SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄTTE jät3e2, om person m., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gette (gätte) 17011788. giätte (giette) 16811749. hiette (hiätte) 16381810 (: hjettesteg). jätte (jette) c. 1540 osv.)
Etymologi
[fsv. iätte, motsv. d. jætte; sidoform till runsv. iatun, fsv. iätun, isl. iǫtunn; trol. avledn. till ÄTA o. eg. betydande ”(stor)-ätare”. — Jfr JOTE, JOTUN]
1) i mytologi o. folksägen: övernaturligt väsen med övermänsklig storlek o. styrka; särsk. i nordisk mytologi o. folktro, om dylika väsen, vanl. boende i l. bland bärg o. i allm. fientligt sinnade mot gudar o. människor (av äldre forskning uppfattade ss. tillhörande en folkstam som skulle ha bebott norden före invandringen av den nuvarande befolkningen); jfr RESE, TURS. Tors strid med jättarna. Jätten Mimer. Stor, stark som en jätte. OPetri Kr. 5 (c. 1540). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 29 (1863). Hjeltelifvets / runor lyda: / svärd mot snöda / jettar draga. Rydberg Dikt. 1: 65 (1876, 1882; bildl.). CWvSydow i FoF 1919, s. 52. Jättarne och jättinnorna .. äro (i nutida norrländsk folktro) stora, godmodiga väsen, som bebo bergens ”salar” eller innandömen. Norrl. 14: 32 (1926). En elak jätte, som .. åt upp små barn. Siwertz JoDr. 18 (1928). — jfr HALV-, UR-, ÅSK-JÄTTE m. fl.
2) i bildl. o. överförd anv., om ngn l. ngt som utmärker sig gm ovanlig storlek, kraft o. d.; i sht om människa l. djur av ovanlig storlek. Han är en riktig jätte. Helsingius X 1 a (1587). Spegel GW 222 (1685). Att störta denna jätte (dvs. Sven Duva) ned var mer än arm förmått. Runeberg 2: 55 (1846). Hohenadel är en jätte, tre och en fjerdedels aln lång, med de bredaste skuldror jag sett. Oscar ii 3: 250 (1864, 1889). En jätte till piggvar. Lagerlöf Juv. 46 (1893, 1896). Blommor i alla .. storlekar, jättar och dvärgar. Abelin MTr. 90 (1902). Den stora svarta jätten, som låg vid kajen. Nordström Amer. 11 (1923; om ångbåt). — jfr MOLN-, OCEAN-JÄTTE m. fl. — särsk.
a) om mycket stort o. högt träd; särsk. i uttr. skogens jätte o. d. Böttiger 1: 5 (1856). Skogens jättar synas för hvarje år bli allt färre och färre. VL 1899, nr 255, s. 2. Munsterhjelm Gård. 5 (1927). — jfr SKOGS-, TRÄD-JÄTTE m. fl.
b) om mycket högt bärg. Bergens gröna jättar. ESjöberg 15 (1820). Montblanc .., jätten bland alla berg i Europa. Palmblad LbGeogr. 32 (1835). Ödman VårD 1: 135 (1882, 1887). — jfr ALP-, BÄRG-, FJÄLL-, SNÖ-, VULKAN-JÄTTE m. fl.
c) [efter motsv. anv. av eng. giant] astr. stjärna tillhörande den grupp som utmärker sig gm stor volym o. liten täthet; motsatt: dvärg; i sht i pl. Kosmos 1924, s. 242.
d) om mycket stort o. mäktigt rike o. d. Den ryske jätten, om Ryssland (jfr slutet). Samma dvärgstat (dvs. Melos), som trotsade den persiske jätten, när det gälde Hellas' frihet, vägrade (osv.). Rydberg RomD 110 (1877). — särsk. (i sht i äldre poesi) med närmare anslutning till 1, om Ryssland. Och nu från Östra Norden, / Spotsk, reser Jätten sig på fjället. Kellgren 2: 32 (1789). Tegnér (WB) 2: 66 (1811). CVAStrandberg 1: 36 (1844).
e) om person med utomordentligt stor begåvning, lärdom, arbetskraft o. d. (En del människor) anse dem för lärda jättar, som skrifva folianter, och dem för Ignoranter, som endast utgifva duodecer. SvMerc. 1763, s. 105. Homerus, en jette bland skalder. Rydqvist i 2SAH 12: 298 (1827). Framl. Professor Retzius, denne jätte i lärdom och mångvetande. Fries BotUtfl. 1: 127 (1843). Siwertz Ämbetsm. 51 (1912).
f) ss. förled i ssgr, för att beteckna ngt ss. mycket stort l. starkt o. d.
3) [jfr motsv. anv. av t. riese] (i sht i fackspr.) elliptiskt, i benämning på (individ av) mycket storväxt ras av djur resp. sort av odlad växt. Blå Jätte. LB 2: 478 (1901; om potatissort). Gul Jätte. SDS 1904, nr 59, s. 4 (om morotssort). Belgisk jätte. LAHT 1910, s. 700 (om kaninras).
4) i ssgr (i sht adjektiv), i rent förstärkande anv.; jfr JÄTTE-FIN m. fl. — Anm. I starkt vard. spr. (i sht i ungdomlig slang) förekommer jätte i adjektivisk anv. ss. predikativ, elliptiskt för JÄTTE-FIN, -FLOTT o. d., med starkt känslobetonad, förstärkande innebörd. Du har en ny hatt i dag? fortsatte han. .. Jätte, faktiskt. DN 25/6 1933, Söndagsbil. s. 2. Stämningen är ”jätte”. SvD(A) 1933, nr 207, s. 8.
Sammansättningar (Anm. Till 2 f kunna ssgr bildas i snart sagt obegränsad mängd; bl. ett fåtal av dessa har här upptagits).
