SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄMRA jäm3ra2, v. -ade; äv. (numera bl. i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) JÄMRAS jäm3ras2, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (†, Schroderus Liv. 650 (1626), Mörk Ad. 2: 246, 263 (1744)), -ANDE (Jer. 20: 16 (Bib. 1541), Wulff Leopardi 55 (1913)); jfr JÄMMER.
Ordformer
(jämbr- (iä-, ie-) 15261633. jäm(m)r- (jemr-, jemmr-) 1541 osv. Anm. En sannol. från t. jammert (sich) utgående form iammer, pr. ind., förekommer i förb. med refl.-pronomen (i bet. 3 a) i Visb. 1: 186 (c. 1620))
Etymologi
[jfr fd. iæmre (sig), d. jamre (sig); efter mnt. jameren, mht. jāmern, ä. t. (o. t. dial.) jäm(m)ern, t. jammern; avledn. av JÄMMER]
— jfr BEJÄMRA.
1) giva ifrån sig klagande ljud l. (ut)rop av smärta l. sorg, kvida; gm klagande ljud l. utrop o. d. giva uttryck åt sin smärta l. sorg l. oro o. d.; stundom svårt att skilja från 3.
a) refl. Den sårade jämrade sig. Jämra sig i sömnen. Jämra sig högljudt, sakta. Thå skall synas menniskionas sons teekn påå himmelen, och thå skola all slecte påå iordhenne iämbra sigh. Mat. 24: 30 (NT 1526). Then tolige .. fäller tåårar, men icke grijnar han .. eller jemrar sigh. Schroderus Comenius 890 (1639). Det är icke alla som jemra sig, när det svider i brännsåret. Carlén Köpm. 2: 317 (1860). Wägner Norrt. 141 (1908).
b) (numera mindre br.; se dock slutet) intr. Schultze Ordb. 2043 (c. 1755). Du jämrar i sömnen — sade Tova (till Ingevald). Heidenstam Folkung. 1: 77 (1905). Han (dvs. Markurell) tog sig om huvudet och jämrade. Bergman Mark. 249 (1919). — särsk. (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht i överförd bet., om röst o. d.: som låter ömkligt, klagande. Dalin Arg. 1: nr 27, s. 3 (1733). Trollet .. kröp på händer och fötter jemrande ut genom dörren. Rääf Ydre 1: 50 (1856). Fadern stammade något i en jämrande ton. Geijerstam Bang Faedra 39 (1883). Kihlman 2Skälmrom. 283 (1923).
2) oeg. o. bildl., om ngt livlöst: låta på ett klagande sätt; knarra; gnissla.
a) refl. Låset gnisslade, gångjernen jemrade sig. Almqvist DrJ 144 (1834). Fiskbenen i Louise Richels korsett hade hörbart och innerligt jemrat sig under det ömt allvarliga greppet (av hennes balkavaljers arm). Hedenstierna Fideik. 206 (1895). Ett handklaver jämrade sig inne bland träden. Didring Malm 2: 204 (1915).
b) (numera mindre br.; se dock slutet) intr. Heidenstam Karol. 2: 3 (1898). — särsk. (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: knarrande, gnisslande. När hans steg försvunnit ned för den jämrande, smala trappan. Hellström Kusk. 86 (1910).
3) i syfte att lätta sitt hjärta l. väcka deltagande redogöra för l. utveckla sin sorg l. oro l. sina bekymmer l. sin indignation (över l. beträffande ngn l. ngt); (bittert) beklaga sig (över ngt); ofta i nedsättande mening: utgjuta sig i jeremiader, beskärma sig, lamentera; stundom svårt att skilja från 1.
a) refl. Jämra sig över (förr äv. om l. åt) ngn l. ngt. Hedhningar och ogudhachtiga menniskior .. the gråta och iembra sich at theras wener falla them jfråå. OPetri Hb. G 1 b (1529). Vthj Engellholm jemra the sig mycket öfwer ryttare hållet. HTSkån. 1: 204 (i handl. fr. 1658). Tu jämrar tig om hus och hem. Scherping Cober 1: 147 (1734). Herrskapet jemrar sig öfver sina tjenares dålighet. Almqvist Fattigd. 12 (1838). Rollen som jag spelte var så sorglig, / Just Ariadne, fröken, som sig jemrar / Åt falske Theseus. Hagberg Shaksp. 2: 218 (1847). Bergman Mark. 226 (1919).
b) (numera bl. i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) dep. Så jemras sådant Folck, så sucke ok så gråta / The i sin stora Nödh. Lucidor (SVS) 301 (1673). Men huru det gick, tog sig bygdefolket för att jämras öfver skogen vi (dvs. finnarna) brände, fast den räckte Gudi nog. Högberg Vred. 1: 241 (1906).
c) (numera mindre br.; se dock α o. β) intr. Proteus. Hör upp att klaga öfver hjelplöst ondt / Och sök en hjelp för det du jemrar öfver. Hagberg Shaksp. 2: 187 (1847). Henry (James) jämrade på gamla dagar att han ingenting hade lärt, ingen hade tagit hand om honom. Johanson SpeglL 198 (1922, 1926). — särsk.
α) (fullt br.) ss. anföringsverb. Det går intet, det går intet, — jemrade bokhållarn. Topelius Fält. 4: 367 (1864). Hvad i Herrans namn ska vi ta oss till ..? jemrade gumman till flickorna. Strindberg Hems. 107 (1887).
β) (fullt br.) i p. pr. ss. adj. i överförd anv. Oaktadt sina jemrande bref ville han ej rätt ödmjuka sig. Fryxell Ber. 3: 336 (1828).
Spoiler title
Spoiler content