INSURREKTION in1suräkʃω4n l. 01—, l. -ek-, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. insurrektion, eng. o. fr. insurrection, av lat. insurrectio (gen. -ōnis), vbalsbst. till insurgere (se INSURGERA)]
(i sht i fackspr., i eg. anv. bl. i fråga om utländska förh.) uppror, resning; stundom oeg. l. bildl. (Brysselregeringen fordrar att de) skulder böra betalas, som gjordes under Insurrectionen. PT 1791, nr 84, s. 1. Häromdagen lärer det nära nog gått till formlig insurrektion (mot ordföranden inom bankoutskottet). Liljecrona RiksdKul. 282 (1840). Det är allom kändt, att Kant med största deltagande följt den amerikanska frihetskampen och äfven godkänt sjelfva insurrektionen. Bolin Statsl. 2: 212 (1871). Klercker Cuba 313 (1899).
Ssgr (i fråga om utländska förh.): INSURREKTIONS-AKT. (†) proklamation som utfärdas av ett upprorsparti. LittT 1796, s. 171. —
