SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JOVIALISK jωv1ia4lisk l. 1-, adj. -are (gradf. dock knappast br., Törneros Brev 1: 8 (1823; uppl. 1925: Jovialiskaste, sg. best.)). adv. -T.
Etymologi
[liksom (ä.) d. jovial(i)sk av t. jovialisch, sidoform till jovial (se JOVIAL); jfr ANIMAL : ANIMALISK, GENIAL, adj.2: GENIALISK m. fl.]
1) (†) som har avseende på l. tillhör den romerske guden Jupiter. (Det) är icke troligit, at en Jovialisk Örn kommit, och fördt Menniskiorna, lika som Ganymeden, genom Luften in i nya verlden. Bliberg Acerra 379 (1737).
2) (†) astr. om komet: som till färgen liknar planeten Jupiter. De gamle .. skilde dem (dvs. kometerna) uti Jovialiske, Saturniske, &c. Melanderhjelm Astr. 2: 19 (1795).
3) (†) om person: som är född under planeten Jupiters tecken. Fuhrman Alm. 1657, s. 25.
4) [med avs. på bet.-utvecklingen se den etymol. avdeln. under JOVIAL] om person: som har godt humör, glad o. vänlig, fryntlig, godmodig, gemytlig; om sak l. förhållande: som vittnar om l. röjer dylik egenskap. Skaldens ironiska, än jovialiska, än persiflerande och straffande stämning. Hammarsköld Ast 43 (1810). Den jovialiske apotekaren hade ännu aldrig fällt modet. Carlén Skuggsp. 1: 116 (1861, 1865). Holtmans runda, jovialiska ansikte. Siwertz Varuh. 186 (1926). — särsk. (†) övergående i bet.: sorglös, tanklös. De unge äro merendels af et Jovialiskt sinnelag, och altså älskare af det, som efter första anseende förnöjer dem, men hafva afsky och äro illa tilfrids med contrario. Rydén Pontoppidan 322 (1766).
Spoiler title