SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IRRIGATION ir1igatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. irrigation; av lat. irrigatio (gen. -ōnis), bevattning, vbalsbst. till irrigare (se IRRIGERA)]
1) (i fackspr.) artificiell spridning (medelst kanaler, diken, rännor o. d.) av vatten över ett landområde för befrämjande av växtligheten, (konstgjord) bevattning, övervattning; äv. om dylikt förfarande i syfte att rena förorenat vatten (som sedan åter samlas i brunnar o. d.). översilning. NF (1883). Sjövattens renande genom irrigation eller öfversilning på en sandslätt och dess tillgodogörande medels brunnar. TT 1901, V. s. 52. Irrigation är (i Italien) .. i de flesta fall en nödvändig förutsättning för varje intensivt utnyttjande av jorden. Ymer 1927, s. 5. Wirgin Häls. 2: 196 (1931). — jfr ÅKER-IRRIGATION.
2) (mindre br.) med. (medelst sköljkanna, ”irrigator”, företagen) sköljning l. spolning av sår l. inre hålighet i kroppen. NF (1883). LbKir. 1: 499 (1920).
Ssgr (i allm. till 1; i fackspr.): IRRIGATIONS-FÄLT. fält varöver förorenat vatten ledes för att renas. Palmberg Hels. 546 (1889). KemT 1905, s. 118.
-KANAL. bevattningskanal. Andersson Drak. 54 (1926).
-METOD(EN). översilningsmetod(en) (för renande av spillvatten o. d.). NF 8: 868 (1884).
-OMRÅDE~020. landområde som bevattnas medelst irrigation. 2NF 37: 757 (1925).
(2) -VÄTSKA, r. l. f. (mindre br.) med. antiseptisk vätska som användes vid irrigation (i bet. 2). DuodSanal. (1889). LbKir. 1: 499 (1920).
Spoiler title