SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISEN l. EISEN, numera bl. ss. första led i ssgr i3sen~, äv. 40~, resp. äj3sen~, äv. 40~, n.; pl. =.
Ordformer
(ss. senare ssgsled: -isen 1705 (: Fyrisen). — ss. första led i ssgr: eisen- 1640 (: Eisenferga)1927 (: Eisengarn). isen- 1718 (: Isenfärga) osv.)
Etymologi
[jfr d. isen-; av mnt. isen resp. t. eisen, järn (jfr ISER, JÄRN)]
1) ss. första led i ssgr: järn-.
2) (†) ss. senare ssgsled, om redskap l. värktyg av järn; jfr FYR-ISEN.
Ssgr (till 1): A: EISEN-GARN. (eisen- 1927. isen- 18771893) [av t. eisengarn] (i fackspr.) starkt appreterat, glansigt, blekt l. färgat bomullsgarn, vanl. vit- l. svartfärgat. BoupptVäxjö 1877. Kjellin (1927).
-GLIMMER. [av t. eisenglimmer] (†) miner. fjällig varietet av järnglans, järnglimmer. Rinman (1788). Valerius FörslSAOB (1849).
-MAN. [av t. eisenmann] (†) miner. svart järnglimmer. Linné PlutoSv. 30 (1734). Weste (1807).
-SNIDARE, se B.
B: ISEN-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f. [jfr d. isenfarve, t. eisenfarbe] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (pulveriserad) grafit l. blyerts (använd bl. a. till putsning av gjutjärnsföremål, i sht järnugnar, för åstadkommande av en frisk järnglans). OxBr. 11: 754 (1640). (Dagen före julafton) svärtas (kakelugnen) samt öfvergnides med isenfärg. Lönqvist Bara 8 (1775). Ekenberg (o. Landin) 363 (1890). FoF 1916, s. 188 (i fråga om förh. i början av 1800-t.).
-KRUT. [av t. eisenkraut; jfr mnt. iserenkrut] (†) (drog av) örten Verbena officinalis Lin., järnört; jfr ISER-HART. Häng isenkrut om halsen på hästen, så blir han inthet tröter. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 64 (c. 1780).
-SNIDARE. (eisen- 1730. ijsen- 1569) [jfr ä. d. isensnider; av ä. t. eisenschneider] (†) (stämpel)gravör; jfr ISER-SNIDARE. Kong. Ma:ttz ijsensnijdere på Myntet. SthmTb. 30/6 1569. Henel 1729 148 (1730).
Spoiler title