SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IVRA i3vra2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (†, Schultze Ordb. 2068 (c. 1755)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(i(j)ffr- c. 1613 (: förijffra)1667. iffur- 1654. ivr- (i(j)f(v)r-) 1642 osv. yffr- 1639 (: föryffrat)1665)
Etymologi
[liksom d. ivre av mnt. iveren, avledn. av iver (se IVER, sbst.); jfr holl. ijveren, mht. īfern, t. eifern]
— jfr BE-, FÖR-IVRA.
1) motsv. IVER, sbst. 1; intr., äv. (numera bl. i b, c) dep., förr äv. (o. urspr.) refl.: vara ivrig, vara fylld av l. visa iver, uppträda l. värka med iver; oftast med bestämning betecknande föremålet för ngns iver, i allm. inledd av prep. för l. (e)mot, ngn gg på, förr äv. om l. (ut)över. Han hade alltid ivrat mot dessa villomeningar. Han ivrade för ökad folkupplysning. Tu strijder fast och ifrar tigh högeligen vthöfwer then rena läran. Muræus Arndt 2: 39 (1648). För Guds ära ifras hon (dvs. den köttsliga människan) icke. Nohrborg 189 (c. 1765). Man ifrar för det gamla. Tegnér (WB) 4: 100 (1823). Han ivrade på, att Carl Göran genast skulle (osv.). Lundberg Fyrisån 68 (1931). — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., i sht förr stundom (i vitter stil) övergående i bet.: ivrig (se d. o. 1). Adlerbeth Æn. 317 (1804). De ifrande skyttarne. Runeberg 1: 54 (1832). Den av .. ivrande religiositet .. flammande dikten om Roland. SvLittH 1: 88 (1918).
b) (numera föga br.) ss. dep., förr äv. ss. refl., i förb. med inf.: vara ivrig l. ävlas (att göra ngt). Warburg Lenngren 62 (cit. fr. 1774; uppl. 1917; refl.). Fruntimmer förstå sig ej på affärer, men ifras att ständigt lägga sig i dem. Elkan Hall 386 (1899).
c) (numera bl. ngn gg i vitter stil) ss. anföringsverb: ivrigt yttra (ropa, fråga o. d.). Lindhé Ledf. 281 (1903). ”Ja huru var det med honom?” ivrade bägge åhörarna. Högberg Frib. 421 (1910). Skall du gå så snart, Sven Larsson, ifrades Jon. Norlind Hell 2: 52 (1913).
d) (numera bl. i Finl.) med anslutning till 5: ivrigt tvista l. träta; särsk. i uttr. ivra om l. över ngt. Bellman Gell. 56 (1793). Lärde .. / Som med bleka käftars galla, / Ifra om ett lumpet ord. Därs. 109. (Änkan o. barnen efter Erik Hare) läto med adlig procession graflägga honom ..; häröfver blef sedan mycket ifradt, och familjen ålades (osv.). FinBiogrHb. 886 (1898).
2) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) motsv. IVER, sbst. 1; tr.: ivra för (ngt), ivrigt (söka) främja (ngt), ivrigt arbeta för (ngt); jfr BEIVRA 1. Den action, som H. Assessoren .. emoth honom uthi Consistorio hafwer anfanget och ifrat. VDAkt. 1678, nr 255; jfr BEIVRA 1 c. Ther .. (kalvinister o. luteraner) ijfra sin lära. Isogæus Segersk. 1350 (c. 1700).
3) [jfr motsv. anv. i mnt.] (†) motsv. IVER, sbst. 1; tr.: ivrigt uppträda emot (ngt ondt l. orätt l. oriktigt, en förseelse o. d.), beivra (ngt); jfr BEIVRA 3. Rålamb Resa 83 (1658, 1679). Jw meer man ifrar sqwaller, och förtaal, jw meer blijret kunnigt. Grubb 401 (1665). På det slikt oförswarligt förfarande må behörigen warda ifradt och straffadt. Nordberg C12 1: 90 (i handl. fr. 1701). Gustaf III 1: 140 (1789). — särsk. i uttr. ivra ngt mot ngn, ställa ngn till ansvar för ngt. Att denne saak må så myckit högre blifwa .. emoth honom jfradh. 3Saml. 7: 59 (i handl. fr. 1670). VDAkt. 1683, nr 10.