A (†): JÄTT-BEN, -FJÄT, -FOT, -GESTALT, -GRAV, -GRIFT, -GRYTA, -HAND, -HÖG, sbst., -HÖG, adj., -KAST, -KRAFT, -KULA, -KVINNA, -LIK, -SLÄKT, -STEG, se C.
B (†): (1) JÄTTA-BRUNN. jättegryta. Linné Sk. 22 (1751).
-STEG, se C.
C: (1, 2 f) JÄTTE-ALTARE. särsk. (i Bohuslän) till 1, äldre folklig benämning på dös (som av folket uppfattats ss. ett altare); jfr DYR-HUS. Holmberg Bohusl. 3: 177 (1845).
(jfr 2 e) -ANDE. (i vitter stil, mindre br.) mycket stor o. rik ande. Konstnärns jätteande. Atterbom i PoetK 1814, 1: 3. Wirsén Sång. 276 (1884).
(2 f) -ANLÄGGNING~020. konkret. —
(2 f) -ANSTRÄNGNING~020. mycket stor ansträngning. Wikner Vitt. 68 (1871).
(2 f) -APA, f. l. r. om mycket stor apa; särsk. (†) zool. ss. namn på gorillan. Thorell Zool. 2: 96 (1861). Holmgren Däggdj. 411 (1865).
(2 f) -ARBETE~020, äv. ~200. om mycket stort o. ansträngande arbete. Lundell (1893). VFl. 1911, s. 130. —
-ARM, r. l. m.
1) till 1: arm tillhörande en jätte (l. jättinna). Lyceum I. 1: 24 (1810).
2) till 2 f, om mycket stor o. stark arm. Arnell Scott 70 (1829).
(1, 2) -ARTAD, p. adj. Crusenstolpe Ställn. 11: 6 (1845). Jätteartad Varanus-ödla. Ymer 1918, s. 331.
(2) -BAGGE. särsk. zool. benämning på individ l. art av de mycket storväxta skalbaggar som tillhöra underfamiljen Dynastidæ av familjen Lamellicornia; i pl. äv. ss. sammanfattande benämning på denna underfamilj. 1Brehm III. 2: 20 (1876). 3NF (1929). särsk. ss. benämning på arten Dynastes Hercules Lin., herkulesbagge. NF 4: 58 (1880).
-BEN. (jätt- 1772. jätte- 1676 osv.)
1) till 1: ben (se d. o. I 1) som förr (i sht av mera okunniga forskare l. av gemene man) ansågs ha tillhört en jätte. AntT 1: 14 (i handl. fr. 1676). Wallerius Min. 357 (1747). SvLitTidn. 1820, sp. 21.
2) till 2 f, om mycket stort ben (se d. o. I 1). Hammargren Jordkl. 38 (1854).
(2 f) -BLOCK. om mycket stort stenblock. Snoilsky 1: 276 (1874, 1878). En tornshög, af oerhörda jätteblock sammanfogad mur. Heidenstam Vallf. 121 (1888).
(2 f) -BRÖD. särsk. (†) bot. namn på den mycket storväxta laven Nephroma arcticum (Lin.) Ach., norrlandslav. Fries Ordb. 67 (c. 1870). Lundell (1893).
(2 f) -BYGGNAD. Den .. chaotiska jättebyggnaden af Augusti Mausoleum. Atterbom Minn. 273 (1817). Hahr ArkitH 448 (1902).
(2 f) -BÅL, adj. (†) oerhört l. överdrivet stor. Jättebål sjelfmedvetenhet om stora snillegåfvor. Atterbom Siare 4: 179 (1847; med syftning på Thorild). Därs. 5: 281 (1849). Ljunggren SVH 1: 216 (1873; med syftning på Thorild o. trol. föranledt av språkprovet ovan fr. 1847).
(2 f) -BÄLTA, f. l. r. särsk. zool. det mycket stora bältdjuret Priodontes giganteus E. Geoffr. 1Brehm 1: 418 (1874). 3NF 4: 400 (1925).
(2 f) -CELL. patol. mycket stor, vanl. flerkärnig cell vilken uppstått gm abnorm celldelning (ofta förorsakad av ngn främmande kropp l. av ngn bacill o. d.); äv. bot. om likartad växtcell. Hammarsten FysiolK 176 (1883). BotN 1911, s. 124. Broman Männ. 1: 41 (1925). Ssg: jättecell-sarkom. patol. sarkom som morfologiskt kännetecknas av jätteceller. 2NF 24: 810 (1916). LbKir. 2: 212 (1922).
(2 f) -DAM. mycket storväxt dam; särsk. om sådan som (i sht förr) förevisades å marknader o. d. Verldens starkaste och vackraste Jätte-dam. GHT 1893, nr 42 A, s. 1 (i annons).
(1) -DANS. (i folkligt spr. i vissa trakter) domarring; äv.: labyrint. SvMerc. 1761, s. 409. Almgren Fornl. 63 (1904). 2NF 33: 359 (1921).
(2 f) -DIMENSION. vanl. i pl.; jfr -MÅTT. Wikner Pred. 203 (1877). Kritblock av verkliga jättedimensioner. Flodström Naturförh. 101 (1918).
(2 f) -DJUR. särsk. paleont. benämning på det förhistoriska djuret Megatherium Cuvier. Adlerbeth Æn. 35 (1811; om den trojanska trähästen). 1Brehm 1: 413 (1874).
(1) -DOTTER. Tegnér (WB) 5: 172 (c. 1825). Lagerlöf Holg. 2: 150 (1907).
(2 f) -EK. PoetK 1816, 1: 179. Jätteekarna på Gällstaön. Skogen 1917, s. 156.
(2 f) -FART. mycket stor hastighet. En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med jettefart. Rydberg Sing. 55 (1857, 1865). Dens. Dikt. 1: 213 (1882).
(2 f) -FARTYG~20 l. ~02. NF 2: 1197 (1878).
