SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INVERS invær4s, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. invers, eng. o. fr. inverse; av lat. inversus, p. pf. av invertere (se INVERTERA)]
1) (i fackspr.) motsatt (med hänsyn till ordning l. läge o. d.), omvänd, omkastad.
a) mat. förekommande i motsatt ordning, omvänd; särsk. i uttr. invers funktion o. d., funktion som bestämmer hur en storhet beror av en annan, vilken omvändt är given ss. en funktion av den förra. Björling Diff. 3 (1866). Hedström o. Rendahl Alg. 197 (1915).
b) (föga br.) språkv. om ordföljd: inverterad, omvänd. Noreen VS 5: 126 (1904).
2) (tillf.) förvänd. Den inversa religiositet, hvilken för de besattes själslif är egendomlig. Gadelius Tro 2: 229 (1913).
Spoiler title
Spoiler content