SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ITALIKER ita4liker, m.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[av t. italiker, till lat. italicus, adj. till Italia, Italien. — Jfr ITALER, ITALISK]
(nästan bl. i fackspr.) invånare i det forntida Italien, italer; särsk. o. vanl. om individ vars språk tillhör den italiska språkgrenen av den indoeuropeiska språkstammen; vanl. i pl. Man kan på språklig väg komma till att uppvisa en tid, då Greker och Italiker voro tillsamman. Hildebrand Hedn. 86 (1872). Man har beräknat, att 300,000 italiker stupat under Hannibalskrigen. Grimberg VärldH 4: 22 (1930).
Spoiler title