SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JALU ʃalɯ4, adj. oböjl. Anm. 1:o I ä. tid användes stundom den fr. fem.-formen jalouse. RARP 6: 293 (1658). Almqvist God. 52 (1838). 2:o En pl.-form jaluse har anträffats i RARP 4: 30 (1645).
Ordformer
(jalou c. 17481771. jalous 16411679. jaloux 16391929. jalu 18081929. jolous 1642. schalu 1914)
Etymologi
[jfr t. jaloux, eng. jealous; av fr. jaloux, liksom it. geloso av mlat. zelosus, avledn. av lat. zelus, nit, iver, av gr. ζῆλος, nit, iver, avund, missunnsamhet; jfr SELOT]
1) (†) ivrig, nitisk; angelägen; som gör sitt bästa (för att hjälpa ngn). Jag hafver varit jalous att sökia rätten. RP 8: 575 (1641). Wij ähre jalous emot andhre, hielpa them oachtad (dvs. utan att akta på) wår eghen wälfärd. RARP 4: 559 (1651). Ehuruwäl Een Skiltwacht uppå een NattePost stäld, ingom böör förmycket troo, uthan wara Jalous och nitisk om sin Konungz-Tiänst och sin egen honeur. Söderman ExBook 170 (1679); jfr 2.
2) (utom i folkligt spr. i vissa trakter numera bl. i ngt pretiöst vardagsspr., mindre br.) som ivrigt l. ängsligt vakar över att ngt icke lider ngn skada l. ngt intrång; mån l. rädd (om ngt); som ängsligt l. missunnsamt söker bevara ngt för sig själv, som missunnsamt söker hindra andra att begagna l. draga nytta av ngt som han äger l. har i sin vård o. d.; företrädesvis med bestämning inledd av prep. om (förr äv. prep. över). Hennes M:tt (dvs. änkedrottning Maria Eleonora) låther sigh tyckia vara mächta jaloux öffver sin konungslige persohns värde och sitt godha nampns rychtte och beroop. OxBr. 10: 142 (1639). Jag fruktar, at .. (främmande stater) äro mera jaloux derom (dvs. om den svenska friheten), än många bland oss sielfve. Oelreich 39 (1755). (Aktstyckena) finnas uti Cardinalen Albani Bibliothek, där jag noga .. examinerat dem, utan at Cardinalen vet deraf, som är mycket jaloux om sine M(anu)s(krip)ter. JJBjörnståhl (1772) i 1Saml. 1: 52. NF (1883).
3) (utom i folkligt spr. i vissa trakter numera bl. i ngt pretiöst vardagsspr., mindre br.; se dock slutet) uppfylld av plågsamma känslor därför att ngn kommit (l. misstänkes ha kommit) i åtnjutande av ngt som man velat behålla för sig själv l. gjort räkning på för egen del; avundsjuk, svartsjuk; i sht förr äv.: missunnsam. Skulle ock Hollenderna wara jaluse (med anledning av freden i Brömsebro), borde dem snarare hafwa ögon på Fransosen, som dem allt för när will grensa. RARP 4: 30 (1645). Sen jag tagit mitt parti att tiga .., finner han .. att jag är jaloux öfver hans stjerna. Kellgren (SVS) 6: 166 (1787). Östergren (1929). — särsk. (vard., fullt br.) i fråga om (till affekt l. passion stegrad) plågsam sinnesstämning som beror på att man finner l. misstänker att en annan åtnjuter större kärlek l. ynnest l. aktning hos ngn: svartsjuk. Hvad han icke förr varit jalou på mig, blef han sedan. Roland Minn. 65 (c. 1748). (En av hovets damer) har en man, som är jaloux, en annan en adorateur, som vakar som en Argus. GJEhrensvärd Dagb. 1: 15 (1776). (Sennora Tulipana:) mitt spratt har lyckats, — han skall bli jaloux / och ligga för min fot, som förr, ännu! Sturzen-Becker 4: 221 (1862). Hans-Ulrik är helt enkelt jalu. Rudelius KaptL 19 (1929).
Spoiler title