SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄDRAR 3drar2, äv. 3-, äv. (mindre br.) JÄDAR 3dar2, äv. 3-, sbst. pl. o. interj.
Ordformer
(djädrar 1934. jädrar 1897 osv. jädar 1892)
Etymologi
[sannol. eufemistiska ombildningar av pl. obest. av DJÄVUL; jfr DJÄVUL B anm. 4:o]
(starkt vard.) användt ss. l. i lindrigare svordom l. kraftuttryck. ”Jädar i min låda”, sade jag och bet ihop tänderna. Fröding ESkr. 2: 59 (1892). Nu, jädrar anåda, hvad det ska ljugas därinne! Nordström Landsortsb. 166 (1911). Jädrar i mej. Engström Jäs. 241 (1918). Djädrar i min talg — sa' ja inte dä'? LD 1934, nr 115, s. 4.
Anm. Stundom användes (i vissa trakter) äv. singularformen jäder, best. -n, eufemistiskt för: djävul (se d. o. 12), ”djäkel”. Ja, då ska du få se på värre, din jäder — Tvi! Wigström Folkd. 2: 171 (1881).
Spoiler title