(4) -FIN. (starkt vard.) oerhört ”fin”. Östergren (1929; angivet ss. modärn studentslang åtm. i Uppsala). En underbar färd, ”jättefin” för att använda det epitet som en av de kvinnliga deltagarna i färden använde. SvD(A) 1930, nr 162, s. 10.
(1) -FJÄT. (jätt- 1814. jätte- 1815 osv.) fotspår av jätte; nästan bl. (i folkligt spr., föga br.) om fördjupning i bärg vilken liknar ett mycket stort fotspår. Ling Gylfe 246 (1814). Sjöborg Nomenkl. 15 (1815). Fennia XLVI. 1: 3 (1925).
(2 f; jfr 4) -FLIT. En sådan jätteflit (som Stiernmans) väcker förvåning. BEMalmström 1: 469 (c. 1860).
(4) -FLITIG. (vard.) oerhört flitig; jfr -FLIT. Luther var en jätteflitig skribent. NDA 1917, nr 299, s. 7. —
-FOLK.
1) till 1: folk som består av (personer ansedda ss.) jättar. Cæsar tågade mot jättefolket Germanerna. Nilsson Ur. I. 4: 35 (1843).
2) (i folkligt spr.) till 1, om äkta par hos jättarna. SvFolks. 1: 7 (1844).
3) (tillf.) till 2 f, om mycket stor o. kraftfull nation. Topelius Fält. 4: 13 (1864).
(2 f) -FORM; pl. -er. Carlén Skuggsp. 2: 310 (1865). (Välkända växter) i hos oss (i Sverge) okända jetteformer. Nordenskiöld Vega 1: 367 (1880).
(1, 2 f) -FOT. (jätt- 1672. jätte- 1868 osv.) särsk. till 1. Lucidor (SVS) 192 (1672).
(2 f) -FRAMSTEG~20 l. ~02. mycket stort framsteg. Vetenskapens jätteframsteg i vår tid. BEMalmström 7: 366 (1852).
(2 f) -FRÄKEN. om mycket stor fräken; särsk. bot. ss. namn på den högväxta fräkenväxten Equisetum maximum Lam. Frey 1841, s. 38. ArkBot. II. 1: 90 (1903).
(2 f) -FYSIK. mycket stark fysik (hos ngn). Vilda utsvävningar, som bröto ned hans jättefysik. Grimberg VärldH 4: 61 (1930).
(2 f) -FÅGEL. särsk. paleont. om vissa mycket stora fåglar under förhistorisk tid. Jensen BöhmDiktn. 35 (1894). Ramsay GeolGr. 301 (1909).
(4) -FÅNIG. (starkt vard.) ”urbota” fånig. Gnistan 1924, nr 46, s. 1.
(2 f) -FÖRETAG~102, äv. ~200. Knorring Cous. 3: 28 (1834). Dessa (elektrotekniska) jätteföretag. 2NF 7: 370 (1907).
-GESTALT. (jätt- 1829. jätte- 1804 osv.)
1) till 1: en jättes gestalt; särsk. i uttr. i jättegestalt (jfr 2). Phosph. 1813, s. 207. Till honom kom / Uti jättegestalt Indra. Bergstedt Öfv. 27 (1845).
2) till 2 f, om mycket stor gestalt, jätteliknande gestalt; särsk. i uttr. i jättegestalt (jfr 1). Adlerbeth Æn. 85 (1804; bildl.). Bergens jätte-gestalter. Bremer Dal. 53 (1845); jfr JÄTTE 2 b. En mot natthimmelen mörkt aftecknad fiskare i jättegestalt. Heidenstam End. 128 (1889). Dessa hvilande jättegestalter af Dagen och Natten, Morgonen och Aftonen (av Michelangelo). Hahr ArkitH 367 (1902).
(2 f) -GRAN. om mycket stor gran. SkogsvT 1911, s. 343. särsk. bot. ss. namn på det mycket högväxta trädet Sequoia gigantea Torr., mammutträd. Skogvakt. 1894, s. 85. —
-GRAV, r. l. f. (jätt- 1814. jätte- 1673 osv.)
1) till 1: grav där en jätte ansetts ligga begraven; särsk. (i folkligt spr. o. hos äldre forskare) om fornminnen som äro l. ansetts vara gravar. Dybeck Runa 1848, s. 24 (1673). Fernow Värmel. 116 (1773). Jättegrafvar, bestående af uppkastade koniska Stenrör. Sjöborg Nomenkl. 3 (1815). Hildebrand FörhistF 64 (1873). SvH 1: 44 (1903).
2) (i vitter stil, tillf.) till 2 e, om en stor mans (en ”jättes”) grav. Tegnér (WB) 7: 4 (1831; om Napoleons grav).
3) till 2 f, om mycket stor grav. Ling As. 643 (1833). De skönsta landen äro jettegrafvar / för folk, som skändat och förödt hvarann. Rydberg Dikt. 1: 199 (1877, 1882).
(1, 2) -GRIFT. (jätt- 18041814. jätte- 16031684) särsk. (numera knappast br.) till 1, = -GRAV 1. JTBureus (1603) i 2Saml. 4: 28. Dybeck Runa 1842, 1: 17 (1684). Heinrich (1814).
(2 f) -GRYNE. bot. (av landtbruksstyrelsen föreslaget) namn på gräset Glyceria aquatica (Lin.) Wahlb., jättegröe. NormFört. 36 (1894). 2NF 36: 865 (1924).
-GRYTA. (jätt- 17191819. jätte- 1743 osv.)
1) till 1, benämning på runda l. ovala urholkningar i bärg (ngn gg i flyttblock), uppkomna gm nötning av stenar, s. k. löpare, som av strömmande vatten l. gm vågsvall försatts i snurrande rörelse (förr av folktron satta i förbindelse med jättarna). Swedenborg RebNat. 1: 19 (1719). Linné Sk. 22 (1751). Flertalet af de i Uppland iakttagna jättegrytorna äro .. bildade .. under istiden. Uppl. 1: 45 (1902).
