SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄSINGEN 3siŋen2, sbst. m. best. o. interj.
Ordformer
(giäs- 1739. jäs- 1887 osv.)
Etymologi
[eufemistisk ombildning av DJÄVULEN, i anslutning till andra dylika bildningar (TUSINGEN, FAMMINGEN m. fl.)]
(starkt vard.) lindrigare svordom l. ngt dämpat kraftuttryck; jfr DJÄVUL B anm. 4:o. Pierrot. Kiäre Herre, hva giäsingen skiäms Ni inte tä håll tåf män Fästmö å män egen stinta? Ehrenström Öfverd. 29 (1739; bygdemålsfärgat). Det är styft! Jäsingen så urstyft! Cederberg Dimfig. 151 (1887). Fick han ett napp (under fisket) .., så kunde han ge sig jäsingen på att di rackarna bara tog af masken och kilade sin väg igen. Forsslund Djur 29 (1900).
Spoiler title
Spoiler content