / Mitt innersta deltagande. Atterbom 2: 223 (1827). jfr (†): Adiöö medh 100000falt gott af inerste tårar önskatt! KKD 7: 21 (1702).
γ) ss. adv.: längst inne l. djupast i hjärtat l. själen, i ngns l. sitt innersta; ofta i uttr. innerst inne. Mörk Ad. 1: 77 (1743). Det (dvs. vad som säges i Tegnérs Svea) är hvad landet har innerst känt. Snoilsky 3: 52 (1883). Innerst inne i honom växte en gryende fruktan, att (osv.). Janson Ön 183 (1908). Vergilius var innerst en vek och blid idylliker. Grimberg VärldH 4: 321 (1930).
δ) (i sht i högre stil) i n. sg. best. med föregående best. artikel l. gen. (l. poss. pron.): det som ligger djupast i ngns hjärta osv., den innersta l. djupaste delen av ngns hjärta osv.; äv. I uttr. ngns hjärtas innersta o. d. Psalt. 5: 10 (Bib. 1541). Den, som hör detta utan att känna det innersta hos sig röras. Rosenstein 1: 96 (1787). Då månget ord likasom flutit ur hans hjertas innersta. Knorring Cous. 2: 64 (1834). Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Joh. 11: 38 (Bib. 1917).
4) i komp., i bildl. l. överförd anv. i fråga om saker l. förhållanden: som ligger i l. tillhör l. har avseende på l. grundar sig på osv. (ngts) eget (egen) väsen l. natur l. innehåll l. saken i sig själv; stundom övergående i bet.: egentlig, värklig, reell. Inre kännetecken l. bestämningar (i sht filos.). Inre kriterier. Fara till torgs, hvaräst varan betales, efter dess egit inra värde. Wexell Rol. Föret. 4 (1755). At bestyrka .. (hebreerbrevets) ålder, har man dels yttra, dels inra bevis, som äro hämtade af sjelfva brefvet. SvMerc. IV. 2: 69 (1758). Detta är det herrliga hos menskan, / att hon kan fatta tingens inre väsen, / ej hvad de synas, men hvad de betyda. Tegnér (WB) 3: 91 (1820). Med Inre (absoluta) kännetecken förstås sådana, som tillkomma föremålet i och för sig. Borelius Log. 6 (1882). (Mellan) De i denna bok samlade uppsatserna .. består ett inre samband. Nilsson FestdVard. 10 (1925).
Ssgr: (2 b γ) INRE-POLITISK. som har avseende på l. är begränsad till den inre politiken, inrikespolitisk. Av inrepolitiska skäl. En inrepolitisk fråga. VFl. 1911, s. 26. Det inrepolitiska läget. DN(A) 1929, nr 314, s. 10.
(jfr 2 a slutet) -SEKRETORISK. fysiol. o. med. som har avseende på l. sammanhänger med den inre sekretionen. Inresekretoriska rubbningar. VerdS 253: 7 (1922). Wigert PsykSj. 1: 41 (1924).
Spoiler title