4) (†) motsv. IVER, sbst. 1; tr., med sakligt subj.: fylla (ngn) med iver, göra (ngn) ivrig, liva, hänföra (ngn); anträffat bl. i pass. Då barnet nyss är födt, det ifras af min (dvs. girighetens) ifver. Bergeström IndBref 217 (1770). (De) ifrades just icke af nit för Guds ära. Schönberg Bref 1: 273 (1778).
5) (numera knappast br.) motsv. IVER, sbst. 2; intr., äv. dep. l. (oftast o. urspr.) refl.: vara l. bliva upphetsad l. upprörd l. uppbragt l. förtörnad l. indignerad, uppröras, brusa upp, harmas, vredgas; vanl. med bestämning betecknande föremålet för ngns upprörda sinnestillstånd l. vrede, inledd av prep. över, äv. (e)mot l. på. Girs G1 163 (c. 1630: över). Att de brämerske och våra iffura sig häftigt dageligen emot hvarandra. Ekeblad Bref 1: 372 (1654; rättat efter hskr.). Gudh .. hörer til at .. ijffras på them, som thetta .. helga Budh öfwerträda. Rudbeckius Luther Cat. 85 (1667). Han .. ifrade starkt, at så många icke veta i akt taga de ädla förmåner, som naturen dem tillagt. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Hans hjerta ifras vid känslan af Fäderneslandets skymf. Silverstolpe i 1SAH 4: 160 (1791, 1809). Ling As. 350 (1833). Cannelin (1921).
6) (†) motsv. IVER, sbst. 2; tr., med sakligt subj.: uppröra l. upphetsa l. förtörna l. förarga (ngn); i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: upphetsad, uppbragt, vred. Det ifrade mig, att jag fick hugg af biskopens käpp. Hagström Herdam. 3: 230 (cit. fr. c. 1675). Fru Caisa (har) blifwit deraf ivrad att le. Bror welat handla utan hemmulande. JCederhielm (1707) i KKD 6: 1. GFGyllenborg Vitt. 3: 109 (1783, 1797).
7) [efter motsv. anv. i t.] (†) intr. o. dep.: vara upptänd av avund, avundas; jfr IVRIG 4. Möller (1745, 1755). Schultze Ordb. 2068 (c. 1755).
Avledn.: IVRAN, r. l. f. (m. Lind (1749; jämte f.)).
1) (i vitter stil) till 1: ivrig strävan (för l. mot ngt); jfr IVER, sbst. 1. Lind (1749). Livijn 2: 258 (1834). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 494. Diktonius Leino Lyr. 11 (1931).
2) (†) till 3: beivran. Sahlstedt (1773). Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 97 (1815).
IVRARE, m.||ig. [jfr d. ivrer, holl. ijveraar, t. eiferer] till 1: person som är fylld av iver l. ivrigt värkar för l. mot ngt (i sht på det religiösa, politiska l. sociala området); stundom med mer l. mindre klandrande bibet., närmande sig bet.: fanatiker. KyrkohÅ 1907, s. 264 (1726). En stark .. Ifrare emot det Svenska Brännvinet. LBÄ 21—22: 83 (1799). Östergren (1929). jfr FÖRBUDS-, FÖRSVARS-, NYKTERHETS-, SEDLIGHETS-IVRARE m. fl.
IVRARINNA, f. (tillf.) till 1: kvinna som ivrar för l. mot ngt; jfr IVRERSKA. SD(L) 1897, nr 465, s. 2. Östergren (1929).
IVRERSKA, f. (tillf.) till 1, = IVRARINNA. Setterblad Mackenzie 2 (1887). Östergren (1929).
Spoiler title
Spoiler content