2) till 2 f, om mycket stor gryta. Melander Långtur 77 (1896; bildl.). SvD(A) 1918, nr 119 B, s. 4.
(2 f) -GRÖE, förr äv. -GRÖ l. -GRÖN. i sht landt. gräset Glyceria aquatica (Lin.) Wahlb. Linné Fl. nr 73 (1745). LAHT 1893, s. 15.
(1) -HAGE. (†) om fornnordisk grav; jfr -GRAV 1 samt HAGE 5. BWettersten (1762) i 3SAH 28: 286.
(2 f) -HAJ, m. l. r. zool. benämning på vissa mycket stora hajarter; i sht ss. namn dels på Cetorhinus maximus Gun., brugd, dels på Rhineodon typicus Smith., valhaj. Dalin (1852; med hänv. till hvithaj). Rebau NatH 1: 574 (1879). 4Brehm 12: 681 (1929).
(2 f) -HAMPA, r. l. f. särsk. om storväxt, ss. prydnadsväxt odlad form av hampa (Cannabis sativa Lin.). PrHb. 1: 738 (1885). 2NF 10: 1284 (1909).
-HAND. (jätt- 1879. jätte- 1808 osv.)
1) till 1: jättes hand. Tegnér (WB) 2: 1 (1808).
2) (i sht i vitter stil) till 2 f, om mycket stor o. stark hand. Atterbom i PoetK 1817, 1: 18. Bååth Dikt. 184 (1879).
(2 f) -HELVELL. särsk. bot. den mycket stora svampen Gyromitra gigas (Krombh.) Fr. (Helvella gigas Krombh.). Smitt Svamp. 64 (1863). Strömbom Svamp. 55 (1881).
(2 f) -HJORT. särsk. paleont. ss. namn på det förhistoriska, mycket storväxta hjortdjuret Megaceros giganteus Blbch. Scheutz Jord. 165 (1856). Sederholm ForntDjurv. 129 (1916).
(1, 2 f) -HUS. särsk. (i folkligt spr., föga br.) till 1, om forntida gravkammare; jfr -STUGA 2. SKL (1847). Dalin (1852; med hänv. till jättestuga).
-HÄST.
1) till 1: jättes häst. Rydberg Myt. 1: 450 (1886). Allmogen såg .. i refflorna (efter inlandsisen) spåren efter jättehästarnas broddade hovar. Flodström Naturförh. 98 (1918).
2) till 2 f, om mycket stor häst; äv. (i vitter stil) i bildl. l. överförd anv. Thomander 3: 80 (1826). Den vilda jättehäst, som vagnen drar. Sätherberg Dikt. 1: 208 (1854, 1862; om lokomotiv). Nilens jättehäst. Rydberg Faust 37 (1876; om flodhästen).
(1, 2 f) -HÖG, r. l. m. (jätt- 18041814. jätte- 1676 osv.) särsk. (i folkligt spr.) till 1, om forntida ättehög. AntT 1: 13 (i handl. fr. 1676). SvMag. 1766, s. 554. Wigström Folkd. 1: 161 (1880).
(1, 2 f) -HÖG, adj. (jätt- 1820. jätte- c. 1800 osv.) hög som en jätte; oerhört l. ovanligt hög; äv. (mindre br.) i överförd anv., om ngt abstrakt. (Karl XII:s) jättehöga idéer. HSH 7: 227 (c. 1800). Atterbom Minn. 196 (1817). Jättehöga plataner. Ödman VexlBild. 141 (1893).
(1, 2 f) -KAMP. särsk. till 2 f; jfr -STRID. HSH 7: 239 (c. 1800). Phosph. 1810, s. 172. NF 2: 385 (1877).
(2 f) -KANIN. i uttr. belgisk jättekanin, om (individ av) viss storväxt kaninras; jfr JÄTTE 3. LAHT 1910, s. 699.
(2 f) -KANON. KrigVAH 1883, s. 231. —
-KAST, n. (jätt- 1840. jätte- 1764 osv.)
1) till 1, folklig benämning på enstaka flyttblock som förr ansågs ha blivit kastat av ngn jätte mot ngn kyrka o. d.; äv. om stenrös som ansågs ha blivit användt l. hopsamlat vid jättarnas strider. BtVLand 5: 100 (1764). Mångenstädes ser man ännu jättekast, eller kummel af tunga stenar och klippstycken, dem jättarne kastat. Topelius Lb. 2: 152 (1875). Fröding NDikt. 31 (1894). På stalpets krön låg ett jättekast, ett väldigt flyttblock. Engström PennTallp. 106 (1927).
2) till 2 f; särsk. (i Finl.) gymn. i räckgymnastik: häftigt kast med kroppen varigenom den kommer att beskriva en svängande bana rundt räckstången. Willebrand o. Rancken 158 (1885). Cannelin (1921).
(2 f) -KLÖVER. särsk. (numera knappast br.) landt. o. bot. bokaraklöver. Arrhenius Jordbr. 3: 40 (1861). Juhlin-Dannfelt 146 (1886).
(2 f) -KRABBA. mycket stor krabba; särsk. zool. i uttr. japansk jättekrabba, krabban Macrocheira kæmpfferi De Haan. Stuxberg (o. Floderus) 3: 438 (1904). Bergman LBrenn. 71 (1928).
(1, 2 f) -KRAFT. (jätt- 1819. jätte- 1698 osv.) särsk. till 2 f. Granatenflycht Penn. 5 (1698). De båda jättekrafterna (dvs. ångan o. elektriciteten). TSjöv. 1891, s. 376. —
-KRIG.
1) till 1: krig vari jättar deltaga. Linc. (1640; under gigantomachia).
