SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JUBEL- 3bel~.
Ordformer
(jubel- 1615 (: Jubel ååret) osv. jubil- 1621 (: jubildaghen)1667 (: jubil fäst))
Etymologi
[liksom d. jubel- av t. jubel- (jfr mht. jūbeljār), av senlat. o. mlat. jubilæus (eg. i förb. annus jubilæus), jubelår, av gr. ἰωβηλαῖος, adj., resp. ἰώβηλος, sbst., i samma anv., av hebr. jōbēl, basun, med syftning på att judarnas jubelår invigdes med basunblåsning. Ordet har redan i senlat. förbundits med lat. jubilum (se JUBEL, sbst.1) o. därav påvärkats till bet.]
i ssgr.
1) som avser ngt som på särskilt sätt högtidlighålles; särsk.: som avser det högtidliga firandet av att ett jämnt hundratal l. femtiotal år (förr äv. ett annat jämnt antal år) förflutit efter ngn märklig händelse; ofta med anslutning till JUBEL, sbst.1, antydande att minneshögtiden firas med glädje.
2) i förstärkande anv., betecknande att viss (dålig) egenskap förekommer i mycket hög grad: ärke-, ”patent”-, ”extra”.
Ssgr (i allm. till 1): JUBEL-AVLAT~20 l. ~02. jubileumsavlat. Dalin FrSvOrdb. 540 (1872). KyrkohÅ 1917, s. XI. —
-BRODER. mansperson som (minst) femtio år varit ”broder” i ett ordenssällskap (särsk. i knutsgillet). LdVBl. 1863, nr 2, s. 1.
-DAG.
1) (numera mindre br.) på högtidligt sätt firad hundra- l. femtioårsdag (förr äv. tjugufemårsdag) av ngn märklig händelse. VästeråsDP 17/3 1621. Jubeldagen (då reformationens 300-årsminne firades) börjades med dunder och skräll .. ur canonerna. Tegnér (WB) 3: 318 (1817). Wieselgren Bild. 113 (1889).
2) allmännare (med anslutning till JUBEL, sbst.1): stor högtidsdag, glädjedag; särsk. i uttr. klang- och jubeldag o. d., se KLANG-DAG; jfr JUBEL-TID. O! diktens brudqväll, sångens jubeldagar! Tegnér (WB) 9: 13 (1840). Wirsén Vis. 151 (1899).
-DOKTOR. person som för (minst) femtio år sedan promoverats (l. utnämnts) till doktor o. som vid promotion hedras med (nytt) diplom o. i resp. fall (ny) doktorskrans; användt äv. om jubelmagister (i bet. 1). LoW (1862). Backman Doktorsprom. 114 (1927).
Ssgr: jubeldoktors-krans. Eichhorn Stud. 2: 280 (1872). Wieselgren Samt. 117 (1874, 1880).
-promotion. Svedelius Lif 608 (1887).
(2) -DÅRE. (starkt vard.) jfr -IDIOT.
-FEST.
1) högtidlig fest som firas med anledning av att ett jämnt hundratal l. femtiotal år (förr äv. tjugufem år) förflutit sedan ngn märklig händelse; stundom övergående i 2. Hållom vthi wårt land Jubelfäst, / At Gudh aff Konung Göstaffz familie, / Haffuer .. / Oss förleden hundradh åhr regerat. Prytz G1 A 2 b (1621). Påbud om en Tacksäjelse och Jubel-Fäst at firas den 17. Martii, för den Evangeliska Lärans införande uti Sverige. PH 1: 289 (1721). Jubelfesten d. 6 Nov. 1832. Thyselius HdlLärov. 2: 73 (1841). Blanck NordRenäss. 136 (1911).
2) allmännare (med anslutning till JUBEL, sbst.1): stor glädjefest l. högtid; äv. bildl. (Änglarna) höllo Jubelfest, och sungo Hosianna. Spegel TPar. 122 (1705). Så firade man flera tacksägelse- och jubelfester med anledning af frederna 1720 och 1721. Eichhorn Stud. 1: 4 (1869). Högberg Frib. 110 (1910; bildl.).
Ssgr (till -FEST 1): jubelfest-pänning. (†) jubelmedalj. Swedberg Amer. 37 (i handl. fr. 1721).
-stipendium. stipendium stiftat med anledning av en jubelfest. Jubelfeststipendierna. Stadgar (faststälda .. 1879). TestFörfStipUps. 7: 119 (1880).
-FESTLIG. (föga br.) adj. till -FEST 1. BL 9: 187 (1843). Tilldragelse af .. jubelfestlig natur. 2NF 8: 1452 (1908).
-HELGD. (†) om viss regelbundet återkommande romerskkatolsk kyrkohögtid. Urban V. .. utgaf en Bulla om Jubel-helgder hvart trettiondetredie åhr. Dalin Hist. 2: 550 (1750).
-HORN. (enst.) horn varmed förkunnas att en stor högtid ingår. När jubelhornet ljuder med utdragen ton. 2Mos. 19: 13 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917).
(2) -IDIOT. (starkt vard.) mycket stor idiot. Larsen (1884; angivet ss. skämts.).
