SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INTEGRATION in1tegratʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. integration, fr. intégration; av lat. integratio (gen. -ōnis), avledn. av integrare (se INTEGRERA)]
vbalsbst. till INTEGRERA.
1) till INTEGRERA 1.
a) (i fackspr., föga br.) till INTEGRERA 1 b: förenande l. sammanförande av skilda delar till ett helt. Samtiden 1873, s. 796. Utveckling och upplösning, integration och dissipation skola (enligt Spencer) i ständig vexling med fysisk nödvändighet framkalla hvarandra. Borelius Metaf. 105 (1883).
b) nat.-ekon. till INTEGRERA 1 c. Integration kallas förening av företag, som representera på varandra följande eller parallella led i en tillverkning. Sommarin EkonL 1: 126 (1915). NordT 1931, s. 102.
c) [anv. utgår sannol. från bet.: fullständigande av ngt l. återställande av ngt som saknas] (†) med. uppfattande av känselförnimmelser från kroppsdelar som antingen gått förlorade l. aldrig varit fullt utvecklade. UpsLäkF 1865—66, s. 63.
Ssgr: (2) INTEGRATIONS-METOD. mat. NF 4: 808 (1881). 2NF 38: 589 (1926).
(1 b) -TENDENS. nat.-ekon. Den just nu särskilt moderna integrationstendensen inom industrien. Heckscher EoH 137 (1922).
Spoiler title
Spoiler content