2) till 2 f: stort o. fruktansvärdt krig. HSH 7: 194 (c. 1800). KAMelin i 3SAH 26: 6 (1914).
(2 f) -KRYSSARE, r. l. m. TT 1894, Allm. s. 129. Jättekryssaren Goeben. VFl. 1915, s. 3.
(1, 2 f) -KULA. (jätt- 18041814. jätte- 1676 osv.) särsk. (i folkligt spr., föga br.) till 1, om kula l. håla som enligt folktron har varit bebodd av jättar; jfr -STUGA 1. AntT 1: 14 (i handl. fr. 1676). Dalin (1852; med hänv. till jättegråtta).
-KUMMEL. (i vitter stil)
1) till 1: kummel där en jätte trotts vara begraven. Tegnér (WB) 4: 176 (1822). Snoilsky 1: 280 (1874, 1878).
2) till 2 f: jättestort kummel. Naturens gamla jättekummel. Tegnér (WB) 4: 27 (1822). Atterbom 2: 209 (1827).
-KVINNA. (jätt- 1823. jätte- 1846 osv.)
1) till 1: kvinna av jättesläkt, jättinna. Fryxell Ber. 1: 5 (1823). Fatab. 1921, s. 205.
2) till 2 f: mycket storväxt kvinna; jfr -DAM. Lundegård Tit. 117 (1892). Det med .. jättekvinnor och andra vidunder och ”Schene Rariteten” utstyrda förlustelsestället invid Bellmans ”Gröna lund”. Sthm 3: 265 (1897).
(2 f) -KÅL. om mycket storväxt kålsort; särsk. bot. o. trädg. ss. namn på Brassica oleracea Lin. f. acephala DC. HbTrädg. 2: 58 (1877). Fries SystBot. 132 (1891).
(2 f) -LAV. särsk. bot. namn på lavarna Nephroma arcticum (Lin.) Ach., norrlandslav (jfr -BRÖD), o. Ricasolia amplissima (Scop.) Leight. Fries Ordb. 67 (c. 1870). Krok o. Almquist Fl. 2: 110 (1907).
(1) -LEM. (i vitter stil, föga br.) vanl. bildl., stundom med anslutning till JÄTTE 2 f. Tegnér (WB) 2: 35 (1810). Nord, du jordens jättelem. 100Students. 117 (1855).
(1, 2) -LIK, adj. (jätt- 17851839. jätte- 1734 osv.) som är lik en jätte(s); oerhört stor. Hans jättelika kroppshydda. Serenius (1734; under giant-like). Tolstojs jättelika historiska roman Krig och fred. Böök 4Sekl. 100 (1928).
(1, 2 f) -LÅNG. lång som en jätte(s); oerhört lång. Atterbom 2: 277 (1827). Han gick ett hvarf i salen / Med jättelånga steg. Runeberg 2: 103 (1848). Heidenstam Karol. 1: 129 (1897).
(2 f) -LÖJE. (i vitter stil) måttlöst l. hejdlöst löje (skratt). Runeberg 5: 51 (1860). Högberg Vred. 2: 340 (1906).
-MAKT.
1) till 1: jättes l. jättarnas makt. Wisén Oden 34 (1873).
2) till 2 f: mycket stor o. stark makt. Vantrons jätte-magt. Tegnér FilosEstetSkr. 162 (1801).
3) till 2 f, konkret, om mycket stor stat o. d. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 296 (1812). Jättemakterna Amerika och Ryssland. AB 1865, nr 79, s. 3.
(2 f) -MOROT~20 l. ~02. särsk. trädg. o. landt. om viss mycket storväxt morotssort. Arrhenius Jordbr. 2: 280 (1860). LAHT 1904, s. 56.
(2 f) -MUSSLA. särsk. zool. den mycket stora musselarten Tridacna gigas Lin. Scheutz NatH 218 (1843). Stuxberg (o. Floderus) 3: 477 (1904).
(2 f) -MÅTT. mycket stort mått; jättedimension. Dessa tilldragelser (i fransk-tyska kriget 1870—71) äro af jättemått. SvTidskr. 1871, s. 2. De mest hvardagliga förhållanden blåsas (av Strindberg) upp till jättemått. GHT 1897, nr 261 A, s. 2. —
-MÖ.
1) (i vitter stil) till 1: flicka av jättesläkt. Unga Gerda, jättemön. Tegnér (WB) 5: 169 (c. 1825). Rydberg Gudas. 17 (1887). Oterdahl En 31 (1927).
2) (tillf.) till 2 f, om mycket storväxt flicka. (Vi) uppassades .. i köpingen Sterzing af fullkomliga jätte-mör. Atterbom Minn. 334 (1818).
(1?) -NAGLAR, pl. (†) miner. benämning på viss kalcedonart (Calcedonius circularis). Retzius Min. 183 (1795). Möller (1807).
(2 f) -NÄCKROS~20 l. ~02. särsk. bot. den mycket storväxta näckrosväxten Victoria regia Lindl. Fries Växtr. 163 (1884). Lindman LbBot. 39 (1904).
(2 f) -ORM. mycket stor o. lång orm; särsk. zool. om ormar av familjen Boidæ; i sht användt om ormar av släktena Boa Lin., boaormarna, o. Python Daud., pytonormarna; i pl. äv. ss. namn på familjen Boidæ. Den beryktade Jätteormen, Boa Constrictor. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 48. Stuxberg (o. Floderus) 2: 220 (1901). Jätteormarna, som på Ceylon representeras av tigerormen (Python molurus). Mörner Hagenbeck 137 (1924).
(2 f) -PENSÉ. särsk. bot. den mycket storväxta penséarten Viola tricolor Lin. f. maxima Hort. Fries Växtr. 109 (1884). HbTrädg. 8: 21 (1884).