-KANDIDAT. idrott. jfr -MAGISTER 2. TIdr. 1897, s. 161.
-KRANS. lagerkrans som en jubeldoktor (förr äv. jubelmagister) erhåller (erhöll) vid jubeldoktorspromotion; äv. idrott. om jubelmagisterkrans (i bet. 2). Tegnér (WB) 7: 60 (1835; i bild). Jubelkransen erhöll han (dvs. prof. J. H. Engelhart) vid promotionen 1829. Weibull o. Tegnér LUH 2: 147 (1868). Wirsén i 3SAH 2: 693 (1887).
-KRANSA. [till -KRANS] (i sht i vitter stil) vid jubelpromotion sätta jubelkransen på (ngns) huvud. (G. Ljunggren) hade .. att (år 1871) jubelkransa fem filosofie doktorer från den Tegnérska promotionen 1820. SvD(A) 1921, nr 112, s. 8.
-MAGISTER.
1) (förr) jfr -DOKTOR. LdVBl. 1817, nr 26, s. 2. Han .. fick år 1824 mottaga lagerkransen som jubelmagister. Hagström Herdam. 1: 251 (1897).
2) idrott. person som för (minst) femtio år sedan promoverats till simmagister o. som vid promotion hedras med ny magisterkrans. NF 7: 1386 (1884).
-MAGISTER-KRANS.
1) (förr) till -MAGISTER 1. Eichhorn Stud. 1: 231 (1869).
2) idrott. till -MAGISTER 2. SD 1894, nr 193, s. 4.
-MAGISTER-PROMOTION. särsk. idrott. till -MAGISTER 2. SD 1894, nr 193, s. 4.
-MEDALJ. (ngt vard.) medalj präglad för hugfästande av jubelfest. SP 1792, nr 57, s. 4. 2NF 7: 772 (1907).
-PREDIKAN. predikan vid jubelfest. BL 16: 253 (1849).
-PREDIKNING. jubelpredikan; i sht i pl. Jubelpredikninger, Om then Reformation, som skedde för hundrade åhr sedan. Botvidi (1622; boktitel).
-PROMOTION. promotion av jubeldoktorer, förr äv. jubelmagistrar (i bet. 1). Till herr Biskopen .. Faxe, vid hans jubelpromotion. Tegnér (WB) 8: 26 (1838). Eichhorn Stud. 1: 232 (1869).
-PRÄST. [jfr ä. d. jubelpræst] (†) om präst som blivit prästvigd för minst femtio år sedan. (H. hade vid sin bortgång) varit Jubel-Präst snart i 6 år. SvMag. 1766, s. 827. Dalin FrSvOrdb. 540 (1872).
-STIPENDIUM. jubelfeststipendium. SamlStiftStipLd 5: 79 (1869).
-TID, se JUBEL, sbst.1 ssgr.
(2) -TOKIG. (vard., föga br.) övermåttan tokig. Och så skrattade hon högt åt sig sjelf. Det var så jubeltokigt. Benedictsson Peng. 164 (1885).
-ÅR.
1) under gamla testamentets tid: vart femtionde år (året närmast efter det sjunde sabbatsåret), under vilket jorden skulle vila, infödda slavar befrias o. var o. en återfå sin arvsbesittning, friår; särsk. i uttr. klang- och jubelår, se KLANG-ÅR. Bælter JesuH 3: 230 (1756). 3Mos. 25: 10 (öv. 1776; äv. i Bib. 1917). särsk. i bildl. anv. l. allmännare, stundom med anslutning till JUBEL, sbst.1: högtidsår, glädjeår, glädjetid. Rijksens barn, som äre deelachtighe aff the heligas arfwedeel, i thet liusa och ewigha Jubel ååret. Phrygius HimLif. 70 (1615). O Diktens jubelår! o Sångens riddartider. Tegnér (WB) 6: 50 (1829; om den gustavianska litteraturepoken). 1848 var de socialistiska idéernas jubelår i Frankrike. Fahlbeck Stånd 108 (1892).
2) i romersk-katolska kyrkan: med stora avlatsförmåner utrustat år som, infört år 1300, urspr. skulle firas vart hundrade år, men som kom att firas vart femtionde o. senare vart tjugufemte år (l. ngn gg dess emellan till hugfästande av ngn särskilt märklig händelse som ägt rum ngt jämnt hundratal år tidigare), ”det heliga året”; jfr AVLATS-ÅR. Fosz 220 (1621). Den dörrn som kallas la porta Santa, deraf at hon eij öpnas uthom hwart anno Santo el. jubelåhr. SvBrIt. 1: 38 (c. 1700). Hildebrand Medelt. 3: 802 (1903).
3) (mindre br.) år under vilket ngn jubelfest (l. ngt jubileum) firas. SynodA 1: 344 (1738). Backman Doktorsprom. 113 (1927).
(2) -ÅSNA. (starkt vard.) mycket stor dumbom. Larsen (1884; angivet ss. skämts.). Bergman JoH 40 (1926).
Spoiler title
Spoiler content