(2 f) -PLAN, r. l. m. mycket storslagen l. vidtomfattande plan. Rutström Schiller 20 (1799). Den ofta omtalta jätteplanen, att anlägga en jernväg genom hela Nord-Amerikanska kontinenten. SvT 1852, nr 22, s. 2.
(2 f) -POKAL. mycket stor pokal. Min stamfar hade en stor pokal, / en jättepokal af tenn. Heidenstam Vallf. 137 (1888).
(2 f) -POLYP. särsk. (†) zool. den mycket stora bläckfisken Polypus (Octopus) vulgaris Dam. Scheutz NatH 208 (1843). Dalin (1852).
(2 f) -PUMPA, r. l. f. särsk. bot. ss. namn på den mycket storväxta pumparten Cucurbita maxima Duch. Dalin (1852). 2NF 5: 944 (1906).
(1, 2 f) -RING. särsk. till 1, äldre benämning på forntida, ringformig stensättning. 2VittAH 14: 41 (1828, 1838).
(2 f) -RUBRIK. mycket stor rubrik (i tidning o. d.). Siwertz JoDr. 133 (1928).
(2 f) -RÅG. landt.
1) om mycket storväxt rågsort. MosskT 1887, s. 335.
2) (numera knappast br.) vetesorten Triticum polonicum Lin., vars ax likna rågens, polskt vete. Fries SystBot. 209 (1891). Elfving Kulturv. 21 (1895).
(2 f) -RÖKSVAMP~20 l. ~02. bot. svampen Bovista gigantea (Pers.) Nees. Strömbom ÄtlSvamp. 67 (1886).
(2 f) -RÖR. särsk. bot.
1) namn på det företrädesvis i Amerika växande träd- l. buskliknande gräset Ludolfia macrosperma Willd. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 168.
2) namn på det storväxta gräset Calamagrostis pseudophragmites (Hall. fil.) Baumg. Krok o. Almquist Fl. 1: 244 (1903).
(1) -SAGA. saga om jättar. PoetK 1820, 2: 18 (bildl.). Finland 52 (1893).
(2 f) -SALAMANDER. särsk. zool. namn på det mycket storväxta salamanderdjuret Megalobatrachus maximus Sohl., japansk salamander; äv. om det under tertiärtiden levande salamanderdjuret Andrias scheuchzeri Tschudi, som står det förra mycket nära; i pl. äv. om familjen Amphiumidæ, ögonlockslösa salamandrar. 1Brehm III. 1: 171 (1876). (Stuxberg o.) Floderus 1: 630 (1901).
(2 f) -SKALA, r. l. f. mycket stor skala. Kriget! Det är ju bara det gamla eländet i jätteskala! Siwertz JoDr. 197 (1928).
(1, 2 f) -SKAPNAD. (†) jätteskepnad, jättegestalt. Nordforss (1805). Dalin (1852; med hänv. till jättegestalt).
-SKEPNAD. (i sht i högre stil) jättegestalt.
1) till 1. Wisén Oden 96 (1873). Rydberg Gudas. 41 (1887).
2) till 2 f. Atterbom 2: 47 (1827). Lundin o. Strindberg GSthm 463 (1881; bildl.).
(2 f) -SKÖLDPADDA~020. mycket stor sköldpadda; särsk. zool.
1) namn på havssköldpaddan Chelonia mydas Lin., soppsköldpadda. Scheutz NatH 127 (1843). Rebau NatH 1: 510 (1879).
2) om de mycket storväxta landsköldpaddorna av släktet Testudo Lin., särsk. arten Testudo abingdoni Gthr. 1Brehm III. 1: 10 (1876). 2NF 25: 1375 (1917). 4Brehm XI. 2: 122 (1928).
-SLÄKT. (jätt- 18041822. jätte- 1785 osv.)
1) till 1: släkt av jättar. Möller 702 (1785). Varelser af jetteslägt. Wigström Folkd. 1: 131 (1880). Titanernas och giganternas jättesläkt. Boëthius HistLäsn. 1: 76 (1895).
2) (i vitter stil, numera föga br.) till 2, = -SLÄKTE 3. En talrik jätteslägt står fram utur ditt (dvs. Skandiens) sköte. DAspelin i 2SAH 7: 273 (1815). PoetK 1822, 1: 16. —
-SLÄKTE.
1) till 1: släkte av jättar. Wisén Oden 10 (1873).
2) (†) till 1, = -SLÄKT 1. Han war uthaf iätte släckte. Reenhielm ThViik. 1 (1680).
3) till 2: släkte av jättelika varelser. AB 1837, nr 103, s. 2.
(jfr 2 e) -SNILLE. Phosph. 1813, s. 360. (Napoleons) jättesnille. Strinnholm i 2SAH 19: 159 (1838). särsk. konkret, om person. Nyblom Twain 2: 140 (1874). Strindberg GötR 90 (1904).
(2 f) -SPRÅNG. mycket långt l. högt språng. Ling As. 365 (1833). Balck Idr. 2: 502 (1887). särsk. bildl. Så blir det klart, hvilket jettesprång Svenska prosan tagit med Dalin. KJWarburg i 2SAG 59: 142 (1882).
-SPÅR.
1) till 1: fotspår av jätte; särsk. (i folkligt spr., föga br.) om fördjupning i bärg vilken liknar ett mycket stort fotspår; jfr -FJÄT. Bremer Strid 48 (1840; bildl.). Schück (1854).
2) (föga br.) till 2 f, om starkt framträdande spår av ngn. Anderson i 3SAH 7: 294 (c. 1880; bildl.).
(2 f) -SPÄRGEL. särsk. bot. den mycket storväxta växten Spergula arvensis Lin. var. maxima (Weihe) M. et K. Holmström Naturl. 2: 177 (1889). SmåskrLandtbr. 14: 70 (1903).
(2 f) -STAM, sbst.1 om mycket stor (träd)stam. NF 1: 119 (1875).
(1) -STAM, sbst.2 (i vitter stil) jättesläkt; stam bestående av jättar. Tegnér 1: 203 (1829). 4Mos. 13: 34 (Bib. 1917).
(1, 2 f) -STARK. (i vitter stil) stark som en jätte l. jättes; oerhört stark. Mång viking .. / Som slagit troll med jättestarka händer. Phosph. 1811, s. 451. En jättestor och jättestark man. Rundgren Minn. 3: 212 (1889).
(2 f) -STARR. särsk. bot. den mycket storväxta starrarten Carex riparia Curt. Retzius FlOec. 149 (1806). Krok o. Almquist Fl. 1: 222 (1903).
(2 f) -STEG. (jätt- 18041814. jätta- 1759. jätte- c. 1780 osv.) om mycket stort steg. Taga, förr äv. göra ett jättesteg (framåt), i sht bildl. Gå framåt med jättesteg, i sht bildl. SvMerc. V. 1: 143 (1759; bildl.). Han (gick) med jättesteg tillbaka åt staden. Tavaststjerna Inföd. 135 (1887). Odlingen har gått framåt med jättesteg. LbFolksk. 245 (1890). Televisionen tar ett jättesteg. SvD(A) 1927, nr 96, s. 3. —
-STEN.
1) till 1, folklig benämning på stora stenar o. d. som förr ansågos ha blivit kastade l. resta av jättarna; jättekast (se d. o. 1); förr äv. om bautasten. Kalm VgBah. 265 (1746). Kring grafplatser reste så kallade Jättestenar. Sjöborg Nomenkl. 3 (1815). En jättesten, som den eller den jätten slungat mot den nybyggda kyrkan. FoF 1917, s. 79.
2) till 2 f, om mycket stor sten. Tegnér (WB) 5: 150 (1822).
(1) -STIG. (i Östergötl.) folklig benämning på forntida väganläggning bestående av en enkel rad stora stenar; jfr STEN-VAST. Almgren Fornl. 14 (1904).
(jfr 2 c) -STJÄRNA. astr. = JÄTTE 2 c; motsatt: dvärgstjärna. 2NF 26: 1435 (1917). PopAstrT 1929, s. 77.
(1, 2 f) -STOL. särsk. (†) till 1: jättegryta (se d. o. 1). Stiernstolpe Arndt 1: 182 (1807).
(1, 2 f) -STOR. stor som en jätte l. jättes; oerhört stor, gigantisk, enorm, kolossal. Adlerbeth Æn. 76 (1811). De jättestora bladen af Talipotträdet. Palmblad Nov. 3: 93 (1817, 1841). Jättestora bokstäfver. Backman Dickens Pickw. 1: 189 (1871). En jättestor roman på tusen sidor. Böök 4Sekl. 251 (1928).
(2 f) -STORHET~20, äv. ~02. enorm storhet; i fråga om andliga förh. l. ngt abstr. Tegnér FilosEstetSkr. 392 (c. 1808). Den engelska manufakturindustrien i dess jättestorhet (är) icke .. mycket gammal. Svedelius Statsk. 2: 73 (1868).
(2 f) -STORK. särsk. zool. stork av släktet Mycteria Lin. 1Brehm 2: 467 (1875). 2NF 27: 216 (1917).
(1, 2 f) -STORLEK~20 l. ~02. ofantlig storlek. Möller 702 (1785). Crusenstolpe Mor. 5: 107 (1843).
(2 f) -STORMFÅGEL~020. zool. namn på den storväxta stormfågeln Macronectes giganteus Gmel. 1Brehm 2: 539 (1875). 4Brehm 9: 450 (1926).
(2 f) -STORMSVALA~020. zool. = -STORMFÅGEL. (Stuxberg o.) Floderus 2: 665 (1903).
(1, 2 f) -STRID. särsk. till 2 f, om mycket omfattande l. mycket hård strid. Den stora jättestriden vid Leipzig (1813). Ekelund 1FädH II. 2: 189 (1831).
(1) -STUGA. [jfr d. jættestue]
1) om grotta o. d. som enl. folktron har varit bebodd av jättar. I Botilbärjet är een Jättestughu medh Benkjar. Bureus Suml. 44 (c. 1600; rättat efter hskr.). Œdman Bahusl. 157 (1746). Lagerlöf Holg. 2: 382 (1907).
2) äldre folklig benämning på gånggrift l. annan (större) gravkammare från stenåldern (enl. folktron betraktad ss. byggd av jättar l. använd ss. grav för jättar); jfr -GRAV 1, -UGN o. TROLL-STUGA. Lyceum I. 2: 147 (1810). 2VittAH 14: 41 (1828, 1838). Hildebrand FörhistF 64 (1873).
(1, 2 f) -STYRKA, r. l. f. en jättes styrka; styrka som en jättes; övermänsklig styrka. Wieland Abd. 2: 24 (1800). Tegnér (WB) 3: 164 (1817; i fråga om Napoleon). Från sin moder måtte .. (Völund) hafva ärft sin jättestyrka. Rydberg Myt. 1: 712 (1886).
(2 f) -SVING. gymn. i räckgymnastik: mycket kraftig, med raka armar o. fullt utsträckt kropp utförd sving rundt ett räck. Balck Idr. 3: 301 (1888).
(2 f) -SVINGEL. bot. det mycket storväxta gräset Festuca gigantea (Lin.) Vill. Nyman VäxtNatH 2: 466 (1868). UtsädT 1893, s. 215.
(2 f) -SYRA, r. l. f. bot. den mycket storväxta syrearten Rumex maximus Schreb. Thedenius FlUplSöderm. 159 (1871). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 580 (1901).
(1, 2 f) -SÄNG. särsk. (i vissa trakter) till 1, äldre folklig benämning på hällkista; jfr -STUGA 2. Lignell Dal 1: 67 (1851).
(2 f) -TALL. om mycket storväxt tall. Rydberg Faust 91 (1876). särsk. bot.
a) namn på det i Kalifornien växande trädet Pinus Lambertiana Dougl., sockertall; särsk. i uttr. kalifornisk jättetall. Scheutz NatH 307 (1843). 2NF (1910).
b) (föga br.) namn på mammutträdet; jfr -GRAN slutet. Cnattingius (1875, 1894).
(2 f) -TELESKOP. om mycket stort teleskop (med mycket stor förstoringsförmåga). Rosse's jätteteleskop. Frey 1849, s. 470. 2NF 33: 124 (1921).
(2 f) -TICKA, r. l. f. bot. den mycket storväxta svampen Polyporus giganteus (Pers.) Fr. Smitt Svamp. 52 (1863). Hartman Svamp. 50 (1874).
(1, 2 f) -TRÅG. särsk. (i folkligt spr. i vissa trakter) till 1: jättegryta (se d. o. 1). Lignell Dal 1: 38 (1851).
(4) -TRÅKIG. (starkt vard.) oerhört tråkig. SvD(A) 1933, nr 47, s. 10.
(2 f) -TRÄD. om mycket stort o. högt träd. Ström Skogsh. 22 (1846).
(2 f) -TRÖGDJUR~20 l. ~02. paleont. om de förhistoriska, mycket storväxta trögdjuren av familjen Gravigrada; särsk. om arten Mylodon robustus Ow.; i pl. äv. ss. namn på familjen Gravigrada. 1Brehm 1: 413 (1874). 3NF 11: 81 (1929).
(2 f) -TUJA. i sht trädg. namn på den mycket storväxta tujaarten Thuja gigantea Nutt. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 54. Zilliacus Grott. 66 (1920).
(1, 2 f) -UGN. särsk. (i vissa trakter) till 1, äldre folklig benämning på hällkista; jfr -STUGA 2. Hildebrand FörhistF 64 (1873). Montelius SvFornt. 1: 133 (1874).
(2 f) -VAL, m. l. r. om mycket stor val; särsk. zool. ss. namn på fenvalen Balænoptera musculus Lin. (B. Sibbaldii J. E. Gray), blåval. Holmgren Däggdj. 400 (1865). FoFl. 1906, s. 167.
(1, 2) -VULEN. (i vitter stil) jättelik, jättestor; äv. bildl.: storvulen. Atterbom PhilH 515 (1835). (Våra nordiska förfäders) jättevulna gestalter. Böttiger 5: 255 (1871, 1874). Henning Spegl. 72 (1915).
(1, 2) -VUXEN, p. adj. (i vitter stil) som har en jättes växt; som har vuxit jättestor. Brännässlor och umbellater stå jettevuxna i urskogsdunklet. Rosenius Himmelstr. 164 (1903). Österling Fränd. 1: 13 (1912). Den jättevuxne adjunkt Löv. Johansson RödaHuv. 2—3: 315 (1917).
(2 f) -VÅG; pl. -or. om mycket stor våg. Nathorst JordH 258 (1890). Siwertz Sel. 2: 89 (1920).
(1, 2 f) -VÅLNAD. (i vitter stil) vålnad av en jätte; jättestor vålnad. Tegnér (WB) 1: 97 (1806). Bremer GVerld. 2: 122 (1860; bildl.).
(1, 2 f) -VÄRK, n. särsk. till 2 f, om mycket stort l. storslaget värk (i abstr. l. konkret bet.). Remmer Theat. 2: 147 (1815). (J. Grimms) lexikaliska jätteverk öfver tyska språket. UVTF 26: 19 (1880). BonnierLittH 4: 173 (1930).
(1) -VÄRLD. jättarnas värld; särsk. i sg. best. (i fråga om den fornnordiska mytologien) ss. benämning på Jotunheim. Hagberg Shaksp. 2: 326 (1847; bildl.). Wisén Oden 27 (1873). FoF 1919, s. 64.
(2 f) -VÄXT.
I. i fråga om människa l. djur.
1) med. sjukligt stark utveckling av kroppen; makrosomi; akromegali; motsatt: dvärgväxt (se d. o. 1 a). Wretlind Läk. 9—10: 150 (1902). Gadelius Tro 2: 52 (1913).
2) (föga br.) om mycket storväxt gestalt. I en jätte växt han jättars styrka bar. Rudbeck Borås. 20 (1776). Forsslund Arb. 65 (1902).
II. om mycket stor växt (ört, buske osv.). —
(2 f) -ÄLG. särsk.
1) paleont. jättehjort. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 154 (1820). Rebau NatH 1: 289 (1879).
2) zool. den mycket storväxta älgarten Alces gigas Mill. Lönnberg Ren. 4 (1909). 4Brehm 2: 45 (1921).
(1) -ÄTT. jfr -SLÄKT 1. Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1825).
(2 f) -ÖDLA. särsk. paleont. om förhistoriska, mycket stora ödlor av olika släkten (ss. Plesiosaurus l. Brontosaurus). Fries ÅrsbVetA 1836, s. 163. NoK 36: 21 (1924).
Avledn.: JÄTTESA, f. [sv. dial. jättesa] (starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 1: jättes hustru; jättekvinna. Œdman Bahusl. 170 (1746). Dybeck Runa 1842—43, 4: 33 (fr. Dalsl.). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 32 (1868).
JÄTTINNA, f. till 1: jättekvinna. Verelius 72 (1681). Norrl. 14: 32 (1926). särsk. i oeg. l. överförd anv., i sht om mycket stor kvinna l. djurhona o. d.; jfr JÄTTE 2. Oscar ii 3: 43 (1864, 1888; om bärget die Jungfrau). Lidforss Kås. 1: 33 (1908; om djurhona). Hedberg Fria 24 (1933; om kvinna).
Spoiler title